Zayven (PRS)

K. Måntass - you win! Jag skapade tråden.

Vi vet karaktärer och story. XD Let's do this I guess.

Haha! xD Jag vann!
Fast, jag tänkte faktiskt skapa tråd.. Men mamma började skrika åt mig och tog ifrån mig min mobil D:


Ska vi börja ifrån där vi slutade? xD

Yep. Du börjar. Cuz' I created thread.

((*Mutter mutter*))

Zyne blev förd till den stora slottsbyggnaden av säkert ett dussin män i vita rustningar.
Smakfullt, tänkte han lugnt och gick med nedböjt huvud. Han såg ned på den grusiga vägen genom hålen för ögon.
Det tycktes inte vara särskilt soligt alls, snarare mulet. Men han ville ändå inte riskera att se rakt in i solens skoningslösa sken.
Männen kastade om vartannat nervösa blickar ifrån honom. Sabeln hade de tagit ifrån honom, faktiskt hade han gett dem sabeln. han orkade inte bråka om det, han skulle få sin hämnd ändå.
Vare sig de ville eller ej.

Fröken vattenvarelse verkar äntligen få fattningen tillbaka och hoppar kvickt ut ur vagnen efter henne. Blodet droppar efter Raven och hon är säker på att några vampyrer kommer komma och slicka upp det i hopp om att det är deras mästares, avskum. Ravens förvandlade finner henne som en gud, men de slickar inte hennes skosulor för det. Herr formskiftare tar ett hårt tag om hennes arm och Raven erkänner att hon verkligen vill skratta åt honom, som om det greppet kan hjälpa mot henne? Hon är en av de äldsta varelserna som finns... vilket hon sett till under sina år så varför i hela jäkla fridens namn skulle ett så vekt grepp göra en skillnad? Kvinnan böjer sig ned och tar av träbojorna från fötterna. En lättnad sprider sig även om det fortfarande gör ilsket åt efter det jävla heliga vattnet eller vafan det varit. Hon ser på porten som hon förs in igenom en av många sidoportar till slottet, hon suckar och när de slutligen kommit in i skuggan gör hon någon som får kvinnan att skrika till. Raven krossar bojorna mot stenväggen och knäcker nacken på mannen.
"Erkänn nu, du klarar dig bättre utan det där ovärdiga missfostret." Säger Raven leende mot henne och fortsätter gå in mot slottets centrum.

En av de säkert högt betalade männen seg fram och fick ett ljusrött sken att fladdra mellan hans händer. Han viskade några verser och portarna slogs upp med ett öronbedövande brummande.
En väktare, tänkte han och fnyste irriterat. Väktare var en överarrogant varelse som styrde över alla portar och dess hemligheter på denna jord.
Inte för att de kunde bryta sig in vart som helst. Men för varje port som skapades fanns det en Väktare. En väktare som enkelt kunde hitta och förstöra denna dörr. Ibland innebar det att de själva dog. Men de återföddes alldeles för snart ändå för att vara nyttigt.
Zyne var tråkigt nog väldigt bekant med väktare. Oftast var det de som kom och försökte förstöra och hindra honom från att terrorisera områden.
Han flydde då enkelt, men den här gången var det viktigt för dem, och han hade precis färdats långt. Och han hade ingen lust att döda.
Inte än. Det sparade han åt kungen. Och han kom bara närmare och närmare..

Ravens huva döljer passande nog den större delen av hennes ansikte och när hon bara fortsätter inåt så verkar vattenvarelsen plocka upp det lilla vett hon tappat och rusa efter henne, Raven struntar blankt i det och öppnar dörr, efter dörr, efter dörr. Fy, vad många dörrar. Helt idiotiskt, eller så rör hon sig för fort för att de ska komma med jämna mellanrum. Till slut är hon vid den sista dörren, hon känner igen den. Hon har varit i slottet förr. Raven kan nog mer om slottets väggar, dörrar, golv, tak etcetera än kungen själv.
"Drottning av Subete." Mumlar hon otydligt när hon betraktar en målning på en vacker kvinna, med ett lika strålande leende och vakna blå ögon. Raven kände henne, men det kan hon gå in på senare.

Zyne gick lugnt med gruppen av idioter. Trodde de verkligen att han, den ökände mannen som kunde få människor helt från vettet genom att bara knäppa med fingrarna skulle buga för en grupp.. Ja, överarroganta idioter. Inte hade han dödat, men värre saker än döden fanns. Att känna sig vilsen, rädd och bara till sinne nog att sitta i ett hörn och gömna sig. Att aldrig mer kunna släppa synen av allt ont som någonsin drabbat en, var inte det värre?
Jo, och det skulle han visa dem.
Han vände blicken innåt och letade sig in männens undermedvetna. Han grävde och rotade i det förfluta de bar på. Det de snart aldrig skulle få glömma.
På några sekunder skapade han ett personligt helvet för dem. Ett helvete som aldrig skulle släppa dem ur sikte. Han log.
Männen skrek och klöste sig i ansiktet medan de med uppspärrade ögon sjönk gråtande till marken. Ensam stod han kvar, med en ring av skakande, snyftande, till och med skrikande kropp runt sig. Han klev enkelt över två av kropparna, tog sin sabel. Och lämnade korridren med en skratt som ekade mystiskt. Ett skratt som skulle eka innom männen tills de ingenting längre kunde höra.

((MWOOHAHAHAHAHAHAA))

Raven fortsätter gå, hon hör skrik, ignorerar dem. Men skrattet känner hon vagt igen. Egentligen är det väl tonläget, en del varelser har den sorten. Hon minns förra gången hon hört det, den idioten vaknade aldrig igen. Hon sparkar upp den sista dörren, det bränner i foten. En helig dörr, allvarligt? Idioter. Dörren flyger iväg och träffar några idioter som står uppradade längre bort. Kungen verkar inte ha anlänt än. Det uppblåste puckot ska få redogöra inför henne hur i helvete han visste var hon fanns, och att hon fanns.

Han gick lugnt igenom de korridorerna, folket verkade inte ha hört männens sammanbrott. Lika bra det, då kunde han få reda ut sitt i lugn och ro.
Zyne stötte på bara ett fåtal gröna varelser, inte för att de gjorde honom något. De var lätt manipulerad och skrek inte. Han log hela tiden medan han gick. Ett leende som tog sig in i folks hjärtan och krossade det.
Han fortsatte lugnt, ingen skulle våga röra honom, det visste han. Han var värdefull, och i deras ögon galen.
Han vred upp en större dörr, men drog tillbaka handen så gott han förmådde. Hans blick mörknade, den var helig.
Jädra puckon!, tänkte han ilsket och skar igenom låsets med sin sabel. Dörren gled smidigt upp, och där stod en grupp vita män, en tron utan ägare och en blek varelse.
Det här hade han inte tid för!