En trollkarls samlade verk

Titel: En trollkarls samlade verk
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: Blandat
Beskrivning: "En trollkarls samlade verk" är ingen vanlig fanfiction utan det är en samling berättelser och sagor samlade på en plats. Det här är mina berättelser, några kanske ni kommer känna igen från mugglarnas varianter och andra kanske är helt nya för er? Lyssna nu barn, ungdomar och vuxna för nu bär det av till sagornas värld där mäktiga trollkvinnor och riddare i skinande rustning regerar.

____________________________________

Prolog:

Huset var så stort och trots att det kändes som att jag hade besökt alla vrår av huset men sedan kom jag till vinden. När jag öppnade golvluckan gick det trögt, det var som att luckan var för stor för hålet i golvet och när luckan väl slogs ut så regnade ned ett moln av damm i ansiktet på mig. Det gråa pulvret kliade i strupen och fick mig att hosta, hade morfar aldrig städat här uppe?
Med ett barns nyfikenhet kravlade den lilla pojken upp på den mycket röriga vinden, det stod saker huller om buller och det tjocka lagret damm dämpade hans steg när han korsade golvet. Eftersom att den lilla pojken var ett barn så förvandlades den dammiga vinden snart till pojkens paradis. Där kunde han krypa omkring bland damm, spindelnät och kvarglömda råttfällor i jakt på något spännande. Snart hittade han något spännande, nämligen en gammal låda i trä.
Den var inte mycket större än en bok och det var fina, snidade mönster på lådan. Glad över sin upptäckt släpade han ut trälådan från sin ursprungliga plats och med stor möda fick han upp locket. När pojken fick se innehållet sken hans lilla ansikte upp i ett brett leende och hans blonda hår rörde sig i vinden när han sprang ned från vinden med sin upptäckt hårt pressad mot bröstet. Det var en bok.

När pojken nådde till vardagsrummet så såg han hur hans morfar tittade in i eldstaden med pipan i munnen som han tuggade på förstrött. Det tog ett tag innan den gamla mannen fick syn på pojken och när han gjorde det så sken hans gamla ansikte upp i ett leende. Trots att pojken ofta spenderade tid med sina föräldrar så tyckte han fortfarande bäst om att vara hos hans morfar, där kunde han busa hur mycket han ville utan att han fick några sura miner. Det här gjorde att han misstänkte att den gamla mannen hade varit en riktigt vilde han också när han var liten eller i alla fall lika ung som han själv. För liten var han inte längre. Morfadern vinkade åt honom att komma och glatt skuttade han över med sin upptäckt hårt pressad mot famnen.
"Så, vad har du hittat nu? Det ser ut som att du har varit på vinden, pojkspoling.", sade den gamla mannen till honom, trots ett visst allvar i rösten så såg han glimten i hans morfars ögon. Han försökte alltid vara allvarlig men det slutade alltid med ett leende bakom det buskiga skägget och ögonen strålade alltid likt ett barns under de gråa, tunga ögonbrynen. Försiktigt tog den gamle mannen boken från pojken och blåste av dammet som hade hamnat på boken under pojkens färd ned från vinden. När dammet hade fallit av så fick han syn på en vacker, röd pärm och längst upp i guld stod det "En trollkarls samlade verk."
Vid åsynen av denna bok lös hans morfaders ögon först upp i förvåning och sedan skrockade han till.
"Den här hade jag glömt bort, tänka sig att det fortfarande gömde sig överraskningar i det här gamla huset.", Sade han med ett leende bakom det buskiga, grå skägget.
"Vad är det för något, morfar?", frågade pojken nyfiket, fortfarande med ett brett leende på läpparna.
"Det här är en sagobok, en bok jag nästan hade glömt faktiskt.", Svarade den gamla mannen, vid det här laget hade han plockat ut sin pipa och lagt den åt sidan.
"Åhh, sagor! Kan du läsa för mig, snälla?", Frågade den lilla pojken, med tindrande ögon och det var ett ögonpar man inte kunde säga nej till. Speciellt när morfadern visste att trots pojkens mogna, i alla fall enligt pojken själv, ålder så var han ännu inte läskunnig.
"Jovisst, det kan jag väl göra. Men håll i hatten nu pojk, för nu stiger vi in i en värld där mäktiga trollkvinnor och riddare i skinande rustning regerar.", Sade mannen med ett brett leende och med händer fulla av ålderns rynkor öppnade han den mycket fina boken. För pojken hade verkligheten upphört och nu skulle han vandra in i sagornas värld.

_____________________________________

Jag läser jättegärna en fortsättning 8D

Saga ett - Kämpen och älvan

Det var en gång en man som hade tillfångatagits, mannen hade blivit nedslängd i fängelsehålorna i väntan på att strida mot konungens son. Konungen ville att hans son skulle få lite underhållning, den här mannen var perfekt då han var både uttröttad och svårt sårad.
För att visa sin barmhärtighet behandlade kungen mannens sår personligen, däremot var det här inte ens i närheten för att han skulle vara frisk till striden och till dess skulle han få vänta i cellen. Det var en kall tid på året, såren gjorde ont och kölden gjorde att han hade svårt att sova. I hopp om lite värme kurade han ihop sig under den bädd om halm som fans tillgänglig i cellen. I cellen fanns en enda blomma, på dagarna var blomman den enda punkten som nåddes av solljus genom den lilla gluggen i väggen och det var den enda skönheten som mannen kunde njuta av. En morgon vaknade han av att en råtta närmade sig blomman, förgrymmad tog mannen upp råttan och tog livet av den, han ville skydda det lilla märket av skönhet som fanns kvar i cellen. Snart somnade han igen och han vaknade senare på eftermiddagen till en liten flickoröst.
När mannen slog upp ögonen så fick han syn på en liten flicka som kramade den lilla blomman, hon log stort mot honom och presenterade sig som blommans älva. Älvan var mycket glad att han hade skyddat blomman då hon skulle försvinna om alla blad på den lilla stjälken plockades. Såren gjorde fortfarande ont men han pratade en stund med älvan och snart erbjöd hon sig att läka hans sår.
Innan hon började så frågade hon honom ifall han skulle lämna cellen ifall han blev bra, tveksam om hon nu ville hjälpa berättade hon för honom att cellen ofta var väldigt ensam. Det kom dit olika män men de försvann, cellen var trevlig på natten när solen lyste starkt på hennes blomma men på natten var den ensam och kall. För att lugna den lilla älvan erbjöd han sig att ta med henne ut till en äng han hade passerat på vägen till slottet, där skulle hennes vänner finna henne och helt exalterad ryckte älvan loss ett blad från sin lilla blomma. Sedan lade hon bladet mot ett sår och han märkte snart hur smärtan från såret försvann.
Ivrig att få lämna cellen såg älvan till hans sår, hennes beröring kändes som sommarens varma solstrålar och denna natt var den första på länge han skulle sova bra. Snart sov mannen och när han vaknade tänkte han om allt trots allt var en dröm? När han inte längre kände smärtan från såren slog han upp ögonen och till sin stora sorg fick han se älvans blomma, men blomman var nu död. Han tittade ned på sin kropp och fick se alla de små löv som hade läkt hans sår falla ned till marken. Älvan hade i sin iver att vilja komma därifrån plockat loss alla löv som fanns på blomman, de löv som var så livsviktiga för hennes fortsatta existens.
Han hörde hur det rasslade till utifrån cellen, det var dags, striden var inne. Sorgsen in i bröstet knipsade han loss den lilla blomman och lade den på ett säkert ställe, han skulle trots allt hålla sitt löfte. Det slutade med att mannen vann striden och han vann även sin frihet, tack vare älvan.

Det första han gjorde när han lämnade slottets murar bakom sig var att gå till den äng han hade berättat om för älvan, där tog han fram hennes döda blomma och slängde ut den bland alla andra. Detta i hopp om att älvans vänner en dag skulle finna henne i blomhavet.
______________________________________

Värt att nämna är att det här är ett händelseförlopp ur en serie som jag har satt ord på. Men jag hoppas att sagan trots det var till belåtenhet. Berättelserna kommer förmodligen bli längre och ja, mer Harry potter inriktad i framtiden.

Det här blev en mjukstart helt enkelt.

Ah det var den du skrev på skype? ^^

Jättebra!