Hungerspelen ur Peetas syn

Hej allihop! Jag är ny här på mugglisportalen.
Nu ska jag skriva en ff som handlar om hungerspelen.
Det är 74 hungerspelet, ur Peetas syn! Denna historia har jag hittat på så det kmr vara många xtra grejer jag hittat på.. Eftersom jag läste hungerspelen på engelska kan det dyka upp fel namn på grejer eller helt Enjoy!
------------------------------------------------------------
Peeta's Hungerspel

Kapitel 1

Jag vaknade kallsvettig. Drömmen var hemsk men jag kände inte mig glad av att vakna. Det var slåtterdagen idag och det kunde bli vem som helst! Nästan.. Jag hade bara en lapp men jag kände mig inte säker. Jag försökte somna om men misslyckades. Men till sist slumrade jag till.

Jag öppnade ögonen av att någon sa mitt namn tyst.
- Peeta, Peeta, vakna, det är dags att gå, sa min pappa tyst.
Jag kom upp . Jag tvättade mig snabbt och tog på mig en ren skjorta. Sedan följde jag efter min familj som redan börjat gå.

Barnen stod tätt mot varandra. Alla såg stod stela och rädda. vem skulle bli vald vem skulle få gå därifrån avslappnad och lugn? Ingen visste.
Dörrarna öppnades och ut kom några gubbar, borgmästaren och en absurt klädd kvinna. Effie Trinket. Hon hatade Distrikt 12 och ville helst komma därifrån så snabbt så möjligt. Först gick borgmästaren fram och hade ett långt tal om att vi är skyldiga Capitol och att de skyddar oss och älskar oss. Sedan gick han och satte sig medan Effie Trinket gick fram och började själva slåttern.
- Welcome welcome welcome! Let the 74anual Hunger Games begin, and may the odds be ever in your favour! Now it's time to select one courage young man and woman for the honur of representing District 12 in the 74 anual Hunger Games! Som vanligt, damerna först! sa Hon med Capital accent.

Hon gick fram till den ena glaskulan stoppade ner handen och drog ett namn. Hon gick tillbaka till mikrofonen med ett leende på läpparna.
- Primrose Everdeen! sa hon högt och klart men ändå kändes det suddigt.

Det var hennes syster.. Nej! Hon kommer att ge sig frivilligt! Nej, hon får inte dö!! Jag har älskat henne hela mitt liv, och nu skulle hon dö..
Den lilla flickan gick med stela steg mot scenen. Hon hade hunnit gå ungefär 2 steg när hon nästan sprang fram till sin lillasyster. Hon föste den lilla flickan bakom sig medans hon nästan skrek:
- Jag är frivillig!

Effie Trinket log stort och sa vi har en frivillig! Kom upp hit vännen!
Hon ignorerade Effie Trinket. Istället vände hon sig till sin lillasyster och sa :
- gå till mamma, Prim , gå nu!
Den lilla flickan började skrika.
- NEJ! NEEJ!!! KATNISS NEEEJ!!!!!!!!!
En annan kille gick fram till de och lyfte upp den skrikiga flickan. Jag kände igen honom. Det var Gale Hawthorne. Killen tjejerna drömde om. Hon gick stelt mot scenen.
Effie Trinket sa något till henne. Men jag hörde inte,
hon fick inte dö.
- En stor aplåd till vår första frivilliga person i Distrikt 12! sa Effie och började klappa.
Men ingen stämde in. Istället sträckte alla upp 3 fingrar på vänster mot Katniss Everdeen, min älskade.. Jag sträckte oxå upp min hand.
Effie blev lite orolig men sa sedan:
- Nu vår manlige deltagare, hon gick fram till kulan och drog ett namn.
Sedan sa hon:
- Peeta Mellark!

-----------------------------------------------------------------------

Nu ska jag fortsätta med kapitel 2!



---------------------------------------------------------------

Kapitel 2

Jag satt i rummet i den mjuka sammets fötöljen. Min familj kom in. Jag kramade hårt om min familj.
- Distrikt 12 kan äntligen ha en vinnare! sa min mamma.
Men jag förstod, hon pratade inte om mig hon pratade om Katniss. Vad hade jag för chanser? Inga! Det enda jag kunde var att baka bröd och måla tårtorna med glasyr. Tårarna rann men jag försökte inte dölja de. Jag skulle ändå inte vinna så jag behövde inte bry mig om att se tuff ut. Det spelade ingen roll. Jag tittade upp i min pappas ögon. De var oxå tårfyllda. Till sist behövde min familj gå. Jag började gråta igen för det fanns inga chanser att jag skulle se de igen. Absolut inga.

---------------------------------------------------------

Kapitel 3

Kamerorna var där på stationen. Men torkade inte ens bort mina tårar. Jag ville att de skulle se, att jag inte ville detta och att de inte kunde göra så att jag blev glad, för jag var inte en bricka i deras spel. De kunde inte kontrollera mig, hur de än försökte.

Vi kom in i tåget. Det var jätte fint! Fullt med mad och fina bord och stolar. Effie Trinket vände sig mot oss och sa något. Men jag hörde inte. Allt var suddigt.

Jag la mig i min kupe' och grät igen. Jag hade bara tänkt på att komma hem, men nu tänkte jag på nåt annat, eller rättare sagt, nån annan, om jag inte vann ville jag att hon vinner. Hon e stark och.. jag älskar henne.. Sen kom jag på en till sak, jag kmr att behöva döda oskyldiga barn! Jag somnade innan jag kom på nåt mer obehagligt.

---------------------------------------------------------------------

Jag ska nog skippa resten av tågresan.. , lägger upp kapitel 4 snart

----------------------------------------------------------------------

Super!

tack

vill ha mer! Bevakar

Bra!

bevakar