The Story Begin [sv, One Shot]

Hej!

Det här är min version om hur Fred och George och Lee blev vänner.

Har hämrat ganska mycket från boken "God Natt mister Tom".

skulle väll säga att Ratnigen är G

The Story Begins

- Jordan Lee!

Lee går på ostadiga ben upp till palen. Nervositeten värker i honom, det var som att gå i en dröm.Han sate sig på palen och plötsligt var hatten över ögonen på honom.

” Jaså, en liten kille här. Vart ska jag placera dig…? Jag vet:

- Gryffindore!!!


Det sista skriker hatten ut.

Lee slutar för ögonblicket att andas. Men han reser sig bedrövat från pallen och går till det hurrande bordet.

Det var inte meningen att det skulle bli Gryffindore, hans föräldrar sa Slytherin eller inget. Det fanns inget annat alternativ.

Sorteringen fortsatta till sitt slut och maten kom fram. Men Lee var inte hungrig. Vad skulle han föräldrar säga? Oron gnagde i honom, vad skulle han säga till sina föräldrar? Vad skulle de tycka om honom?

- Ska du inte äta något? Frågar plötsligt en röd hårig, fräknig pojke.
Lee kollade på honom och märkte att det satt ett exakt likadan kille bredvid honom.

Han skakade på huvudet.

Killen ryckte på axlarna, men släppte honom inte med blicken. Lee kände sig illa till mods. Varför brydde sig pojken? Varför låt han honom inte vara?

- Vad heter du? Frågar pojken nyfiket.
- Lee Jordan, mumlar Lee motvilligt fram.
- Jag heter fred Weasley. Och det här är min bror George Weasley, säger pojken som tydligen hete Fred och pekade på sin kopia.

Lee nickar och återgår till att studera sin tomma tallrik. Han var väldigt hungrig, det gick inte att förneka. Men han var inte sugen på mat.

Efterrätten kom, men Lee åt fortfarande inget. Han såg bara på hur de andra glufsade i sig allt gott. Han var avundsjuk på dem. De var nöjda och glad över att vara i sitt elevhem, men inte Lee. Han skulle få genomgå så mycket när han kom hem.

Allt var slutligen över och perfekterna ledde förstaårs eleverna till sina uppehålllsrum. Lee lyssnar inte på Prefekten alla varningar och Pepp-tal. Han är i sina egna tankar hela vägen. Och när han slutligen ska sova, somnar han inte fören morgontimmarna.

.-.-.-.-.

Lee vaknade av att han hörde folk som rörde sig och pratade. Han drog undan draperiet kring sin säng och klev upp han med. Lika bra det.

Han kläder som han haft dagen innan log vid fotänden av hans säng så han drog bara på sig dem och tog skol-klädnaden över. Han kollar sig omkring och letar efter sin socka, och märker att pojken från middagen har sängen bredvid.

- Hej Lee! Säger pojken glatt när han märker att Lee kollar på honom.
- He…hej Fred, mumlar Lee och bestämmer sig raskt för att ta ett nytt par sockar.
- Vänta… hur visste du att det var Fred? Säger han bror och reser sig från golvet efter att ha letat efter något under sängen.
- Jag pratade med honom…, säger Lee osäkert men George avbryter honom.
- Jo, det minns jag, men hur visste du att han var lille Freddie, och inte jag. Ingen ser någon skillnad på oss, förklarar han tålmodigt.
- Fred har mer rufsigt hår och ljusare nyans på ögon, säger Lee osäkert.
- Ser du såna små saker? Frågar Fred bestört.
- Ja…, säger Lee besvärat och återvänder till att hitta ett par nya sockar.

Han har knappt öppnat sin koffert innan Fred börjar prata igen.

- Är du inte hungrig? Frågar Fred och Lee känner sig precis som igår obekväm med situationen.
- Lite, erkänner Lee

Han tar på sig sina sockar och skor och går sedan åt ur rummet medan han hänger sin väska över axeln. Det är inget fel på Fred egentligen, men han är inte van den vänliga tonen. Den får honom att känna sig missförstås, han förkännar inte den vänskapligheten. Det har han föräldrar med glädje sagt varje gång han gör något fel.

Stora salen är full med liv. Lee sätter sig ensam längst ner vid bordet, så att ingen ska se honom.

Det ligger en lapp där han sitter, och vid varje annan plats märket han senare. När han tar upp den börjar en gyllene text skriva in Lee Jordan, Gryffindore, åk 1. Och sedan får han se hur han nya Schema skrivs in.

Han tar för sig av gröten och lite äppel-jucie medan han låter Schemat skrivas färdigt. När han kollar på det sen har det helt klart. Först skulle han ha Förvandligs konst med Hufflepuff i 1 timme och 30 minuter. Sen var det Örtlära med Ravenclaw i växthus nummer 1 direkt efter det, sen var det lunch.

Lee suckade och började äta sina mat. ”Var tyst och ställ inte till med något besvär” var hans mamma sista ord innan hon dumpade honom på Stationen. ”Om du inte märks så gillar folk dig” Han ville ju att folk skulle gilla honom, så därför skulle han göra som sin mamma sa. Vara tyst och inte märkas.

Han åt up sina frukost och kollade på schemat medan han gick från bordet. Sal 3D våning 4. han skyndade sig mot trappan och små sprang upp för den med väskan dinglande runt halsen. Han kollade på en liten skylt som visade att han var på våning 2.

Så snart han var uppe började han letar efter Sal 3D. Det gick någorlunda fort för honom att hitta, så han satte sig på golvet utanför klassrummet. Han var först ditt. Eftersom att han inte skulle märkas tog han upp en bok som hete ”Nyckeln till en växts lycka grundkurs 1” och täckte ansiktet med den medan han läste lite i den.

Efter ett tag började elever strömma från olika håll, så Lee bestämde sig för att stå upp utan för klassrums dörren så att han inte blev ner trampad. Elever börjades samlas vid klassrummet han skulle till, där ibland Weasley tvillingarna, som inte verkade se honom.

Efter ett tag som kändes som en evighet för Lee öppnades dörren. Den stränga häxan stod i dörren och tittade ut över eleverna.

- Ställ er på ett led! säger hon skarpt och alla lyder genast.

Hon granskar de ett tag och visar åt dem att kliva in.

- Set er på vilken plats som helst. Högst 4 vid varje bord! Säger hon och alla gör som hon säger.
- Så, jag vill först och främst varna er. Förvandligskonst är ett mycket avancerat ämne. Den som ställer till Trubbel får lämna klassrummet och aldrig mer komma tillbaka, säger hon medan hon synar klassen med glasögonen på nästippen.

Alla sitter blick stilla. Det är knappt man andas. Lee som sitter ensam längst bak lyssnar på helspänn. Han ville inte skämma ut sig, det fick inte hända!

- Så, det var det. Nu kan jag vill ge er ett smakprov på hur avancerad Fövandlig ser ut, det brukar nya elever gilla, säger hon och ler ett litet leende.
Hon går fram till eleven närmast, som ser skräckslagen ut, och förtrollar hennes bänk till en förvirrad tupp. Flickan vad bänken ser mycket lättad ut och ler lite åt tuppen.
- jag heter Professor M. McGonagall, och ska lära ur så gott jag kan förvadligens förmåga. I slut ändan kan ni säkert göra likadant som jag visade nyss, säger hon och förvandlar tuppen till en bänk igen.

Alla blir väldigt ivriga att börja, men inser snart att dem inte kommer få börja med sådana saker på lång tid.

De fick en tandsticka som de skulle försöka förvandla till en nål.

När lektionen var slut var det bara en som lyckades. Det var en tjej som såg ytterst uttråkad ut, med kort brunt hår och mörkt bruna ögon. Lee trodde att hon gick i Hufflepuff, men var inte helt säker.

- Bra gjort allihopa, vi forsätter nästa lektion, säger McGonagall och öppnar dörren som för att vissa att de skulle gå.

Tvillingarna var först ute, och Lee sist. Han stängde dörren efter sig innan han kollade på Schemat igen.
Örtlära, gräsplan 2, växthus 1.


Fred

- första lektionen avklarad, ler George stort och vänder sig mot Fred.
- Mmm.., svarar Fred frånvarande.

George kollar undrande på fred, men struntar i att försöka få ner honom på jorden igen. Han vet nog vad det handlar om. Det är den där Jordan…

Fred är så där frånvarande hela vägen ut ur slottet, och George kan inte hålla sig längre.

- Varför bryr du dig egentligen?
- Va? Fred sliter blicken från marken och kollar förvånat på sin bror
- Varför bryr du dig om den där pojken Lee så mycket? Förklarar George otåligt.
- Jag bryr mig inte! Säger Fred ilsket, men vet själv att det är en stor lögn.

Det var något mot den mörka killen som gjorde att Fred var tvungen att bry sig. Fred visste inte vad det var, men någonting var det med Lee.


2 veckor Senare

Lee sitter vid ”sin bänk” och kollar som vanligt på när alla har roligt. Han vill bli omtyckt, men det verkar inte fungera… är han till för mycket besvär?

Ibland, eller nästan alltid, önskar han att han hade några vänner. Det var som om ingen brydde sig om honom, eftersom att han inte brydde sig om dem.

Han tog upp schemat, men visste redan att det var lunch efter det här.

En vind blåste kraftigt och kyligt mot honom, och han kollar bort mot sjön. Tvillingarna Weasley kastar macka i sjön, och Lee önskar att han vore där.

Lee skakar av sig tanken och återvänder snabbt till sin bok. ”Om du inte märks, gillar folk dig” Han gjorde bäst i att inte vara med någon, då gillade ju folk honom. Men innerst inne visste han inte det inte alls var så.

4 veckor sen början

Fred tittar mot Lee i smyg igen. Han sitter fortfarande för sig själv, med sin bok i handen. Han säger fortfarande ingenting, inte ens när alla retar honom. Fred har många gånger läxat upp de som gjort det, men de lyssnar inte.

- Jobba på! Säger McGonagall skarpt, och tittar strängt på Fred.

Fred suckar och återgår till sitt straffarbete och kastar då och då blickar ut genom fönstret, på Lee.

Timmarna går och Fred ser hur några går på Lee, tar av honom boken. Men Lee sitter bara lugnt och väntar på att de ska sluta, men Fred ser, han ser smärtan och oförståelsen i han ögon.

Fred studsar upp och går genast mot dörren, inte den här gången, de skulle inte få göra så här något mer!

- Weasley! Ropar McGonagall men Fred har redan slängt igen dörren bakom sig.

Nu gäller det att vara snabb, tänker han och skyndar sig ner för trapporna, och ut på gården. McGonagall hinner inte ikapp.

Men Lee sitter nu ensam, med stila tårar trilla ner för kinderna. Fred stannar upp, han har aldrig set någon kille i hans ålder gråta. Men ännu mer förvånad över att det är ju Lee som gråter.

Fred går sakta fram mot Lee. Lee tittar förskräckt upp när han hör Fred steg.

- Hur är det? Frågar fred försiktigt och ställer sig framför Lee.
- Gå, säger Lee och kämpar för att låta normalt. Han hade skämt ut sig.

Fred såtr kvar ett tag, funderar över vad han ska säga. Men istället flinar han och slår sig ner bredvid Lee och knuffar lite på honom.

- Varför bara inte skaffa lite vänner? Det skulle göra allt mycket roligare, föreslår Fred och Lee tittar helt paff på honom.
- Ingen skulle vilja vara min vän, säger han och flyttar lite ifrån Fred.
- Jag vill, säger Fred och ler stort mott Lee.

Less´s ögon blir stora. Vad sa han?

- Ska vi göra något imorgon då? Frågar Fred och Lee nickar, fortfarande smått förvirrad.
- Bra, syns imorgon då! Säger Fred och skyndar sig in i slottet.

Det var någonting med Fred… något underbart som ingen annan visade.


Så där vad tyckte ni? Snälla ge tips och sånt

Det var super bra!!! Kommer det en fortsättning, eller slutar den här?

den slutar så. Men egentligen är det som början på en annan ff som jag skriver på, men jag är osäker på om jag ska lägga ut den.

hoppas du gör det! Den var jätte bra!!!

Tack igen Skulle kunna lägga ut den senare.

Hoppas.hoppas.hoppas!!!

Bra

Tack

JA! MEEER! (Om det finns!)

Tack Men tyvärr finns det inget mer.