Ron and Hermione... in love?!

här kommer en liten romione-ff från tredje året och uppåt

Kap. 1 Äntligen Hogwarts, äventyr från dag till natt! (Hermiones synvinkel)

Hermione packade sin koffert, för ännu ett år på Hogwarts.
Det var den 31 augusti, och imorgon skulle hon åka med Hogwartsexpressen till skolan.

Åh vad hon längtade! Hon hade åkt in till Diagongränden för att köpa sina nya böcker och allt så fort hon fått sin lista. Hon hade saknat sina vänner så mycket! Harry, och... Ron... Ron... Hon hade saknat honom väldigt mycket... Nästan mer än Harry. Hon förstod bara inte varför...
Hon hatade honom ju. Eller, nja... inte riktigt. Men hon hade det, i sitt första år. Och han hatade henne. Sen i andra årskursen hände något... Hon visste inte riktigt vad... Men Ron hade helt plötsligt varit snäll mot henne.
Frågan är...: Varför?

Kap. 2 Hermione, min älskling (Rons synvinkel)

"Ron! Vakna! Ron!"
"Sluta... låt mig sova..."
"Ron... kom... igen... nu... vakna...!" flåsade Harry fram, medan han ruskade Ron.
"Nej... snälla... bara fem minuter till..." stönade Ron.
"Vi missar tåget...!"
"Hmpf..."
Då återstod bara en sak...
"Ron, Hermione väntar nere i köket..."
"Va! Vad gör hon här?" Ron slängde av sig täcket, och kom snabbt upp på fötter, och började genast ta av sig pyjamasen.
"Ha, ha jag sa ju att du gillar henne! Förresten, den enda tjejen här är din syster. Och så Mrs. Weasley så klart. Hermione är inte här, jag så bara så för att du skulle gå upp."

"Jag gillar henne visst inte..." sa Ron surt.
"Ja, ja, säkert. Kom nu."

Ron bytte om till en t-shirt och ett par jeans, och de båda vännerna gick ner för trappan för att få i sig lite frukost.



Mer? :-D

Gärna!

Jättebra!!! Skriv mer!!! Mer!!!
/Luna

Kap. 3 Tidigt uppe, sent iväg (Hermiones synvinkel)

Hermione åt sin frukost snabbt. Hon hade gått upp extra tidigt, och hennes föräldrar sov fortfarande.
Hon kastade en snabb blick på klockan:. 06:00.
Hon beslöt att hon skulle läsa igenom Hogwarts historia igen, bara för säkerhets skull. Hon gick upp till sitt rum och tog försiktigt fram boken ur kofferten. Hon la sig på sängen, och så började hon läsa...

"Åh nej, är klockan redan nio!?" utbrast Hermione efter en tids läsning. "Hur kan jag ha läst i tre timmar!?" Hon sprang snabbt in till sina föräldrars rum. "Mamma! Pappa! Vakna! Klockan är redan nio, och jag kommer försent...!"
"Hermione älskling, ta det lugnt."
"Nej mamma...! Jag kommer försent, och-"...
"Vi hinner nog ska du se", sa Mrs Granger.
"Lugn... Ta ett djupt andetag..."
Hermione drog in så mycket luft hon kunde, och släppte sedan ut den igen. Hon tänkte på Ron... och blev genast lugn.

Mer? :-D
P.S. jag menade inte att lägga till Voldemort i förra, det skulle vara Hermione men jag tryckte f
men hon kommer den här gången

I alla fall...
Mer? :-D

Jättebra

jag håller på med fjärde kapitlet. kommer antagligen imorgon. tills dess: ha det bra!
P.S. Harry Potter in myhe art!!!

Jätte bra!

Kap. 4 Snyggare än någonsin (Hermiones perspektiv)

Hermione kände ett pirr i magen när hon gick igenom barriären, ja, gränsen, mellan trollkarlsvärlden och mugglarnas värld. Barriären som skulle ta henne till perrong nio-och-tre-kvart. "Hermione... Lugn..." sa hon till sig själv. "Du ska bara tillbaka till Hogwarts. Till skolan. Det är väl inte farligt?" Hon visste att hon ljög för sig själv när hon sa så. Hogwarts var allt annat än "inte farligt". Där fanns allt möjligt farligt; Djävulssnaror, Det piskande pilträdet, bergatroll, spindlar lika stora som fullvuxna män, och till och med den så kallade; "Hemligheternas Kammare" som alla trott varit påhittad. Men det var inte farligheterna på Hogwarts som gjorde henne orolig. Det var något annat...
Ron... Det var tanken på att snart träffa Ron igen som gjord henne nervös. Hon förstod inte... Hon hade aldrig känt så här förut. Det var något speciellt med honom... Hans hår... Det var så lent, det glänste så fint i solen.. Hans ögon... Hans vackra blåa ögon... Det fanns en glöd i dem... öd som hon inte kunde se hos någon annan... Hans fräknar sen... Hon måste medge att han var rätt söt.

Vem var det som vinkade där? "Harry!" utbrast hon när hon kände igen den magra pojken med korpsvart hår och gröna ögon. Hon sprang fram och kramade honom.

"Ron!" ropade Harry och pekade på Hermione med ett brett leende. Hon såg Ron, som stod sådär tjugo meter ifrån dem och pratade med Ginny, vända sig om. Ett stort leende spreds över Hans läppar när han fick syn på Hermione. När hon fick syn på honom blev hon helt paff.

Wow... Det mesta av fräknarna var borta, han hade fått en underbar solbränna från resan till Egypten, och han var snyggare än någonsin.


Ron tog sig så fort han kunde utan att springa fram till Hans båda vänner. Hermione visste inte vad hon skulle säga.
"Ähm..." började hon. "He-"... Mer hann hon inte säga, för Ron hade plötsligt omfamnat henne i en stor kram. Hermione kände hur det hettade om kinderna, och hon rodnade häftigt.
"Jag har saknat dig" viskade Ron så att bara Hermione kunde höra, innan han snabbt drog sig tillbaka. Hermione blev, om möjligt, ännu rödare i ansiktet, och vände sig hastigt om. Lite för hastigt, för hon råkade slå till Harry, och hans näsa började genast att blöda.

"Åh Harry, förlåt!" utbrast Hermione.
"Äsh, det är okej, du menade det inte" sa Harry.
"Nej det är det inte... Hm... Få se nu... Var är min trollstav?" sa Hermione.
"Ah, här är den ju! Okej. Harry, stå still nu..." Hon höjde trollstaven mot hans ansikte. "Episkey!"

"Känns det bättre nu Harry?" frågade hon.
"Jadå. Jag mår bra."
"Kom nu" så Ron. "Vi vill inte missa tåget, ellerhur?"

Fantastiskt!

Tack så mycket!!! Jag trodde jag skulle få typ en läsare (en av mina bästisar i verkligheten), men hittills har jag fått fem läsare. Så nu är jag jätteglad!!! Bara för det kommer ett kapitel till.

Kap. 5 Sömnens hemlighet (Harrys perspektiv)

Ron verkade inte lägga märke till den röda färgen på Hermiones kinder. Hermione hade gått tillbaka för att hämta sin koffert där hon lämnat den. Skulle han berätta för henne? Skulle han berätta vad han hört? Harry visste inte vad han skulle göra.
"Ron?"
"Ja, Harry?"
"Du kan väl leta upp en ledig kupé? Jag... jag måste... ähm... Jag måste gå på toaletten." sa Harry, tveksamt, och orolig för att Ron skulle lägga märke till att han hittade på.
"Okej, visst. Ska jag ta din koffert?"
"Va? Åh, nej, nej, det behövs inte."
"Okej. Ses sen då, Harry."
"Ja."

Så fort Ron gått, började Harry gå mot Hermiones håll.
"Ähm... Hermione?"
"Va? Åh, Harry det är du. Vad vill du?" Harry la märke till att hon lugnat sig lite, och att hon inte var lika röd längre.
"Tur det" tänkte Harry. "Jo... Hermione... Det... det är något som... som jag aldrig berättade för dig..."
"Vadå?"
"Jo..." Han visste inte hur han skulle börja. "Du vet den natten... Den första natten du var förstenad..."
"Ja?" frågade Hermione, med ett undrande ansiktsuttryck.
"Jo... Den natten... Ähm... Tja... Ron grät, och så ditt namn, och vred sig i sömnen... Hela... Hela natten... Han var besynnerligt ledsen, ska du veta.
"Ähm... Okej..."

Harry fortsatte:
"Han kom och hälsade på dig varje dag."
"Gjorde han?" frågade Hermione. "Verkligen?"
"Ja. Jag... Trodde du ville veta... Du... Lova mig att inte säga att jag har berättat, okej? Han vet inte ens själv vad han gjorde i sömnen. Lovar du?"
"Jag lovar."

Och med de orden gick de båda vännerna på tåget, då visselpipan ljöd, som tecken på att det var dags att åka.