Skogen Hemligheter.

Titel: Skogens hemlighter.
Ratnig: PG kanske.
Genre: Fantasy, sorligt, Romantik.
Huvudkaraktärer: Albus Potter och Scorpius Malfoy.
Färdigskriven: Nej! Har endast skrivit Prologen.

Prologen
Det är en självklarhet att de hatar varandra. Han är en Potter och en Gryffindore, han är en Malfoy och en Slytherin. De är som skapade för att hata varandra. Det har gåt i släkten att hata varandras familjer.

Albus Severus Potter, son till den legendariske Harry Potter, hade alltid hatat Scorpius Malfoy. Scorpius var så aragont och elak. Allt krestade runt honom enligtScorpius själv, och ingen annan var värd någontin för honom.l

Nu kanske du tycker att Albus har helt rätt, sådan son sådan far? Äpplet faller inte långt från trädet. Mn han har fel, fast att det inte verkar osm det. Scorpius verkar vara precis som sin far var, men han är inerst inne godhjärtat. Han gör det bra för att hans ”Status” ska hålla sig uppe, så att han ska vara omtyckt av alla Slytherins.

Ska jag vara ärlig, så skulle de bli väldigt bra vänner om de bara lärde känna varandra lite mer. De har väldigt mycket gemansamt, som de bara inte vet om.

Hela den här historien börjar med att de slår vad om att sova i ”Förbjudna Skogen”. Egentligen vill varken Albus eller Scorpis göra det, men eftersom att de inte vill verka fegia, går de med på det. De ska göra det tillsamans, och det är enda de får ta med sig är sina trollstavar, varsin socsäck och något att äta.

Det som händer där inne förändrar deras liv. Hemligheterna äär inne är större en de någonsin kunnat tro, ska de verkligen klara av at hålla skogens djupaste hemligheter hemliga?

Braaaaa!

Kapitel 1. Utmanigar och plötsliga slut.

- 2 nätter, varken mer eller mindre, i mörka skogen.

Scorpius röst lät lika kall som den brukade, men hans ögon såg rädda ut.

Albus tittade si mkring, mötte Rosies blick. Hon skackade på huvudet och såg livrädd ut. Alubs forsätte vandra mellan allas ansikten, mötte James blick, han rörde inte en mig, stirrade bara på Albus.

Alla visste att det var livfarligt att sova i skogen. Några hade gjort det en gång, och aldrig kommit tillbaka.

- Frågan är bara, sa Albus. Är om du vågar, Malfoy.
- Att du ens kan fråga någon sånt! Klart jag gör! Ställer du upp då?
- Klart jag gör! Svarade Albus.

De två femton åriga pojkarna mätte varandra med blicken, innnan de nickade och gick där ifrån. Klungan av elever skingrades.

- Är du helt jävla dum i huvudet! Utropade Rosie.
- Albus, du vet vad som hände de andra pojkarna som gjorde det! Sa James
- Vad ska Annie säga? Forsatte Rosie.
- Och mamma och pappa? Fyllde James på.
- James, du säger inget till mamma och pappa! Hotade Albus, medans han pekade med sin stav på James.
- Det tänkta jag inte, men så fårt ni blir upptäckta kommer de få veta, sa Jameso och riktade Albus stav åt ett annat håll.
- Det är just därför vi inte blir upptäckta, sa Albus och forsatte gå.
- Annie kommer få reda på det, sa Rosie.
- Hon kan inte hindra mig, sa Albus och tänkte på sin flickvän.
- Åh, jo! Hon är mycket skickligare på att duellera en du! Sa Rosie stridlystet.
- Det är hon inte alls! Försvarade sig Albus.

De forsatte uder tystnad. Roise blängde argt på Albus hela vägen tills de kom ut på gråden, där de hittade Annie.

- Här kommer Annie, viskade Rosie. Annie! Albus vill säga en sak!

Albus blängde på henne, men hon log bara åt honom och drog iväg James.

- Hej Al! Kvittrade hon och slägde sig runt hans armar.
- Hej, sa han och försökte le.
- Vad ville du? Frågade hon och kollade upp på hans ansikte.
Annie var mycket acker, det var han inte ensam om att tycka. Hennes mörk brunna, lite lik mörk choklad, llåg alltid lika slätt mott hennes rygg, hennes mörk gröna ögon var lika varma som att hoppa in i ett varmt bad. Hon var väldigt kort, mer en ett huvud längre en Albus. Hennes längd hade alltid retat henne., men Albus tyckte bara att det gjorde henne vackrare.

- Nä, det är inget specielt…, mummlade Albus utan att mötta hennes blick.
- Jo, men säg nu, sa Annie, la huvudet på sned pch log sott strålande leende.
- Ähum…, jo Malfoy utamandemig på en liten sak, mummlade Albus och granskade sina händer.
- Ja? Och du svarade nej såklart, hoppas jag, sa hon och höjde på ett ögonbryn.
- Inte precis, sa Albis och tittade upp för att se hennes reaktion.

Hennes ögon spärrades upp, men hennes läppar krympte ihop till ett tunt sträck.

- Vad var det för utmanig? Frågade hon och grep tag i Albus hand så att han inte skulle titta ner igen.
- Äsch, det är så fånigt… inget att bry sig om…, började Albus mend Annie avbröt honom.
- Vad var det för utamnig? Frågade hon skarpt.
- Ehh…, vi, alltså jag och Malfoy, ska övernatta i ”Den förbjufna skogen” i helgen, sa Albus och v’nde åter ner blicken.
- Det gör du inte, sa Annie och flämtade till.
- Jag måste väll det nu, sa Albus.
- Du går ingen stans i helgen! Skrek Annie och alla tystnade.

Hon märkte de andras blickar, tog tag i hans hand och drog honom in igen, upp för ett par trappor, försäkrade sig om att de var ensama.

- Du går ingenstans! Frästa Annie.
- Det gör jag! Du kan inte hindra mig, det är mitt val! Sa Albus och rättade på ryggen.
- Och min pojkvän som går och mötter sin död! Ropade Annie hysteriskt.
- Lugna ner dig! Hysade Albus.
- Lugna ner mig! Du får inte gå! Du kan inte gå! Ropade hon.
- Jag har redans lovat Malfoy! Fräste Albus tillbaka.
- Sen när bryr du dig om honom? Fräste Annie tillbaka.
- Annie, det är min ensak! Sa Albus, vände sig om och gick.

Det var först när Albus kommit ner för nästan hela trappen som Annie yttrade ett ord.

- Som du vill. Det är slut! Skrek hon och skynndade sig där ifrån.

Albus stannde mitt i en rörelse. Han hjärta slutade slå och han andades inte. Vad hade just hänt? Hade Annie gjort slut med honom, på grund av att han inte villle brytta ett löfte med Malfoy?

Han vet inte hur länge han sotd där. Flera timmar känndes det som. Han hörde hur Rosie ropade hans namn och såg henne komma upp till honom, men allt var som i en dröm.

- Albus, vad är det? Rosie skackade lite i honom.
- Hon…, började Albus.
- Vadå? Förhäxade hon dig? Rosie försökte låta alvarlig, men hno drog lite på munnen.
- Hon gjorde slut, sa Albis svagt.

Tystnad. En utragen tystnad. Rosie tittade storögt på honom.

- Va? Varför? Frågade hon slutligen, men Albus tittade bara bort, svarade inte.
- För att du ville sova i skogen? Frågade hon.

Albus nickade.

- Förlåt, viskade Rosie.
- För vad? Frågade Albus. Det var dumt av mig. Det lät som om jag brydde mig mer om Malfoy en henne.
- För att jag tvingade dig att säga det, mummlade Rosie.

Albus svarade inte.

- Al, jag lovar, jag ska prata med henne! Försäkrade Rosie honom.
- Jag bryr mig inte. Gör som du vill, muttrade Albus och lämnade Rosie ensam på trappen.

Vad hade han gjort? Skulle hon ta tillbaka honom om han inte gjorde det?

Han kunnde se Malfoys hånfulla ansikte om han sa att han inte skulle göra det…. Vad skulle han välja? Annie, eller att kunna ta Malfoy på bar gärnig när han är livrädd.

Svaret var uppenbart. Han älskade Annie, men… han hade aldrig jort någoting som ens var i närheten av lika coolt eller modigt som sin pappa. Han kunnde inte säga att Malfoy var en fegis, eftersom att han själv var det.

Han skulle, vad hans vänner en sa, över natte i den mörka skogen, tillsamans med Malofy.

Super.

Mera!
Bevakar tråden!

Mera! Det var superbra

Tack! Jag ska försöka skriva, men har verkligen ingen inspration. Jag hoppas att det kommer ett nytt kapitel snart!

bra mer.

Jag kommer ta bort min användare och göra en ny i Slytherin.