Kärleksproblem på Hogwarts

Titel: Kärleksproblem på Hogwarts
Språk: Svenska
Rating: vet inte riktigt än
Färdigskriven: nej
Handling: Riza Campbell ska gå sitt sista år på Hogwarts, något som hon har väntat på hela sommaren. Men saker och ting går inte riktigt som hon planerat.



Regnet smattrar mot fönstret. Solen har inte visat sig på flera dagar. Inte för att det spelar någon roll, jag har ändå inte lämnat huset sen min pappa reste bort för en vecka sedan. Han sa att han skulle besöka min mammas föräldrar och berätta för dem om hennes död. Jag tror att han tänker ljuga och säga att hon dog i en bilolycka eller att hon blev förgiftad av den rumänska maten. Han kan knappast berätta att hon blev ihjälbränd av en drake för ett par mugglare. Min mamma var väldigt äventyrlig av sig och inte ens min ansvarsfulla pappa kunde hindra henne när hon bestämde sig för att säga upp sig från sitt jobb på trolldomsministret och flytta till Rumänien för att jobba med drakar. Hon skilde sig till och med från min pappa och övergav mig för att följa sin dröm. Ärligt talat vet jag inte ens vad jag ska känna just nu. Min mamma lämnade oss när jag vara bara några år gammal så jag minns henne knappt. Det enda jag kommer ihåg av henne är att hon brukade lukta rosor och få saker att sväva för att roa mig. Min pappa slutade prata om henne efter att hon lämnade oss. Det enda han någonsin berättade för mig om henne var att vi båda älskade magi lika mycket. Min mamma var mugglarfödd och hon fascinerades av allt som har med magi att göra. Det inkluderar drakar. Jag reser på mig och lämnar min vanliga plats vid fönstret. Jag tar en titt på almanackan och inser att det bara är en dag kvar. Imorgon ska jag tillbaka till Hogwarts. Mitt sista år på platsen som betyder mest för mig. En hemlig dröm jag har är att bli lärare så fort jag har gått klart skolan. Kanske inte med en gång, men efter några år åtminstone. Min pappa vill att jag ska satsa på en karriär som quidditch spelare eller utbilda mig till auror. Men inget av det känns riktigt rätt. Jag lämnar vardagsrumet och går in i köket. Jag värmer lite tevatten med hjälp av magi och sätter mig ner vid det tomma köksbordet. Jag bläddrar runt i ett gammalt nummer av The Daily Prophet samtidigt som jag dricker mitt te.
”Riza, jag är hemma!” hörs min pappas röst från hallen. Jag bryr mig inte om att svara utan tar bara en till klunk av mitt te. Pappa kommer in i köket och sätter sig mitt emot mig.
”Hur gick det?” frågar jag och försöker låta ointresserad.
”Dina morföräldrar tog inte nyheten särskilt bra. De började anklaga mig som om det var mitt fel att din mamma var en häxa och att det var anledningen till att hon dog.” Han suckar och kliar sig i nacken.
”Berättade du hur hon dog?” undrar jag nyfiket.
”Jag kände att jag var tvungen. Jag kände att de borde få veta sanningen. De är visserligen mugglare men de känner till vår värld. Men jag kan inte förstå varför de anklagade mig för hennes död.” mumlar han och reser sig upp. Jag nickar och diskar snabbt ur min kopp och ställer in den i skåpet.
”Jag ska åka till Hogwarts imorgon, pappa.” påminner jag honom när vi lite senare sitter och äter middag. Han tittar förvånat upp på mig med hela munnen full av kyckling. Han sväljer maten innan han svarar mig.
”Har du packat?” frågar han och tar ännu en tugga av kycklingen.
”Jag ska börja efter maten. Jag vill bara få en chans att säga hej då innan du åker till jobbet imorgon.” svarar jag och reser mig upp. ”Jag lagade maten, du diskar.” säger jag och skyndar mig uppför trappan utan att vänta på ett svar. Jag skyndar mig in på mitt rum och stänger dörren efter mig. Jag försöker tvinga bort alla jobbiga tankar om min mamma och hennes död. Istället koncentrerar jag mig på packningen. Jag tar fram min koffert som ligger under sängen och börjar packa i alla saker som jag kan tänkas behöva under ett år. Två veckor tidigare var jag och handlade skolböcker så jag lägger ner dem i väskan tillsammans med pergament, bläck och andra saker som kan behövas till skolarbete. Sen packar jag ner min skoluniform och andra kläder. Jag minns hur mina handskar gick sönder förra året så att jag gick runt och frös hela vintern så jag packar ner ett par extra. När jag är klar med packningen byter jag om och lägger mig ner för att sova. Det tar en lång stund innan jag lyckas somna. Trots att jag intalar mig själv att det är en alldeles för viktig dag imorgon för att vara trött.

jätte bra! *bevakar* ;D

När jag vaknar skiner solen in genom mitt fönster och jag försöker att se det som ett gott tecken. Jag tar på mig en morgonrock och går ner till nedervåningen.

”Pappa?” ropar jag tvekande men som väntat får jag inget svar. Trots att jag påminde honom så glömde han bort att jag ska åka iväg. Jag försöker att känna mig sårad men det är svårt när det känns som om inte ens min egen pappa lyssnar på mig. Jag äter en snabb frukost innan jag börjar göra mig i ordning. Jag tar på mig ett par jeans och en t-shirt. Jag sätter upp mitt mörka hår i en tofs och sminkar mig lite. Jag tittar mig omkring en sista gång i mitt rum innan jag tar ett djupt andetag, griper tag i min koffert och transfererar mig till perrong 9 ¾. Perrongen är full av elever och föräldrar i alla åldrar och jag kan knappt ta mig fram till tåget. Plötsligt springer någon in i mig och jag skulle ha ramlat och slagit i marken om inte personen som sprang i mig tog tag i min arm och hindrade mig från att falla.
”Förlåt, jag såg dig inte.” säger en välbekant röst. Jag tittar upp och möter ett par gröna ögon, Anthonys ögon.
”Släpp mig!” säger jag och sliter åt mig armen och backar några steg. Anthony Cooper flinar och räcker mig handtaget till min koffert. Jag sliter åt mig kofferten och vänder mig om och går åt andra hållet. Allt för att komma så långt bort från Anthony som möjligt. Jag stiger på tåget och börjar leta efter en tom kupé eller en där mina vänner redan sitter.

”Riza!” hörs en röst bakom mig. Jag vänder mig om och får syn på Jason som är an av mina närmaste vänner. Han och min bästa vän Liz har dejtat varandra i två år men båda säger att de inte är ett par. Trots att alla vet att de nästan är så gott som gifta.
”Hej, Jason. Vart är Liz och de andra?” säger jag och ger honom en snabb kram.
”De sitter i en kupé längre fram. Jag är på väg dit nu.” svarar han och besvarar min kram.
”Bra, då följer jag med.” säger jag. Vi lyckas ta oss igenom all trängsel fram till rätt kupé. Jason öppnar dörren och går in. Jag följer efter honom in.

”Se vad jag hittade springandes i korridoren.” säger Jason till de som sitter inne i kupén.
”Riza!” skriker Liz och nästan kastar sig över mig. Jag besvarar hennes kram. Så fort hon släppt mig kramar jag om alla de andra också. I vårt gäng är det sex personer men mig, Liz och Jason inräknade. De andra tre heter Selene, Josh och Adrian. Jag, Liz och Adrian tillhör Ravenclaw och Jason, Selene och Josh tillhör Gryffindor.
”Vad har du gjort i sommar, Riza?” frågar Adrian när jag sätter mig ner mellan honom och Selene. Mitt emot oss sitter Jason men en arm om Liz och bredvid dem sitter Josh.
”Jag har mest varit hemma med pappa. Vad har du gjort?” frågar jag Adrian. Han ler och rycker på axlarna.

”Jag åkte med min familj till Grekland. Pappa är intresserad av antik magi så det var därför vi åkte det.” svarar han.
”Riza, varför följde du inte med mig till London för att shoppa. Jag sickade ett brev för några veckor sen men du svarade aldrig.” säger Liz.
”Förlåt att jag inte svarade men jag var upptagen.” mumlar jag. Sanningen var att samma dag som jag fick hennes brev så fick jag reda på att min mamma hade dött. Adrian börjar prata med Jason och Josh om Quidditch och snart har även Liz glömt vårt tidigare samtal.

”Vet ni vem som ska vara Ravenclaws lagkapten i år?” frågar Liz. Jag skakar på huvudet. Jag är jagare i laget och Adrian är sökare. Liz är inte den sportiga typen, hon kommer bara och hejar på alla matcher. Förra året när vi mötte Gryffindor kom hon till och med till matchen i en Gryffindor halsduk bara för att Jason är vaktare i Gryffindor.
”Just det, jag glömde berätta att jag fick ett brev för en månad sedan. Jag är Ravenclaws nya lagkapten.” säger Adrian. Jason reser sig upp och stirrar förvånat på Adrian.
”Men jag är ju Gryffindors nya lagkapten!” skriker Jason och hoppar upp och ner.
”Jag antar att det är krig nu.” säger Josh som är slagman i Gryffindor.
”Snälla killar, lova att ni inte börjar bråka pågrund av Quidditch i år igen.” säger Liz bedjande och drar tillbaka Jason till sätet bredvid henne.
”Vadå ’killar’, jag var också med och bråkade förra året.” säger jag och låtsas vara sur över att hon räknade bort mig och alla börjar skratta.

”Kan du hjälpa mig med uttagningarna, Riza?” frågar Adrian mig när alla har slutat skratta.
”Självklart, jag antar att jag fortfarande har kvar min plats sen förra året.” svarar jag. Innan Adrian hinner svara så skjuts dörren till vår kupé upp. In kommer Anthony och hans gäng. Alla i vårt gäng ställer sig upp och drar genast fram våra trollstavar.
”Vi är inte här för att bråka.” säger Anthony och flinar brett. Bakom honom står hans vänner och ser lika roade ut som Anthony.
”Vad vill ni?” frågar Jason och tar några utmanande steg framåt.

”Jag är inte här för att prata med dig.” svarar Anthony och vänder sig mot Josh. ”Jag hörde vad som hände med din familj. Det är sorgligt att dina föräldrar försökte utmana organisationen. Du ska vara lycklig att du fortfarande är vid liv.” säger Anthony innan han vänder sig om och går ut tillsammans med sina vänner. Vi tittar förvånat på Josh.
”Han ljög, eller hur?” säger Jason tonlöst och sjunker ner på golvet. Josh tittar ut genom fönstret. Jag ser hur han skakar.
”Det han sa vad sant.” Josh röst är bara en viskning men jag hör hur mycket smärta som finns i de orden.

”Varför har du inte berättat något?” säger Selene med ögonen fyllda av tårar. Selene och Josh har känt varandra sen de var små och de växte upp tillsammans. Josh föräldrar tog också hand om Selene mycket när hon var mindre eftersom hennes mamma var sjuk väldigt mycket.

”Jag ville inte att någon skulle veta.” mumlar Josh. Jag förstår vad han menar. Jag vill inte heller berätta att min mamma har dött. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
”Dog Simon också?” säger Selene. Jag stelnar till när jag hör namnet på Joshs bror. Selene berättade för mig innan sommarlovet att hon var kär i Simon.
”Jag är ledsen, Selene. Jag vet att du tyckte om honom.” säger Josh och tårarna börjar rinna ner för Selenes kinder. Hon går fram till Josh och ger honom en kram.
”Jag är ledsen, Josh.” säger jag. Jason och Liz håller med mig men Adrian sitter tyst. Efter en stund så sitter vi alla tysta. Ingen verkar veta vad de ska säga.
”Vi kan inte låta det fortsätta!” säger Adrian och reser sig upp. Vi tittar oförstående på honom. ”Organisationen kan inte fortsätta att mörda oskyldiga människor.” fortsätter han.
”Men Adrian. Det finns inget vi kan göra, ingen vet någonting om dem.” säger Liz.
”Det finns visst några som vet, Anthony och hans gäng. Hur kan de annars veta om att organisationen dödade min familj.” säger Josh med en arg röst.

”Anthonys pappa jobbar på trolldomsministeriet. Det är säkert därför Anthony alltid verkar veta saker före oss andra.” säger Selene fundersamt. Tåget stannar till och vi tar våra koffertar och lämnar kupén. Runt omkring oss skrattar alla andra elever men vårt gäng går helt tysta. De ända personer som är lika tysta som oss är förstaårseleverna, men de har helt andra skäl än oss. Vi tränger ihop oss i en vagn trots att det blir väldigt trångt. Liz sätter sig i Jasons knä och jag sätter mig ner på golvet.
”Du kan sätta dig i mitt knä om du inte vill sitta på golvet.” säger Adrian efter att vi har åkt i några minuter.

”Tack Adrian, men det gör inget.” svarar jag och ler. Jag ser i ögonvrån hur Liz och Selene ger varandra en snabb blick. Adrian nickar till svar och tittar ut genom fönstret.

*bevakar*

Ja jätte bra! * Bevakar*

Jag har inte hunnit läsa ännu, men jag bevakade tråden så fort jag kommit in på den! Jag vet att du skriver fantastiskt, och kärleksberättelser är ju alltid intressanta. Så jag ska ta mig tid till att läsa och kommer säkert att fortsätta bevaka framöver.

När vi kommer in i stora salen så kan jag inte låta bli att le brett och jag glömmer nästan allt tråkigt som har hänt. Jag, Liz och Adrian sätter oss ner vid Ravenclaw bordet och Josh, Selene och Jason sätter sig ner vid Gryffindor bordet. Jag tittar mot lärarbordet och lyssnar samtidigt på Liz samtal med några andra tjejer i vår årskurs. Allt ser ganska normalt ut vid lärarbordet. Men det är en lärare jag inte känner igen. Där läraren i försvar mot svartkonster förut satt sitter det nu en ny person. Mannen är blek och har mörka ringar under ögonen som om han inte har sovit på flera nätter. Han har svart hår och när han vänder sig om för att prata med en annan lärare så ser jag att hans hår är så långt att han har det i en lös hästsvans.
”Adrian.” säger jag. Han tittar frågande på mig. ”Vet du vem den nya läraren är?” fortsätter jag och nickar diskret mot lärarbordet. Adrian öppnar munnen för att svara men innan han hinner säga något så hör jag en röst bakom mig.

”Det är min farbror, från och med nu känd som professor Cooper.” säger Anthony flinandes. Jag märkte inte ens att Anthony stod bakom mig. Jag tittar mellan Anthony och hans farbror. De är inte särskilt lika men jag kan ändå se några liknande drag. Båda har gröna ögon och mörkt hår. Men Anthonys hår är inte svart, snarare mörkbrunt. Båda två har samma raka näsa och samma form på ögonen. Men det är svårt att förstå att Anthony är professorns brorson. Jag hade nog annars trott att de var bröder med tanke på att professor Cooper bara ser ut att vara ett par år äldre år en oss.
”Är inte han för ung för att vara lärare?” frågar Adrian som om han kunde läsa mina tankar. Anthony rycker på axlarna.
”Han är tjugosex år, tror jag.” svarar Anthony och skyndar sig bort till Slytherin bordet för rektorn började resa sig upp. Jag applåderar knappt till sorteringen och jag lyssnar nästan inte ens till rektorns tal. Det enda jag kan tänka på hur orättvist det kommer att vara i försvar mot svartkonst lektionerna.

Det har inte funnits en enda person på hundra år i familjen Cooper som inte har tillhört Slytherin. Jag kan bara föreställa mig hur den nya professorn kommer att favorisera Slytherin elever. Jag suckar och bestämmer mig för att lyssna på vad rektorn har att säga.
”Jag vill också att ni välkomnar den nya läraren i försvar mot svartkonster, professor Cooper.” säger rektorn och professor Cooper ställer sig upp och tittar ut över alla elever. Han nickar lätt och sätter sig ner igen. Jag, Adrian och Liz tittar på varandra.

”Han verkar inte särskilt trevlig.” viskar Liz.
”Det är klart att han inte är trevlig. Han tillhör familjen Cooper.” viskar Adrian tillbaka. Jag säger ingenting, för jag har precis lagt märke till att professor Cooper tittar rakt på mig. Det är någonting i hans blick som säger att han vet vad vi pratar om.

Senare på kvällen sitter jag tillsammans med Liz och Adrian i uppehållsrummet. Det är bara vi och några sjätte elever som fortfarande är vakna. Adrian sitter med näsan i en bok som heter Quidditch genom tiderna och Liz berättar hur roligt hon och Jason hade när de åkte med Jasons familj till havet en vecka. Efter en stund var det bara vi tre kvar.
”Jag ska nog gå upp och lägga mig.” säger jag och börjar resa på mig men Liz drar snabbt ner mig i soffan igen. Adrian kikar upp ur boken för att kolla vad vi håller på med.

”Du stannar här.” säger Liz och håller fast mig hårt i armen. Jag suckar och försöker dra mig loss. Adrian bara skakar på huvudet och reser sig upp.
”Jag går i alla fall och lägger mig nu. God natt.” säger han och börjar gå mot killarnas sovsalar.
”God natt!” ropar jag och Liz efter honom. Så fort han har försvunnit och vi inte hör hans steg längre släpper Liz mig.

”Hur dum får man vara!” säger Liz och slår mig i huvudet med en kudde. Jag backar bort från henne. Jag förstår inte vad hon håller på med.
”Vad har jag gjort nu, Liz?” frågar jag för att få det överstökat.
”Förstår du inte att han gillar dig?” säger Liz och försöker slå till mig en gång till men jag hinner backa undan.

”Vem då?” frågar jag dumt.
”Anthony.” säger hon och jag skrattar till. ”Jag skojade, Adrian är tokig i dig och du kan inte ens se det.” säger hon. Mitt skratt tystnar. Adrian?
”Men vi är vänner.” mumlar jag.
”Men han vill att ni ska bli något mer. Det vill väl du också?” säger Liz som om det vore självklart att jag skulle vilja bli Adrians flickvän. Jag tycker om Adrian, men jag vet inte om det är tillräckligt. För jag älskar honom inte.
”Jag vet inte, Liz. Jag känner ingenting för honom just nu.” svarar jag och undviker hennes blick.

”Men du kan väl försöka ge honom en chans? Han är en fantastisk kille, det vet du.” säger hon. Jag ler och ger henne en snabb kram.
”Jason måste nog se upp, det kanske är du som borde satsa på Adrian istället” säger jag och skrattar åt Liz min. Vi blir tillsagda av en tavla att vi måste vara tysta så vi går upp till vår sovsal. När jag ligger i min säng kan jag inte låta bli att tänka på vad Liz har sagt. Jag kanske ska försöka ge Adrian en chans ändå.

Super bra! Jag gillar ditt sätt att skriva!

Nästa morgon är min första lektion trolldomshistoria med Hufflepuff. Jag och Liz sitter bredvid varandra och framför oss sitter Adrian med John som också tillhör Ravenclaw. Jag håller nästan på att somna för att jag är så uttråkad. Efter lektionen får vi skynda oss så att vi inte kommer försent till lektionen i försvar mot svartkonster.
”Vet ni vilket elevhem vi ska ha med i år?” frågar Liz.
”Slytherin, vad hade du väntat dig?” suckar Adrian. Han tystnar när några elever från Slytherin går förbi. De måste ha hört vad Adrian sa för de blänger surt på oss. Om tur är finns inte Anthony bland dem. Vi går in i klassrummet och sätter oss vid en ledig bänk. Som tur är får det plats tre personer vis varje bänk. Jag sitter i mitten med Liz och Adrian på var sin sida om mig. Precis när vi har satt oss ner kommer professor Cooper in i klassrummet. Det blir helt tyst, ingen i klassen vet än hur professor Cooper är som lärare. Han ser inte trevlig ut och förhoppningsvis är han inte en av de stränga lärarna. Han tittar ut över klassen och synar varje elev noga.
”Jag kommer att vara er nya professor det här året. Jag har aldrig varit lärare förut med jag hoppas att det inte ska påverka er undervisning. Slå upp sida 37 och läs så långt ni hinner den här lektionen. Om ni inte hinner läsa 50 sidor får ni resten i läxa tills imorgon så vi kommer att gå igenom vad ni har läst. Förresten, inget prat.” säger professor Cooper och sätter sig ner i en fåtölj bakom katerden. Hela klassen stirrar på honom som om han vore galen. Han låtsas inte om våra blickar utan tittar ut genom närmaste fönster med ett drömmande uttryck.
”Det är väl lika bra att sätta igång.” viskar jag till Liz. Innan jag ens hinner blinka står professor Cooper framför vår bänk och tittar på mig med ett uttråkat ansiktsuttryck. Jag ser att Liz rycker till över att han tog sig fram till oss så snabbt.
”Vad heter du?” frågar han mig och lägger armarna i kors.
”Riza Campbell.” svarar jag och blir medveten om att hela klassen stirrar på mig.
”Miss Campbell, jag är ganska säker på att jag sa att det ska vara tyst under hela lektionen.” säger han. Jag undviker hans blick och tittar ner i bänken.
”Förlåt, professorn.” svarar jag.
”Tio poäng från Ravenclaw.” säger han och vänder sig om och går tillbaka till sin fåtölj. Slytherin eleverna skrattar hånfullt men professor Cooper säger inte till dem. Jag knyter nävarna av ilska över att ha blivit så orättvist behandlad. Liz ger mig en medlidande blick. Adrian stirrar lika hatiskt på professor Cooper som alla andra i Ravenclaw. Jag öppnar boken och börjar läsa, men jag kan inte koncentrera mig på innehållet. När lektionen är slut skyndar jag mig ut ur klassrummet. Jag hör hur Liz och Adrian går bakom mig och pratar om vilken värdelös lärare professor Cooper är.
”Riza, hur är det med dig?” frågar Liz. Jag tvingar fram ett leende, allt för att hon inte ska oroa sig.
”Det är bra, men det hade varit bättre om Cooper hade varit en bättre lärare.” säger jag och det ser ut som om Liz tror mig om att jag mår bra.

Senare på kvällen sitter vi i Gryffindors uppehållsrum tillsammans med Jason, Josh och Selene. Adrian och Josh spelar trollkarlsschack, Jason och Liz sitter och kysser varandra i ett hörn och Selene berättar för mig att deras lektion med professor Cooper var lika tråkig som vår.
”Jag ger upp!” utbrister Josh när han förlorar för tredje gången mot Adrian.
”Det kanske skulle gå bättre om du inte flyttar dina pjäser på ett så konstigt sätt.” skrattar Selene. Josh muttrar någonting om fusk.
”Jag tror att jag vet någonting som kan muntra upp dig.” säger Adrian och sänker rösten. Han visar med ett finger att vi ska komma närmare. ”Jag fick höra idag att Hufflepuff ska ordna en fest i helgen. Jag har hört rykten om att de har smugglat med sig eldwhisky och lite av den sortens alkohol som mugglare dricker.” Josh ler brett och gör någon konstig segergest.
”När är det?” frågar Jason och sätter sig ner bredvid Adrian. Liz rodnar och sätter sig ner bredvid mig och Selene.
”På fredag, i vid behov rummet.” svarar Adrian.
”Jag hoppas bara att ingen lärare upptäcker oss.” mumlar Selene. Hon är den mest ordentliga av oss. Den enda som faktiskt är ordentlig och försöker följa skolans regler.
”Kommer ni ihåg förra året? När professor Barry hittade Josh kräkandes bakom en staty.” säger Adrian. Alla börjar skratta förutom Josh som blir alldeles röd i ansiktet.
”Fick inte du kvarsittning i en månad, Josh?” frågar Liz.
”Jo, men jag slapp sista veckan tack vare mitt goda uppförande.” säger Josh och sträcker stolt på sig. Vi tittar på varandra innan vi brister ut i skratt igen.

bevakar, älskar hur du skriver