(Privat rollspel) Lord Voldemorts revansch

(Bara för LaylaCatcher, Mill Goodness, LeonaGoodness, Felicia Potter, Roxy Goodness och Dilly Weasley.)

Layla vinkade åt Lucas att följa henne. Gatan i mugglarbyn var öde och tom, bara en ynka gatlampa lyste matt och vinden rufsade till deras hår.
Efter den natten då Voldemort kommit tillbaka fullständigt hade Laylas pappas jobb, alltså trolldomsministeriet, blivit ockuperat men måstat fortsätta under Hans kontroll. Han hade sökt reda på arbetarna och tvingade dem att jobba, inklusive Laylas pappa, Cariper
Voldemort hade försökt att göra sig av med alla mugglare i hela världen, men några fåtal utspridda runt jorden var i liv.
Egentligen var Layla och Lucas i skydd, eftersom att de var renblod, men dödsätarna vimlade överallt och längtade efter häxor/trollkarlar som bröt mot reglerna att mörda. Nu skulle ingen få vara ute mera, det var sent på natten, men hon ville träffa sina vänner. Hon sprang med Lucas bakom sig mot ett nerbrunnet ruckel där hon mödosamt slängde bort lite skräp och öppnade en lucka ner.

Mill hörde att någon kom ner för stegen till deras tillfälliga hus. "Nån kommer!" sade hon tyst och alla personer i rummet tystnade och höll andan för ett ögonblick. Det kunde väl inte vara han? Han kunde väl inte ha hittat dom. Mills familj och hennes kusiner och deras familj hade alla trängt in sig i en liten, trång utgrävt "husliknande" ställe. Det var trångt och luktade jord. Men de kunde ha haft det värre. Mill hörde ändå till en renblodig släkt. Men för säkerhets skull var det bäst att gömma sig hade hennes pappa Qued sagt, deras farafar var ändå Neville Longbottom. Och om dödsätarna fick reda på att det var hennes farafar så skulle hon nog... Mill rös vid tanken.
Nu hade dom två skepnaderna de hört klättrat nerför stegen. Och när de kom närmare såg hon att det var en av hennes bästa vänner Layla och hennes lillebror Lucas. Nu kunde alla pusta ut.
"Layla! Äntligen. Det var länge sedan sist" sade Mill

Layla stängde luckan tyst så att man inte hörde knarret så högt.
"Hej", sade Layla kort, och sprang sedan och kramade Mill och hennes kusin Leona. Sedan kramade hon en och en alla som tillhörde deras familjer.
"Jag är så glad att ni... ni..."
Layla torkade bort en tår.
"Jag menar... Är här", fortsatte hon tyst.
"Klart att vi är här. Vi skaffar ju lätt mat när Cariper klipper av sitt hår till vårt Polyjuice-elixir när vi behöver mat!" sade Mills mamma tröstande. Layla log litet åt det. Hennes pappa klippte ju sitt hår till dem. Skrattretande. Hur hade det blivit såhär?
"Layla! Layla!" ropade en liten pigg röst bakifrån Goodness familjer. Leonas lillesyster Roxy trängde sig fram.
"Är Walter Ice och Dilly Weasley ännu- i liv?" viskade hon.
Layla andades in djupt och svarade;
"Ja. De har gömt sig väl. Jag vågar inte säga var men- ja, de lever."
Layla skulle aldrig tåla om hennes bästa vänner skulle ha dött. Inte Walter Ice och Dilly Weasley, som blivit av hennes bästa vänner och var nu av Hans fiender. Dilly, som var halvblod, och Walter, som var släkt på långt håll med Harry Potter. Walter var nog den ända som kunde stoppa Honom. Då skulle allt elände försvinna och alla kunde leva vanligt igen. Laylas tankar avbröts av att Mills och Leonas mamma serverade fram soppa. Layla slog sig ner vid bordet och tänkte på vad de andra gjorde just nu.

När de hade ätit klart gick Leona, Mill och Layla in i det andra rummet. Det fanns bara tre rum i hela huset, ett stort rum var alla åt och sov, en toalett och ett väldigt litet rum som var under alla andra rum, som en extra säkerhet. Dessutom var ju hela huset under marken, så det enda ljus de hade var en liten springa vid luckan och en lykta i taket.
" Hur länge tror ni vi ska behöva bo så här?" frågade Leona, som började bli trött på att vara instängd och inte kunna göra någonting.
" Jag har inte ens vågot fråga mamma!" sa Mill dystert.
"Men jag tänker i alla fall inte sitta här och vänta på att Voldemort kommer och dödar oss, vi måste komma på ett sätt att komma ut härifrån och hjälpa Walter och Dilly!" sa Leona men insåg alltför sent att hon nästan hade ropat. Hon såg försiktigt upp genom luckan till det andra rummet och suckade när hon såg Roxys ansikte.
"Jag vill också vara med och stoppa Voldemort! snälla Leona får jag inte komma med?" sa Roxy och tittade bedjande på Leona.
"Nej du är för liten Roxy du mådte gömma dig här med de andra, men eftersom du hörde vad vi sa så... kom in hit så att ingen annan hör", sade Leona och drog in Roxy genom luckan.

http://youtu.be/gIoAfVmFkA0 HACKA HÅL HACKA HÅL HACKA HÅL DEN LÅTEN ÄGER

Layla suckade.
"Roxy, du inser väll att du inte ändå kan komma med? Det är BARA VI som far, och i smyg dessutom. Pappa jobbar hela veckan i streck, så han får inte veta. Är det okej om Lucas stannar här? Det var länge sedan jag såg Walter och Dilly sist..."
Layla sög på läppen. Allt kommer att vara OK med Lucas, han stannar ju här.
"Roxy, stanna här", upprepade Leona och Roxy brast ut i gråt.
"Men tänk om det händer något?" viskade Roxy så att de andra inte hörde.
"Ta det lungt, Rox, vi kan våra saker", sa Mill tröstande och blinkade till Leona. Roxy såg fortfarande missnöjd ut men kommenterade inte. Mill och Leona smilade mot Layla.
"Fort! Vi packar lite grejer som räcker till oss alla!" viskade Leona och började ta filtar, mat och vatten ur nödförrådet i skyddsrummet. Mill gick så länge till trappan upp och såg sedan på alla uppe i rummet.
"Showtime", viskade hon.

Dilly vaknade i den ombekväma sängen. Den var hård, och madrssen var mycket tunn. Dilly hade vant sig vi dålig mat, bestämda sov tider och ja. Det var en ängslig dag som solen hade tittat fram bakom ett moln. Höst regnet i Finland var hårt. Det regnade minst en gång per dag. Dilly längtade efter alla, och framförallt Hogwarts. Nu kunde knappt någon mugglar familj gömma sig för Ni-vet-vem. På en skrynklig "Huvudstats afton"(the dayly prophet i Finland) Stod det att kriget närmade sig norden just nu var mest muglarfamiljer drabbade i amerika och irland och england...

"Nu borde vi kunna använda kvastarna, om vi flyger väldigt, väldigt lågt", sade Mill mellan sina andetag. Den lilla gruppen hade rört sig snabbt framåt genom ödemarken och var utmattade. Ingen noterade ordentligt Mills komment. Alla bara lade sig på marken för att vila. Åh, denna hunger och trötthet!
"Åh. Vänta, här", sade Leona och började greva i sin ryggsäck. Hon tog upp en smörgås var till dem. Mill och Layla störtade efter sina och började tugga hårt på dem. Efter att alla ätit och druckit lite vatten, tog de fram sina kvastar.
"Akta er för träd!" skämtade Mill och Layla och Leona skrattade litet. De såg varandra i ögonen och lyfte. Äntligen skjuts! Men det var ändå långt till Finland där både Dilly och Walter gömde sig, men på skilda ställen. Layla fick nytt mod av tanken av att träffa hennes vänner igen, och lutade sig framåt för en hårdare fart. Här kommer vi. Here. We. Come.