Varför? [SV] (OBS! Oneshot)

Språk:: Svenska
Kapitel: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG-13
Handlig: Linnéa kommer tillbaka till Hogwarts och ska gå sitt sjunde år, men allt är inte som det var och hennes pojkvän sviker.

Läger upp berättelsen efter en kommentar.

Det blev ingen kommentar så jag lägger upp ändå.



Hogwarts, ett fantastiskt ställe det ända stället jag någonsin känt mig säker på.
inte bara ”säker” utan också det ända stället so jag alltid varit säker på finns där lite konstigt jag vet men efter att min pappa lämnade mig och mamma började dricka så hade jag aldrig varit på samma skola mer än en månad.
Men sedan så fick jag mitt brev.
Det är nog lite mitt fel också jag skulle ju kunnat strunta i att lägga rökbomber i Amelias väska och jag skullen nog inte ha förvandlat den där bithchen Emelys hår blått (Haha)
Fast nu ska jag sluta tänka på det, jag är i stora salen och äter den godaste efterrätten och vi har fått fem stycken nya elever till Slytherin.
Ja det är mitt elevhem, och det är mitt största problem.
Jag var ihop med en kille sedan några månader innan sommarlovet men han går i Gryffindor och ja som sagt jag går i Slytherin vi fortsatte att älska varandra ändå men den här sommaren så har jag inte hört ett hord av honom. Och ja jag kan ha förändrats men det gör ju alla det har inget att göra med att jag går i Slytherin men ända sedan Voldemorts tid så tror alla att Slytherinarna är onda men NEJ kolla bara på Andromeda Black som dessutom är min mentor (A.N Jag tar med att de har mentorer på Hogwarts för dem barn som kommer från muggalar familjer eller växtupp helt utan magi). Så här är jag sjutton år och lika ensam som jag har varit i hela mitt liv förutom några ynka månader.
Jag får göra som jag alltid har gjort hålla mig undan smyga ut i den förbjudnaskogen och skriva mina dikter fast dem kommer bara handla om Alexander.
Vänta Professor McGongall håller något tal bäst att jag lyssnar.
”... och så vill jag tillägga att den förbjudnaskogen är som det heter förbjudet område och det bör nog ganska många av våra äldre elever tänka på” sa hon och kollade menande på Alex (Alexander), James Potter (Jr) och den där idiotiska Annbell som alltid hängde efter dem, vänta ser jag rätt ja Annbell kollar på mig och sedan tar hon tag i Alex ansikte och kysser honom, och han kysser tillbaka.
Tårarna rinner ner för mina kinder.
Han vänder på huvudet och er mig hans ansikte förändras från att ha haft det där underbara leendet som nästan alltid syntes till en förtvivlad min när han såg mig.
Det hade bara gått några sekunder men jag var redan på väg ut jag kände kniven som jag alltid bar med mig skrapa till mitt ben lite gran.
Jag sprang till sjunde våningen till gobelängen och sprang förbi tre gånger.
En dörr frammanade sig jag klev in och kollade inte ens runt i det lilla rummet jag lade mig på en madrass som plötsligt bara var där jag tog upp kniven som jag hade stoppat in i mina stövlar (A.N. tänk er sådana höga Converse) och satte den mot handleden och skar en gång, två gånger, tre gånger det blödde rejält och ja det gjorde ont men det var en sjön smärta.
Jag kände hur livet sakta men säkert rann ut ur mig tillsammans med blodet, jag hörde någon komma in men jag orkade inte bry mig.
Personen la mitt huvud i sitt knä och viskade ord jag kunde inte uppfatta dem men jag uppfattade aldrig vem som satt med mig och jag så högt jag kunde ”jag älskar dig Alexander” fast det blev inte mer än en viskning rakt ut i luften och hoppades att det skulle vara han och sedan så kände jag hur det sista av mitt liv försvann och jag gick in i ett mörker.


[Alexanders POV]
Jag satt i stora salen men James och Annbell, hon höll på med mig igen men jag lät henne hållas det var ju inte som jag var kär i henne, jag var faktiskt inte kär i någon ”jo det är du Linnéa” sa en röst i mitt huvud men jag ignorera den varför vet jag faktiskt inte.
Minne (McGongall) höll sitt vanliga tal och när hon kom till den biten med den förbjudna skogen så stannade hennes blick på oss men vi skrattade bara.
Plötsligt så tog Annbell tag i mitt ansikte och kysste mig jag besvarade kyssen men sedan så såg jag att hon kollade bort mot Slytherin bordet och såg Linnéa sitta med tårarna rinnande ner för kinderna.
Plötsligt så kändes det som mitt hjärta exploderade och mitt leende bleknade och på bara några sekunder så var hon ute ur stora salen.
Jag gick upp från min plats och sprang efter henne men innan jag ens nått fram till trapporna så hörde jag en röst bakom mig ”LAMSLÅ!” och jag trillade rakt ner på golvet.

[Hugos POV]
Jag såg henne. Linnéa. Flickan jag älskar. Hennes hår uppsatt i en lös tofs i nacken, det mörka sminket och alla svarta örhängen i hennes vänstra öra. Vacker.
Jag tror att hon inte ens vet om att jag existerar men jag känner henne bättre än dem flesta.
Jag vet att hon tvärt om från vad hon säger att ärren på hennes arm kommer från kniven hon har i sina stövlar och att ärret över ögonbrynet inte alls kommer från en skada som hon fick när hon var lite utan från hennes mammas slag.
Hon sitter och skriver i sin dagbok, hon har aldrig skrivit i den innan jag har ärligt talat aldrig sett henne skriva innan hon har ett väldigt koncentrerat ansiktsutryk ungefär som när hon ska svara på en fråga på professor snigelhorns lektion.
Fast varför tänker jag ens på henne inte som om hon skulle bry sig om mig och än mindre vara kär i mig.
Fan, jag hatar mig själv om jag bara skulle ha vågat prata med henne innan men nu är det försent hon älskar den där Alexander i Gryffindor.
Vad har jag emot honom, han har långt blond, brunt hår och jävligt mycket muskler och jag har svart halvlångt hår är ganska så klen och skulle aldrig våga så mycket som gå in en meter i den förbjudna skogen.
Men jag älskar henne och det gör inte han om han hade gjort det så skulle han iallafall skrivit till henne och inte gått och varit med den där Annbell hela sommaren.
nu så kollar hon upp från boken och tittar på McGongall hon håller sitt vanliga tal och när hon kommer till den där delen med den förbjudna skogen så ser jag att hon kollar åt Alexanders håll och tårar börjar rinna ner från hennes kinder.
Den där idioten håller på och kysser Annbell.
Det tar inte mer än fem sekunder och hon är ute ur stora salen och två sekunder senare så rusar Alex efter Annbell sitter och kollar stumt efter honom och jag reser mig upp och springer efter jag med.
Alex är nästan framme vid trappan när jag tar fram min trollstav och ropar ”LAMSLÅ!” han faller handlöst mot golvet. jag hoppar över honom och fortsätter att springa jag ser Linnéa springa igenom en dörr på sjunde våningen och jag springer efter men jag kommer inte in jag försöker bryta upp den och att använda ”Alohomora” då såg jag ett hårspänne på golvet jag tog upp det och lirkade upp dörren och gick in.
Jag såg henne ligga på golvet och hon blödde från flera skärsår på armarna och kniven ligger bredvid henne.
Jag tog upp hennes huvud och lade det i mitt knä och läste en dikt som berätta allt som jag känner:
Personer springer omkring men du står kvar, kvar i mitt hjärta kvar i min själ.
Dina andetag tillräckligt för att jag ska kunna leva ett helt liv bara av att höra dem.
Ditt namn ”Linnéa” som betyder den vackraste av alla.
Din kärlek kan man dö för och dina ord betyder mer än livet själv.
Din kärlek är vad jag vill ha men vad jag aldrig kan få.
Du den vackraste, den vänligaste och den mest underbara.
Jag kände hur hon tog ett ande tag och sa ”Jag älskar dig Alexander”
Och sedan så dog hon i mina armar.
[Alexanders POV]
Jag hörde att hon var död och att hon hade dött i den där killen Hugos armar.
Haha som om jag skulle bry mig jag hade ju Annbell.

[Annbells POV efter Linnéa]
Jag såg hur han sprang efter henne och han hade inte ens druckit av Pumpajuicen med kärleksdryck i.
Det var du jag bestämde mig jag ska inte använda kärleks dryck längre utan att ändra hans minne så att han trodde att det var mig han var kär i och att hon bara var en idiotisk Slytherin elev.
Men jag visste att det inte var äkta kärlek men utan honom så kan jag inte bli ihop med James.

Bra

Tack äntligen en kommentar

Varse