Alone

Namn: Alone
rating: K+ - T (beror på vad man tål :3 )
Språk: Svenska.
VARNINGAR: Blod, Fortfarande Misshandel(Vad är mitt problem igentligen? Fortfarande, Nej, inte allvarligt, men stöter det dig, läs det inte då, men det kommer inte vara så allvarligt utan mest förklaring vad som har hänt...Obss...bör nog inte säga för mycket)
Handling:Harrys 8 månader äldre bror Dylan är pojken-som-överlevde, Lily och James lever.
James och Lily puttar undan Harry och lämnar han i en familj som misshandlar han, när Harry fyller 11 och börjar på hogwarts så träffas Dylan och Harry igen och en hemlighet om Harry och Dylan avslöjas...





----------------------------------------
James Potter satt i soffan hemma och kollade på hans söner. Harry och Dylan Potter. Harry var ett och Dylan med, fast han skulle fylla två om ungefär fyra månader, Harry hade svart hår, gröna ögon och var ett väldigt gulligt barn, Dylan hade rött hår och bruna ögon.
"Det är nog tid för Dylan och Harry att gå och sova" sa Lily när hon med kom in i rummet, det knackade på dörren och James gick och kollade vem det var
"LILY! DET ÄR HAN, TA DYLAN OCH HARRY OCH FLY...NU!" Ropade James, efter en snabb kyss till James så tog Lily Dylan och Harry och gömde sig.

"Flytta på dig" väste en iskall röst, James vägrade och Voldemort flinade ett vidrigt leende
"Som du vill..... - STUPEFY" väste Voldemort med trollstaven riktad mot James, ett rött ljus kom från Voldemorts stav och James flög bakåt
"Endast en ska dö här ikväll - och det kommer inte bli du James Potter" väste Voldemort mjukt och gick upp och slog upp en dörr - där var Lily,Dylan och Harry
"Flytta på dig!" väste Voldemort yttligare igen, efter flera försök av Lily att skona hennes barn så sa han "STUPEFY" och det röda ljuset kom mot Lily, han gick emot Harry och riktade trollstaven emot han
"AVADA KEDAVRA!" men den gröna ljuset studsade tillbaka på Voldemort och han var borta, Harry grät inte så mycket, ett par tårar rann ner för ansiktet - men Dylan grät högt.

Efter några minuter så kom Lily och James tillbaka till medvetandet, allt som tydde på att det var Dylan som hade besegrat Voldemort, dem tröstade Harry och Dylan men lade inte märke till ärret på Harrys panna.



--------------------------------------------------

Ja, jag ska fortsätta skriva på mina andra ff's, men har tänkt ut denna ett tag nu och läst ett par sånna här ff's som insperation..

Vill ni höra meeer? :3

ja jag vill gärna höra mer!

Det har varit 5 år sedan dagen när Voldemort kom hem till familjen Potter med mening att döda.
Harry potter - En liten pojke med svart stökigt hår,klargröna ögon,smalt ansikte,knotiga knän,runda glasögon och ett ärr i pannan i form av en blixt - satt på sitt rum och kollade ner i golvet, hans föräldrar och Dylan är nere och spelar spel men Harry visste bättre än att försöka ens fråga fall han fick vara med dem. Han hoppade ner från sängen och gick ner för trapporna, han skulle försöka få hans föräldrar att tillåta han att vara med och spela.
"Emm...Mamma....får .... får jag vara med?" frågade han försiktigt
"Ledsen Harry, men det finns inte plats" svarade James innan Lily hann svara, Harry satt sig ner i en stol och kollade ner i golvet.

Efter dem hade spelat så var det middag, Harry åt inte så mycket, efter middagen så spelade Harry och Dylan ett spel för en gångs skull - Dylan började kasta saker på Harry och han ropade till när en av spelpjäserna rev han och blodet sipprade ner för hans hand, Lily och James skyndade sig och Dylan låtsades gråta
"Ha....ha..han började kasta saker på mig!" sa Dylan och pekade på Harry
"N..Nej det gjorde jag inte." grät Harry
Lily gick iväg med Dylan och James 'slängde' Harry i en av stolarna
"Vad håller du på med Harry?!" skrek James med en arg röst, Harry ryggade tillbaka och försökte göra sig så liten som möjligt
"J..Ja..jag gjorde inget....Dylan...han höll på att kasta spelpjäserna på mig och...en av dem rev mig vid handen..." snyftade Harry och visade handen där det blödde
"Skitsack" fräste James, han tog Harry på armen och drog upp han på rummet
"Du stannar här tills jag kommer och säger till, förstått?" snäste James, Harry nickade lite.
Harry satt på sängen och tårarna rann ner för hans ansikte, 'pappa trodde mig inte' tänkte Harry, så kom en liten röst upp i hans huvud
'Varför skulle han tro dig? Han har aldrig trott dig och kommer aldrig göra', Harry tittade på den lilla klockan - halv nio, Harry bytte om och la sig ner i sängen och somnade snabbt.

Harry vaknade sent nästa dag men stannade kvar i sängen och försökte somna om, han hörde fotsteg utanför dörren och blundade snabbt - fotstegen dog ut utanför hans rum
"P..pappa..?" frågade jag med en snyftning
men ingen kom in, timmarna gick och det var snart dags för middag, och hans pappa hade inte kommit än , ville han inte ens träffa Harry på middagen.. Efter en stund så kom Harrys pappa in i rummet
"Ska du säga mig sanningen och säga förlåt till Dylan?" sa James
"Jag berättade sanningen!" sa Harry med rädsla i rösten
"Harry..." sa James varnande röst
"Jag talar sanning!" grät Harry
"Du stannar här tills du är villig att tala sanning till mig" sa James
"Okej! Jag gjorde det" grät Harry, han ville inte vara här uppe längre, han ville vara där nere med sin familj
"Bra, då kommer du och säger förlåt till Dylan" sa James, dem gick ner och Harry bad om ursäkt.

Några dagar senare så hade Dylan hittat på några nya saker att skylla Harry på, bland annat att Harry har attackerat Dylan
---
"Så du kan ta han då?" frågade James sin svarthåriga vän
"Självklart." svarade han
---
"Harry!" ropade James, Harry kom gåendes
"Du kan gå och packa, du ska få bo hoss Sirius" väste James
"Jag har fått nog av dina attacker mot Dylan" snäste Lily, tårar rann ner för hans ansikte, även om han gillade Sirius - han blev övergiven av hans föräldrar
"V..varför hatar ni mig?" grät Harry, Lily och James kollade på varandra
"Harry..." började Lily
"Vi hatar dig eftersom du är en otacksam unge, du har alltid bara varit ivägen och är inte lika värdefull som Dylan" snäste han

---

Det har varit någon vecka sedan Harry hade flyttat in hos Sirius, just nu låg Harry på sin säng i sitt rum - vilket han har gjort med den senaste veckan, om inte Sirius hade kommit upp och fått ner han att äta ibland så hade han bara varit på hans rum, någon knackade på hans dörr och en man kom in - Sirius
"Harry...Din pappa är här för att säga hej", Harry tittade inte ens på hans håll
"Varför skulle han ens vilja träffa mig?" frågade Harry tyst, Sirius gav upp och gick ner igen till James och harry låg kvar i sängen.

----
Sirius verkade ha tyckt att det var bäst om att skicka bort Harry till hans mors släcktingar
"Nej, snälla Sirius" grät Harry
"ledsen Harry, det är för ditt eget bästa" sa Sirius.
----

superb

Harry satt i sängen, eller om man ens kan kalla det en säng, det var mer en madrass bara.
Det lilla rummet var nästan helt vita - rätt gråa var dem, i ett hörn stod en bur där det brukade vara en snövit uggla i. Harry fyllde idag 12 år och han läste några kort som han har fått från sina vänner, han log lite och plötsligt så flög en uggla in - dock inte Hedwig, det var en tornuggla, Harry tog brevet och ugglan flög iväg igen, Harrys hjärta sjönk när han läste brevet

Kära Harry
Hoppas du mår bra,
förresten grattis på födesledagen!

Mamma & pappa

Harry fylldes med ilska "hoppas du mår bra", varför skulle dem bry sig? Dem övergav han.
Harry skrynklade ihop pappret och slängde det.

----

Dagarna gick och det var den första september(//Har jag rätt?//) och Harry hade packat och mötte Ron Perrong 9¾
"Hej" sa Ron när Harry kom fram med vagnen, dem sprang mot perrongen och rullade sina vagnar till tåget, dem satt sig ner vid en kupol.
"En väldigt konstig sak hände på min födelsedag" sa Harry
"Vad?" frågade Ron ivrigt
"Mina föräldar skickade ett brev till mig" sa Harry och kollade på Ron, hans min berättade vad han tänkte
'Varför är han inte glad över att hans föräldar vill skriva till han?'
"Ron...Du ser ut som en guldfisk" sa Hermione när hon kom in i kupolen, Ron skakade bort utrycket i ansiktet och kollade på Hermione
"Allvarligt?" frågade Ron häpet, Harry bara nickade
"Vad?" frågade Hermione
"Harrys föräldar skrev till han när han fyllde år" sa Ron, Hermione kollade lika häpen ut
"Vad svarade du?" frågade Hermione
"Jag svarade inte" svarade han
"Tänker inte heller.." lade han till
"Varför?" frågade Ron
"Därför att dem lämnade mig" snäste Harry
Plötsligt öppnades dörren till kupolen och en smal,rödhårig slytherin pojke med nötbruna ögon stod där - Dylan Potter.
Harry gav han en menande blick och kollade ut igenom fönstret
"Hej Harry" väste Dylan mjukt, Harry svarade inte utan bara höll blicken ut igenom fönstret
Hermione och Ron kollade på Harry, sedan på Dylan
"Hey, varför är du arg på mig?" frågade Dylan, denna gången kollade Harry på Dylan
"Du vet varför jag är arg på dig" snäste Harry
"Harry..." började Hermione men Dylan tog upp en hand för att hon skulle hålla tyst
"Varför?" frågade Dylan
"Om du är så korkad att du inte vet det själv - så fattar jag inte varför James och Lily är så stolta över dig"
När Hagrid hade hämtat Harry när han var 11 för att morbror Vernon vägrade berätta att Harry var en trollkarl, han berättade att det inte var Dylan som hade överlevt attacken, Voldemort attackerade Harry, alla visste det utom Lily,James och Dylan själva.
"För jag är pojken som överlevde" sa Dylan självbelåtet, Ron och Hermione fnös och Dylan glodde på dem
"Va?"
"Nej, du är inte 'pojken som överlevde'" sa Hermione
"Jo, det är jag" snäste han
"Nej, det är Harry" sa Ron
"Va...? Tar du äran av det ha?" fräste Dylan till Harry, Hermione fnös
"Så du har aldrig lagt märke till ärret på Harrys panna? Han är din bror! Varenda person vet att det är Harry som överlevde inte du, eller ja, förutom era föräldrar" sa Hermione
"Hah, roligt skämt" sa Dylan sarkastiskt och skyndade sig där ifrån.

-----

Jättebra mer!!

Harry kom fram till Hogwarts och satt vid gryffindors bord, en blond förstaårshelev kom fram till Harry,Ron och Hermione och log smått
"Hej, du är väll... H..Harry P.p.potter?" frågade flickan
"Ehmmm...ja.." sa Harry försiktigt
"Jag är Jennifer Jones" sa Jennifer
"Ehmm...trevligt att träffas" sa Harry
"det är så att jag och mina vänner har tänkt att starta en Harry Potter fanclub." sa Jennifer med ett stolt leende
"Snälla...Nej" sa Harry med en livrädd röst
"Varför?" frågade Jennifer
"Harry hatar berömmelsen" förklarade Ron
"Aha...jag förstår" sa Jennifer "vi ses någon annan gång Harry" sa Jennifer glatt och gick till sina vänner och pratade, man hörde viskningar som 'Jag - Jennifer Jones - pratade med den berömda Harry Potter" sa hon stolt.
Dylan kom gåendes och slog Harry i bakhuvudet
"vad håller du på med?" sa Harry
"Varför pratade du med hon? Varför pratade hon med dig som du var en hjälte?...Ja-"
"Vi har redan redat ut detta Dylan" avbröt Hermione
"Du tror fortfarande på denna nojjan va?" sa Dylan
"Det är-" började Ron
"Låt han tro vad han vill" avbröt Hermione igen och gav en blixtrande blick på Dylan.
"låt mig gissa en sak - du stödjer denna lilla historien"
"Den lilla historien är sann"
"Smutsskalle" mumlade Dylan och Harry fick nog och tog ut sin stav
"Det räcker nu Dylan" fräste Harry, allas blickar dorgs till Harry och Dylan som båda hade sina trollstavar riktade mot varandra, även om Dylan bara var några små centimeter längre än han, så var han starkare.
"Harry!" ropade Hermione och Ron och försökte få han att sätta sig igen, Harry satt sig tveksamt tillbaka vid gryffindors elevhemsbord och försökte lugna ner sig.

----
nästa kap så är det mer en flashback