AnniRose's dagbok

30 Augusti, 1939

Kära dagbok,

Idag är det min födelsedag! Jag fick 3 böcker och den här dagboken, jag fick också en ny docka! Jag har döpt henne Stacy. Hon har många olika klänningar i många olika färger! Jag fick också en undebar klänning av siden. Farbror Pål säger att jag fick 7 presenter eftersom jag fyller 7 år, men när jag sa att det inte stämde, att jag fick 6 presenter skrattade han bara. Du har fått en till present sa han, men när jag frågade vad sa han: allt i ditt liv. Jag förstod inte riktigt men blev glad ändå. Det var den bästa födelsedagen i mitt liv! Jag log stort och tackade alla, för jag var på riktigt tacksam för allt! Innan jag la mig bad jag en bön och tackade ödet för mitt underbara liv, för jag trodde nämligen inte på gud. Eller jag visste inte riktigt.. Så länge trodde jag på ödet. Jag la mig med ett leende på läpparna.

---------------

Jag kmr lägga upp nästa dag så snart jag kan, om ni vill fortsätta läsa om Annirose, kan ni kommentera och titta då och då, forsättningen kmr dyka upp i själva texten eller som kommentar under


--------------------------------



31 Augusti 1939


Kära dagbok!

Idag hände något fruktansvärt! Det var rykten om ett krig! Folk blev oroliga men mina föräldrar trodde inte ett dugg på det. Det har redan varit ett krig, det händer inte igen. När jag började prata om att rymma skakade de på huvudet och sa att det fanns bättre saker att göra. Men jag gav inte upp om kriget. Om det blev ett krig vill jag överleva. Jag vill resa och leva livet! Jag har bara upplevt 6 år av livet! På kvällen sprang en bybo in till vår gård och skrek att tyska strids flygplan var på väg hit. Hon sa också att en evakuerings bil fanns i byn och skulle hämta byborna därifrån. Min pappa skrockade och sa att det var det dummaste han nånsin hört. Min mamma skickade iväg tanten som först kämpade emot och sedan gav upp och sprang mot bilen.
Jag vände mig mot mina föräldrar, vi måste gå sa jag.
Vi måste överleva!
Mina föräldrar skrattade.
- älskling, det där var en galen tant, oroa dig inte, hon ljög bara sa min mamma lugnt. Men jag trodde inte på det.
Om mina föräldrar inte vill åka kan de göra det, men jag vill leva. Jag smög ut på gården. Sedan sprang jag. Bilen hade börjat köra men saktade ner vid synen av mig. Jag hoppade på.
- var är dina föräldrar, flicka? frågade en tant.
Jag vände mig bort från tanten och tittade ut över byn, över mitt hus. Tårarna forsade över kinderna. Jag skulle aldrig träffa min familj igen.