[SV][PG]Ett nytt liv[PG][SV]

Titel: Ett nytt liv
Språk: Svenska
Rating: PG [Kan innehålla svordommar ochmöjigtvis en fight]
Handling: Jane och Ben Dyce har längtat till att börja på Hogwarts sedan de lärde sig prata. De har alltid varit bästa vänner och gjort allting tillsammans, det var aldrig man sa "Där kommer Jane!" Utan det var "Där kommer Jane och Ben!".

När brevet kommer till det stora huset i den lilla byn blir de överlyckliga.

Men vad händer när tvillingarna blir tvingade att gå skilda vägar?

Börjar om någon tycker den är intressant!

Of course I do! BÖRJA!

skriv vidare, låter jättebra!! ;D

Kommer köra två delar i varje kapitel


Kapitel 1 - Breven

Ben
En strimma soljus träffade min slutna ögonlock där jag låg för att försöka somna om. Ljuset blev så starkt att jag kröp under täcket där dagen inte kunde ta mig och få mig att gå upp, att ligga där i sängen var så otroligt skönt och mysigt. De nytvättade lakanen luktade som trygghet, hemma.
Men jag fick ju bara lov att inse att man måste gå upp för eller senare speciellt när man hade Jane i samma rum. Jag och Jane var lika på många olika sätt men på morgonen var vi otroligt olika. Jane studsade upp ur sängen på morgonen, dök ner i sin garderob och klädde på sig snabbt innan hon drog ner till frukosten, jag avskydde att gå upp och att klä på sig var det värsta och segaste som existerade. Men på grund av Jane kunde jag inte sova så länge jag ville eftersom hennes studs-anden genom rummet brukar väcka mig.
Plötsligt drogs mitt täcke av mig och jag blev genast uppryckt ur sängen av Jane som såg ut att ha fått all lycka i världen.
"Vaf..!?" började jag men blev direkt avbruten av mina kläder i ansiktet.
"Byt från din pyjamas nu, vi har fått brev!" sa hon och rusade ut ur rummet och ner för trappen.
Brev? Från vem?
Nyfikenheten fick mig att skynda på sig lite extra.
Jane hade valt ut en blå ocg vit randig t-shirt och ett par långbyxor. Bra smak hade hon kanske ändå.

Jane
Jag gick nervöst runt i köket och gjorde så häftiga svängar att mitt långa bruna hår piskade mig i ansiktet varje gång.
Varför skulle Ben ta sådan lång tid på sig? Jag vill ju öppna mitt brev tillsammans med honom och att vi fick läsa bådas tillsammans.
Plötsligt började hemska tankar bubbla upp i huvudet på mig, tänk om bara en av oss kom in, tänk om ingen av de kom in. Men jag slog bort tanken så fort jag hörde Bens snabba steg i trappan.
"Vad är det för brev vi har fått?" undrade Ben nyfiket och ett stort brett leende dök upp på mina läppar. Han hade inte fattat!
"Hogwarts din dumbom!" fnittrade jag och gav honom hans brev. Mamma kikade fram från tidningen.
"Ska ni inte öppna?" undrade hon. Mamma var också häxa och jobbade på St Mungos sjukhus med Förhäxningsskador, fjärde våningen. Men pappa var mugglare och jobbade som läkare.
Jag vände mig om med ett leende.
"Jo då!" Jag vände mig tillbaka till Ben. "Ska vi?"
Ben nickade och slet upp sitt brev och jag gjorde snabbt samma sak.
"På tre." sa Ben och jag nickade nervöst.
"ett.." Jag tog tag i papperet "Två.." greppet blev hårdare "tre.." jag drog upp brevet och höll andan av spänninge medans jag läste det och jag kunde svära på att Ben gjorde samma sak.

Ursäkta om jag blandar jagform med tredjeperson. Det blir så ibland c:
Hoppas ni gillade kapitlet

Tyckte det var väldigt bra och berskrivande!

Tack! :]

Ingen orsak, har du tänkt mer på vår kommande ff?

Kolla uggleposten :]

Ja, skulle bara påmina dig lite

Kapitel 2 - Diagongränden
Jane
Jag iakttog Ben noga då han stoppade ner handen i skålen med sot och rätade till sig rakt. Jag visste att Ben hade gjort det förr men jag blev ändå orolig, tänk om han säger fel och hamnar hemma hos några elaka häxor och trollkarlar? Eller värre, hamna hos en mugglare? Jag hade lusten att slita ut honom och ta sig dit på ett annat sätt men innan jag han tänka klart avbröts hon av Ben.
"DIAGONGRÄNDEN!" skrek han och de gröna lågorna slukade honom i ett nafs och försvann sedan spårlöst. Jag såg på pappa som såg ut att vara minst lika rädd som jag var. Jag hade alltid föredragit att hålla min ute ur magin liksom pappa medans Ben och mamma endast ville färdas på magiskt sätt eller att gå såklart.
Det kändes inte bra när mamma föste in mig i den öppna spisen och räckte mig skålen. Jag hade aldrig gjort det förr och oron växte sig bara större och större att jag hade lust att kräkas.
"Gör det ont?" pep jag fram och mamma bara log.
"Nejdå, men var noga med uttalet och räta på ryggen." sa hon.
Jag tog en näve av pulvret, kastade ner det på marken och ropade:
"DIAGONGRÄNDEN" sekunden efter gick i slowmotion, den gröna elden slukade mina ben, min kropp, halsen och sedan var rummet borta och jag dunsade ner på marken. En halv sekund höll jag balansen innan jag föll i armarna på En mörkblond kille i min ålder.