Älskar du honom, Dominique?

Titel: Älskar du honom, Dominique?
Språk: Svenska
Kapitel: -
Färdigskriven: Nej
Beskrivning: Dominique Weasley är 17 år och går sitt sista år på Hogwarts. Dominiques sista år på Hogwarts blir annorlundare än tidigare år, hon kommer få gå igenom mycket som hon aldrig trott hon skulle behöva gå igenom. Drama, vänskap och kärlek är vad denna fanfiction kommer handla om.

Låter det intressant? Något ni vill läsa?

Först vill jag bara berätta att de mesta som jag skriver har jag tagit från världens underbaraste chatt och utvecklat mina idéer. Så ifall någon av de i chatten - ni vet vilka ni är - läser det här så vill jag bara säga; ni pojkar och flickor, ni är grymma.

----

Kapitel 1 -

Jag tog på mina klackskor och stegade ut ur min sovsal med min bästa vän, Georgina, i släptåg.
Georgina och jag hade varit vänner sedan vi var 6 år gamla då vi av någon anledning sprungit på varandra i London. Nu var vi 17 år, 11 år hade gått sedan vi träffats och vi är än idag lika tighta som då. Georgina och jag var rätt olika, men vi brukar säga att det är därför som vi är så tighta. Utan henne skulle jag inte vara den riktiga Dominique Weasley. Hon är en del av mig.
”Åh gud. Döda mig någon” mumlade Georgina bakom mig.
Jag vände mig om och granskade flickan med det långa bruna håret, de blåa ögonen och den perfekta kroppen. ”Vadårå?”
”Jag har inte gjort vår läxa!”
Jag skrattade. ”Jag visste att du skulle glömma att göra den, Georgina, därför gjorde jag den åt dig”
”Du är en räddare i nöden, Dom.”
”Jag vet, jag vet” svarade jag.
Vi kom fram till matsalen och gick och satte oss bredvid Lysander och Lorcan Scamander.
Georgina kysste Lorcan, ja, Georgina var tillsammans med Lorcan. De hade varit ett par sedan de var 15, alltså 2 år nu. Trots att de hade gått 2 år sedan de blivit tillsammans var de fortfarande nykära. Ibland gör de mig galna. Och avundsjuk. Jag vill också ha en kille. En kille som älskar mig för den jag är, inte för min kropp eller mitt utseende - ja jag var medveten om att jag såg bra ut. Jag hade trots allt varit skolans player i årskurs 4-5..
”God morgon” log Lysander.
”God morgon. Allt bra?” frågade jag med ett leende.
Lorcan – som nu hade ryckt sig ifrån Georgina och hennes läppar – nickade. ”Allt är på topp”
”Skönt att höra”
Lorcan började berätta om lördagens fest. ”Dominique, du dansade på bordet. Och tro mig, folk filmade”
”Herregud.” mumlade jag och tittade ner.
”Du var sjukt full alltså Dom” skrattade Georgina.
Jag tittade surt på henne. ”Du av alla borde vara den som minns minst av alla eftersom du var full redan innan vi kom till festen”
”Jaja. Var inte så sur. Vi alla – utom Lorcan då… - var fulla.” sa Georgia.
Jag nickade och drog fingrarna igenom mitt blonda hår. Jag hade ärvt det blonda håret av min mamma, något jag var glad över. Egentligen hade jag ärvt det mesta av min mamma. Jag såg inte ut att vara Bill Weasleys dotter, jag lovar.

Jag åt upp det sista av min frukost och reste mig upp. ”Redo för lite skola?”
”Vem är redo för skola egentligen?” frågade Lorcan.
Jag nickade mot Gryffindors bord, mot min kusin Rose. Roses mamma var Hermione Weasley, och hon hade ärvt hennes kunskap. ”Rose är alltid redo för skola”
Mina vänner instämde.
”Rose måste vara galen eller något” sa Georgina med blicken fäst på Rose.
Hennes röda hår fladdrade när hon med bestämda kliv gick ut ur matsalen.
”Nej, Georgina. Hon ärvde bara sin mammas kunskap” svarade jag. ”Hur som helst. Nu går vi till vår lektion. Vi vill ju inte ha kvarsittning, eller hur?”
”Usch. Kvarsittning. Det måste vara bland de värsta som finns” sa Georgina och grimaserade.
Jag höll med henne. Jag och Georgina hade under våra år på Hogwarts haft kvarsittning rätt ofta, och varenda gång vi har kvarsittning så har vi det med Slytherins elevhemföreståndare – Professor Zabini – och han tvingar oss alltid göra något hemskt. Varför vi har det med Slytherins elevhemföreståndare vet jag inte, men så är det. Kanske var det för att han är så duktig på att plåga sina elever med att städa och allt vad den professorn kan komma på, vad vet jag?

Bra! Fortsätt skriva!

Jättebra! Den var riktigt rolig att läsa, det var bra skrivet! Längtar efter nästa del

verkar bra, bevakar!

När kommer det mer?

Kapitel 2 –
”Miss Weasley, kan jag prata med dig?” frågade professor McGonnagall när vår lektion slutat.
”Javisst, professorn” svarade jag och vände mig snabbt för att himla med ögonen till Georgina
Hon stängde dörren till klassrummet och tittade på mig med en blick som jag inte kunde tyda.
”Jag är förvirrad, miss Weasley. Förra året hade du högst betyg av alla, nu har 9 andra elever högre betyg än dig. Vad har hänt?”
Jag gav henne en mental käftsmäll. ”Jag har ingen aning, professorn. Jag jobbar väl inte lika intensivt längre antar jag”
”Då kanske du borde göra det, Weasley”
”Javisst. Men nu är det ju så att jag har en miljon andra saker att göra så jag inte har tid med att plugga, professorn. Men nu om du ursäktar så har jag faktiskt läxor att göra” svarade jag och gav henne ett påklistrat leende och gick ut.
Georgina skrattade när hon såg min blick. ”Vad sa hon?”
”Hon var förvirrad över att jag hade lägre betyg än förra året” sa jag och himlade med ögonen. ”Vad är kvinnans problem? Hon förväntar väl ärligt talat inte att jag ska högsta betyg i varje ämne?”
”Eftersom att du har haft högst betyg i vår årskurs i alla år så förväntar hon sig att du ska ha det i år också”
”Det kan hon drömma om. Jag har i alla fall godkänt i alla ämnen, det ska hon vara glad över” sa jag.
Jag tittade ut genom fönstret. Solen sken och inte ett moln var på himlen, det förvånade mig. Det var mitten av september, och förra året hade det regnat konstant hela september.
Jag tittade på Georgina och såg att hon tänkte samma sak som mig. Vi rusade ner för trappan och ut till bryggan vid vattnet.
”Vilket underbart väder!” utbrast en lycklig Georgina.
”Det menar du inte?” sa jag ironiskt.
Georgina slog till mig.
”Hey! Varför gjorde du så där?”
”BECAUSE I’M BATMAN”
Jag skakade på huvudet åt Georginas barnslighet. ”Du är grymt barnslig, men jag älskar dig ändå!”
”Aww, jag älskar mig själv också!” Log Georgina.

Eftersom att det var rätt varmt utomhus bestämde jag mig för att bada. Om det var kallt brydde jag mig inte om, jag ville bada.
Jag och Georgina hoppade från bryggan ner i det relativt varma vattnet.
”Det är rätt varmt ändå!” sa jag och dök. Vattnet var rätt grumligt så man såg inget men det hindrade mig inte från att dyka. Visserligen var det roligare att dyka och bada i Frankrike men fick jag bada i Storbritannien i september var jag nöjd.
Jag dök upp för att titta var Georgina var.
Paniken inom mig blev större när jag inte såg henne.
”Georgina?” ropade jag oroligt.
Just då kände jag hur någon skvätte vatten på mig bakifrån.
Jag vände mig om och såg Georgina, min kusin Roxanne, Lysander och Lorcan flina.
Jag blängde surt på de fyra. ”Har du en aning om hur orolig jag blev när jag inte såg dig, Georgina?”
”Förlåt, Dominique. Var inte meningen att ge dig en hjärtattack. Ville bara skämta lite med dig” skrattade Georgina.
Jag började skvätta vatten på henne och snart utbröt ett stort skvätta-vatten-krig som många andra elever till slut bestämde sig för att vara med i.

Några timmar senare satt vi i matsalen och skrattade åt hur töntiga vi varit tidigare när vi haft vårat skvätta-vatten-krig.
”Du skulle sett din min när du letade efter Georgina! Den var otrolig!” skrattade Lysander.
”Jaja. Du skulle säkert sett ut så om det var Lorcan” svarade jag.
”Möjligtvis ja. Men nu var det inte vi pratade om, Dom” sa en fortfarande skrattandes Lysander.
Lorcan och Georgina såg att sitta fastklistrade i varandra som de höll på.
Jag tittade äcklat på paret. ”Är ni seriösa? Vi håller på att äta här faktiskt!”
”Men håll tyst Dom, den dagen du träffar någon så kommer du vara likadan” mumlade Georgina.
Jag skakade på huvudet. ”Ni två är hopplösa! Inte ens vid matbordet kan ni slita er ifrån varandra…”

__________________________________________________________________

Kapitel 2! Var inte riktigt nöjd men hoppas det duger! All kritik är välkommen

Åh, awesome! ♥

när kommer det mer? ♥

Azum!

Superbra!