The ring who survived

Det är år 1449 i det vackra och blomstrande Midgård då världen skakas till. De återstående rådmedlemmarna samlas för att fatta ett beslut.
Men vad är det som skapar denna mystiska oro? Jo, den blå trollkarlen har vittnat om en underlig händelse.
Stora moln av stoft har stigit upp över den östra delen av Midgård, och teckenena tyder endast på en sak.
En ring har överlevt, och det betyder, att om någon av den onda maktens tjänare får tag i den kan de återskapa den enda ringen av den speciella matrialet.



Namn: Lakmitar Desiderio
Ras: Människa
Ålder: 23
Familj: Barnbarn till Faramir och Eowyn.
Kön: man
Utseende: Har Boromirs blod i ådrorna och är därmed inte helt olik honom, dock svarthårig.

Övrigt: Som sagt har han Boromirs blod i ådrorna och är maktlysten och stolt, ovillig att göra saker som inte ger honom själv fördelar)

Namn: Sameera, brukar kallas för Same.
Ålder: 19 år.
"Ras": Halvalv, människa/alv.
Utseende: Halvlångt mörktbrunt hår, oftast löst hängande eller slarvigt uppsatt. Gråblå ögon. Omkring 1,65 lång, ganska smidigt byggd. Oftast väldigt enkelt och bekvämt klädd, Same föredrar kläder som är praktiska framför kläder som är vackra att titta på. Men, om möjligheten finns kombinerar hon gärna de två alternativen.
Historia: Sames mor dog när hon föddes, och hennes far blev dödad när hon var omkring fem år gammal. Av en slump blev Same själv räddad av Aragorn, och hon har växt upp med honom och Arwen som deras dotter sedan dess. De står väldigt nära varandra, och att Same egentligen är adopterad är inget som någon av dem egentligen tänker på. De är som en "riktig" familj, helt enkelt.
Personlighet: Same är verkligen inte prinsess-typen. Allt som oftast ger hon sig ut på egen hand, hon föredrar skogen framför städer och har en viss förmåga att hamna i trubbel. Hon är en väldigt glad person, med en stark (orubblig) vilja. Extremt känslostyrd, är hon på bra humör så är världen underbar och om hon är sur bör man hålla sig undan.
Familj: Aragorn och Arwen.
Användare: Paraflax

(Säg till om det är något jag har glömt/missat/inte borde ha med eller borde ha med. Det var längesen jag gjorde det här sist )

Namn: Jaunāki Took (Jau)
Ålder: 29
"Ras": Hob, hobbit, Perian
Utseende: Föddes år 1420, så han har det ovanliga blonda håret, liten uppåt näsa och rikt med fräknar.
Endast fyra fot lång, bär oftast de klassiska hängselbyxorna och en kort kappa.
Historia: Jaus födelsedag är den 13 november enligt Fylkes tidräkning, han uppfattas oftast som en vanlig, skojfrisk hob.
Men inom sig är han ganska osäker vem han är och rädd för vad som kan hända i framtiden.
Sitter ofta i ett träd och fantiserar, en utmärkt skrivare.
Personlighet: Låtsas oftast att han är en som lever i nuet och skrattar åt allt och inget. Men när det väl gäller kan hans darrande mod svikta.
Familj: Släkt med den legendariska Peregrin Took, bor hos honom då hans föräldrar är bortresta, de beräknas komma hem runt 11 december.
Användare: Mee!!!

Fint!
Var ska vi börja?
gurtssonParaflax

Well, jag har lite dålig koll på år och så. Vet att Aragorn och Arwen flyttade någonstans men minns inte vart eller när. Annars skulle vi kunna börja i Minas Tirith?

Låter vettigt, eller kanske i rådet, Vattnadal?

Funkar fint för min del Känner mig lite ringrostig så någon annan får gärna inleda

"Ringrostig" hahaha!

Jag börjar

Jau kollade ut över Fylke från sin gren, landet han vuxit upp i då hans farbror ropade.
"Jau! Kom ner så att vi kan prata!"
Jau hoppade smidigt ner från sin gren och landade rakt framför Pippin som chockat hoppade bakåt.
"Jaså, det är där du är!" skrockade han och drog upp Jau från den lövtäckta marken. "Nu är det så att jag måste till rådet, i Vattnadal och..."
"Är det där alverna bor?" avbröt Jau men tindrande ögon.
"Ja, men avbryt mig inte!" sa Pippin. "Men i alla fall så måste du nog följa med, jag vågar inte lämna dig ensam, jag vet ju hur överbeskyddande din pappa är." fortsatte han med ett snett leende.
"Gärna för mig!" sa Jau och bostade av lite löv från sina byxor.
"Bra, packa lite kläder så går vi direkt!" Pippin gick mot den lilla vägen och Jau följde efter.
Landsvägen blomstrade i det vackra vårlandskapet vars gamla höstlöv ännu låg i små högar längst kanterna, några små hob ungar lekte i en extra stor.
Jau tänkte på världen utanför, och alverna, på hur underbart det skulle vara att skåda deras boingar.
Men resan skulle urarta annorlunda än han tänkt sig...

Det hade varit en ganska lång färd, men nu var de snart framme. Äntligen. Sameera suckade smått uttråkat där hon red efter sin far. När Aragorn hade berättad att han måste resa till Vattnadal hade hon tjatat i dagar om att få följa med. Tanken att få lämna Minas Tirith och ge sig ut på vägarna hade gjort henne stormförtjust. Äntligen komma bort från stenstaden, alla regler, alla måsten, alla ogillande blickar. Ut i stora världen!
Men det hade inte blivit riktigt som Same väntat sig. Förutom de många stoppen som de gjort på vägen hos tråkiga personer i stora salar som tvunget skulle bjuda på mat och husrum och allt vad de kunde komma på, så hade Same knappt fått en sekund för sig själv. Om det inte var hennes far som höll ögonen på henne så var det någon av vakterna som hade följt dem. Same förstod inte varför, i vanliga fall brukade hon få flänga runt lite som hon ville. Men nu verkade alla så... försiktiga. Och ingen ville avslöja vad det egentligen var som skulle hända i Vattnadal.
Same gäspade stort, samtidigt som hon såg sig omkring. Hon tyckte sig redan kunna höra ljudet av vattenfallen. Det var inte hennes första besök i Vattnadal, och hon hade alltid älskat platsen. På något sätt kändes det nästan som att komma hem. Och förhoppningsvis skulle hon äntligen få reda på vad som hände.

Lakmitar bromsade snabbt in sin trogne springare framför Vattnadals förgyllda portar.
Han hoppade av hästen och ledde den genom porten.
Direkt han som kommit in genom porten kändes det som om han stigit in i en annan värld.
Små fåglar som han hittills aldrig hört i sitt liv sjunger en duett som fick honom att rysa av välbehag.
En lång alv kom fram till honom.
"Det är parnings säsong, visst låter det underbart?"
Lakmitar blinkade drömmande, eller, han är som i en dröm, utan skavanker eller något obehag.
"Men det är inte tid för att lyssna på det nu." alvens ansikte blir hårdare. "Du ska väl upp till herr Elrond, trappa tre åt höger, andra ingången mot vänster. jag tar hand om din springare."
Alven tog tag i grimman och Lakmitar vaknade som ur en dröm.
"Ja så klart! Ursäkta, men var sa du att salen var?"
Alven suckade.
"Trappa tre år höger, andra ingången mot vänster."
Lakmitar nickade och började gå upp genom den glänsande byggnaden.