När något går fel, kan det vara det allra bästa

Titel: När något går fel, det vara det allra bästa
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Vi har den lille pojken Draco Malfoy, Eller Draco Johnson som han kallar sig. Någonting gick fel när han var liten och nu står han med tusentals frågor, vilken väg är egentligen rätt?
(Kan hinta om lite dramione här också!)

Okej såhär är det, jag har näst intill publicerat prologen förut, någon gång förra året. Jag tappade inspirationen till det här då, men har återfunnit den! Jag har gjort lite ändringar, t ex i titeln. Jag hoppas ni kommer gilla det här, och om det är något ni inte gillar är tycker är konstigt, var inte rädda för att säga det!

---------------------------------------------------------------

Prolog

Alla runt bordet stannade upp och spetsade öronen för att höra vad det var som hade avbrutit Severus.
”LUCIUS!”, vrålade Voldemort irriterat och reste sig upp från sin plats. Det var inte första gången som det där öronbedövande kräket avbrutit mitt i ett möte. Nu var han dessutom för en gång skull väldigt intresserad av att lyssna på det Severus hade att säga, det lät som om det här var för viktigt för att avbrytas. ”CRUCIO”. Dödsätarna runt bordet ryggade tillbaka i skräck med ögonen fästa på Malfoy som skrek för sitt liv.
”HUR MÅNGA GÅNGER TILL SKA DIN ARVINGE FÅ STÖRA OSS, LUCIUS? Jag vill inte höra något mer ifrån honom!”, om det kunde vara möjligt blev Voldemorts bleka hy, röd av raseri. Nog för att det är illa nog att bli avbruten, men det som är allra värst att avbryta Lord Voldemort med, är just ett spädbarns skrik. Det hade tyvärr hänt alldeles för ofta de senaste veckorna. ”Hör du vad jag säger, Lucius?”, röt han mot honom när han inte fick något svar.
”J.. j.. ja.. ja. Ja, herre”, stammade Lucius tyst fram till svar, med blicken ner i bordet. Det var inte det vanliga stammandet av respekt som alla har när de tilltalar Mörkrets Herre, det fanns rädsla i hans röst. Hans vanligtvis kalla ögon var nu fyllda med något Voldemort aldrig sett hos den mannen förut. Voldemort hånlog.
”Lucius jag vill inte att din arvinge avbryter oss mer”, Voldemort talade nu lugnt, nästan mjukt, och hans smala leende försvann aldrig ifrån de torra läpparna. ”Få det att tystna genast!”
Lucius tittade upp men mötte ingen utav de stirrande blickarna. Han vred sitt huvud till höger för att istället möta sin frus blick, men hon var den ända i rummet som inte hade blicken fäst vid Lucius just nu.
”Eh… Narcissa!”, viskade han försiktigt till henne. Hon tittade upp och mötte Lucius oroliga och skräckfyllda blick, hennes egna ögon var blöta av tårar. Den blicken hon fick ifrån Lucius, blicken fylld av skräck, den räckte för att hon skulle veta vad hon behövde göra. Hon reste sig upp, bugade sig för sin herre och lämnade rummet. Två minuter senare blev det åter tyst.
”Då så…”, fortfarande hånleende fortsatte Voldemort att tala till Lucius. ”Jag kan inte tolerera att stå ut med hur mycket skit som helst Lucius. Speciellt inte när det kommer från någon som gör så lite för mig. Så du ska nu få huvudansvaret i nästa arbete. Det ligger hos dig att se till att ingenting går fel, absolut ingenting! Hör du det?” Voldemorts lugna ton försvann vid hans sista ord och gick istället till att bli riktigt hotfull.
Alla i rummet satt spända och tittade mot Lucius. Som lyfte på huvudet och såg rakt in i Lord Voldemorts röda ögon. ”Ja, herre. Jag kommer inte att göra dig besviken”, sa han mycket beslutsamt och nickade stelt.
”Då så”, sa Voldemort och log nu med sitt falska leende och vände sig bort ifrån Lucius och tittade ner mot en kvinna som satt några platser längre bort. ”Bellatrix, om Malfoy skulle misslyckas med sitt arbete, eller något arbete jag kommer ge honom i framtiden, eller om han någonsin gör mig besviken; då vill jag att du gör det värsta tänkbara mot hans son.”
Bellatrix hoppade ivrigt upp och log stort. Hon hade fått ett uppdrag, nu skulle hon äntligen kunna visa sin herre vad hon gick för. ”Definitivt herre! Det ska jag göra, du kommer inte ångra det här!
”Så bra”, gav Voldemort kort till svar, men han lät mer irriterad än övertygad och lämnade snabbt flickan med blicken. Han vände sig återigen till hela gruppen, även fast han inte alls var lika ivrig att fortsätta mötet. Han lade sin bleka hand på axeln tillhörande den unge trollkarlen som satt bredvid honom. Trollkarlen hade långt flottigt hår och i hans ansikte satt den krokigaste näsan i hela rummet. Hans mörka ögon såg mycket nervösa ut. Med en ålder på strax över tjugo år var det inte så konstigt, han var bland de yngsta på mötet.
Barnskriket hade gjort Voldemort otålig, nu ville han få det här överstökat och komma härifrån så fort som möjligt. ”Som Severus här berättade innan vi blev avbrutna, så kommer en liten pojke att försöka döda mig. Så kan vi ju absolut inte ha det, jag får göra slut på honom snarast. Lucius, nu ligger ansvaret hos dig att ingenting går fel när jag dödar familjen Potter. Det räcker för idag.”
Så lämnade han rummet, snabbare än vinden.
Sakta men säkert började de kvarvarande dödsätarna resa sig upp och lämna rummet. De kunde nu prata och skratta högt och ljudligt med varandra. Salen tömdes snabbt och snart blev det alldeles tyst igen. Kvar på sin plats satt den unge Severus. Nu såg han inte längre nervös ut, istället var han full av fasansfull rädsla och en skräckinjagande chock.

Är nyfiken på hur detta kommer utvecklas, så fortsätt :3

Kapitel 2 (eller 1, eller hur man nu vill se det..) – Tio år senare

Prat och skratt hördes högt ifrån alla håll. Solen lyste alldeles för starkt. Det var varm, för varmt. Varför hade hon redan tagit på sig sin tjocka mörka skolklädnad i denna iver? Det var inte som hon hade trott, hon var en av de få som faktiskt redan var iförd sin svarta skolklädnad. Så gick det försöket med att passa in, nu var hon inte bara annorlunda, nu skulle hon också stinka av svett.
Hon suckade och tog ett hårt grepp om handtaget på sin stora koffert. Hon var beredd på att det skulle vara tungt, men det räckte inte. Den gick inte att lyfta, när den väl var uppe i luften så gled den genast ur handen. Svetten hade övervinnit henne och mängder av böcker flög ut bland fötter på perrongen.
Hon suckade djupt, satte sig på marken och började motvilligt plocka upp sina tillhörigheter när hon kände att tårarna började rinna. Det här skulle aldrig funka, det skulle inte spela någon roll att hon hade lärt sig all sin kurslitteratur och lite till utantill. Hon skulle hamna utanför, om inte för att hon var mugglarfödd så skulle det vara för att hon måste vara den ända tolvåringen i hela världen som använde ordet kurslitteratur.
Plötsligt kände hon att det var någon som kramade om henne bakifrån. Hon blev alldeles varm när hon kände de vänliga armarna runt sig. Framför henne stod plötsligt hennes far på huk och plockade upp ett par av böckerna och lade de tillrätta i kofferten.
”Var du alltså då ivrig att få komma ifrån oss? Vi tappade bort dig så fort vi hade kommit in hit.” sa hennes far och tittade på henne, ”Hur är det fatt?”
Och ut kom det. Det gick inte att hålla inne för sina föräldrar, oj vad hon skulle sakna dem. Hon berättade om hur hon aldrig hade lyckats passa in, varför hon alltid hade kommit hem direkt efter skolan. Hur hon aldrig hade haft några vänner. Hur alla hade varit elaka mot henne, för att hon var annorlunda. Hur hon under hela sin skolgång hade blivit kallad knäpp, konstig och igelkott. Igelkott för att hon såg ut som en, hennes hår var taggigt och fluffigt. Hon ville klippa av alltihop. Hon talade om för sina föräldrar hur hon hade trott att hon äntligen hade upptäckt vad som var fel på henne. När hon hade fått sitt brev ifrån Hogwarts hade hon inte alls blivit förvånad. Hon accepterade den magiska världen med en gång, hon behövde inte några bevis eller någon övertalning. Hon bara visste att det var sant. Hon trodde att det var därför hon hade blivit kallad knäpp och annorlunda, för hon hörde inte hemma på skolgården bland mugglarbarnen. Hon var faktiskt annorlunda, hon var en häxa. Hon hade trott att hon nu skulle komma till ett ställe där hon inte skull vara annorlunda, där alla var som henne. Hon hade trott att hon äntligen skulle få passa in.
När glädjen över att vara en häxa hade lagt sig, hade hon dock blivit orolig. Hon visste ju absolut ingenting om trollkarlar och häxor, hur skulle hon då kunna passa in? Efter en dag i Diagongränden var hon dock lycklig igen. Hon hade vandrat runt i alla butikerna, ivrigt frågat alla butiksbiträden allt hon kunde komma att tänka på. Hon hade lärt sig massvis. Som om inte det var nog hade hon inte bara köpt de böcker som hon blivit tillsagd att köpa, hon hade också köpt magiska böcker för precis alla sina sparpengar. Böckerna hade hon läst, och hon hade lärt sig så mycket! I morse när hon satt i baksätet i bilen, i sin nya klädnad, på väg mot London ville hon ingenting annat än att bara åka. Hon var helt säker på allting. Hon skulle för första gången i sitt liv passa in, hon skulle få vänner, vänner som tyckte om henne, vänner som var som henne. När de var framme vid Kings Cross hade hon snabbt i iver lämnat sina föräldrar och låtit dem hitta den dolda perrongen själva. Hon berättade nu för sina föräldrar hur hennes lycka hade ersätts av ångest och panik när hon insåg hur fel hon hade haft. Om att hon inte alls kommer att passa in, hon kommer vara annorlunda. Det spelade ingen roll hur mycket hon försökte, hon gjorde ändå alltid fel. Kolla bara på hennes klädnad, hon hade trott att det var det rätta, att ha den på sig, men eftersom ingen annan hade det, var hon den som stack ut.
Hon kände en hand som strök henne över kinden, torkade bort tårarna. Hennes föräldrar hjälpte henne upp på benen och hon föll rakt in sim mammas famn. ”Jag vill hem”, snyftade hon, och hon menade det verkligen. Förut hade det funkat att vara utan vänner, för hon skulle alltid komma hem till sina föräldrar i slutet av dagen, de var hennes klippa. Nu, nu skulle hon bli helt ensam. Under skoldagen skulle hon stå utan vänner, sen på kvällen skulle hon stå utan vänner, hon skulle gå och lägga sig utan vänner. Hon ville hem igen.
”Hermione Jean Granger, vad är det här för dumheter jag hör dig säga?”, hennes föräldrar hade lyssnat uppmärksamt på allt hon sagt, men nu kunde hennes mamma inte hålla tyst längre. Hon släppte taget om Hermione, lade sina händer på hennes axlar, såg henne rakt i ögonen och talade till henne. ”Lilla vännen, ända sen du fick det där brevet så har du inte gjort något annat än att längta bort från vårt hem, och nu när du äntligen är på väg, inte ska du då ge upp? Den Hermione jag känner ger då inte upp, envisare flicka får man leta efter! Vad gör det att du är annorlunda? Tänk bara vad tråkigt det skulle vara om alla var lika, då skulle du inte kunna ha dina egna tankar eller kunna se skillnad på en enda människa! Du ska vara stolt över sakerna som gör dig annorlunda, för det är de som gör dig till den du är, speciell. Sen om det finns människor som fortfarande inte vill vara din vän, vad spelar det för roll? De människor som inte vill vara din vän ska du strunta helt och hållet, de är absolut inte värda din uppmärksamhet. Lägg uppmärksamheten åt annat håll, för någonstans, lovar jag dig, finns det någon som vill vara din vän, just för att du är den du är! Hoppa nu på tåget innan du missar det, och visa för hela världen vilken fantastisk flicka du är!”
Hermione log stort med tårar i ögonen. Hon kramade om båda sina föräldrar, ”Jag älskar er”, sa hon samtidigt som en gäll vissling hördes från tåget.
Så släppte hon taget, greppade tag i sin tunga koffert och hoppade upp på tåget, precis samtidigt som det började rulla iväg ifrån perrongen.
Nu var hon äntligen på väg, och allt kändes mycket bättre än vad det någonsin tidigare hade gjort.
Hon gick mot den närmaste kupédörren, för att få en plats. Kupén var inte tom, där satt en ensam pojke. Han hade blekt hår som var kamma bakåt, han såg ut att kunna vara lika gammal som hon själv. Om han inte hade sett så skräckslagen ut hade han säkert varit riktigt stilig. Hermione visste inte riktigt vad det var, men det var något med den här pojken som lockade, kanske kunde han bli hennes vän?

Kapitel 3

”Hej, ursäkta, är det okej om jag sitter här?” frågade Hermione försiktigt.
Den bleka pojken tittade upp och log mot henne, kanske lättad över att någon ville sitta med honom. ”Ja, absolut!”
När han hade hjälpt henne med att lyfta upp kofferten på bagagehylla stäckte han fram sin hand. ”Jag heter Draco Johnson”, presenterade han sig.
Hermione tog hans hand och kände till sin lättnad att hans hand var precis lika svettig av nervositet som hennes egen hand var. ”Hermione Granger”, sa hon glatt.
”Det var ett ovanligt namn”, sa Draco gillande när de satte sig ner på sina platser.
”Det menar du inte…” suckade hon till svar. ”Jag skulle gärna vilja ha ett efternamn som Johnson, bara för att inte behöva sticka ut så mycket!”
”Jag tyckte alltid att det var otroligt tråkigt. Att ha samma namn som så många andra fick mig att känna som om jag också var tvungen att vara som alla andra, men jag vill inte vara som någon annan. Kan jag inte bara få vara en alldeles egen sort?”
Hermione tänkte på hur rätt han faktiskt hade och kände sig dum över att ha oroat sig över något så dumt som att ha ett eget namn. Hon var Hermione, inte någon annan! Hon tänkte precis säga något när Draco fortsatte att prata.
”Eller ja… Jag brukade tycka illa om mitt efternamn för att det var så tråkigt… Men så…” plötsligt var hans röst svag och inte alls så självsäker som tidigare. Han såg så osäker ut, någonting var väldigt fel.
”Men så… insåg du att eftersom så många heter det, måste det vara ett väldigt fint och omtyckt namn…?” sa Hermione i ett försök till att få Draco att komma tillbaka.
”Nä… det är inte det… det är bara det…” stammade Draco fram. Det lät som om han ville tala om något men han visste nog inte om det var rätt.
Hermione kunde se på honom att han var osäker på hur mycket han kunde säga. ”Du kan lita på mig, vi är ju faktiskt vänner! Eller?”
Det var när ordet ”vänner” kom från Hermiones vänliga leende som Draco bestämde sig, den här tjejen kunde han lita på. De hade bara känt varandra i några minuter, men det kändes verkligen rätt. Hon var hans vän.
”Joo… Det var så…” började han. ”När jag fick mitt brev till Hogwarts, och fick reda på att jag var trollkarl och så… Brevet var inte adresserat till Draco Johnson, utan till Draco Malfoy.” Draco tystnade, som om det var allt han hade att säga. Men Hermione förstod fortfarande ingenting.
”Men vem är Draco Malfoy? Menar du att du egentligen inte alls har kommit in på Hogwarts, kom brevet till dig utav misstag?” undrade hon.
”Nej, nej! Så var det inte alls! Fattar du inte? Jag är Draco Malfoy. Inte Johnson. Malfoy.” han kunde se att Hermione fortfarande inte alls hängde med, så han fortsatte:
”Från början fattade jag inte heller någonting, jag trodde också att det var feladresserat. Men så talade mina föräldrar om för mig att… Jag är adopterad.”
Han sa inget mer på några sekunder, Hermione kände att hon behövde säga något, men hon visste inte vad. Hon stammade istället fram ett svagt ljud som knappt gick att urskilja. ”Hur..?”
”När jag var runt ett år gammal, hittades jag i ett dike. Inlindad i en filt med ’Draco’ inbroderat. Därför heter jag så…” han tystande med gråten i halsen. Men inte för att han var ledsen, utan av ilska.
”Du måste verkligen vara arg på dina föräldrar för att de inte talat om något?” Hermione försökte vara förstående.
”Arg på mina föräldrar? Aldrig!” fnös Draco. ”De har varit de absolut bästa föräldrarna man kan tänka sig att ha. De har verkligen gjort allt de kunnat för att jag skulle få ha ett bra liv. De tog hand om mig när ingen annan ville ha mig.”
”Men är du verkligen säker på att dina biologiska föräldrar inte ville ha dig? Hur kan du veta?” undrade Hermione.
”Ett brev”, svarade han kort. ”Det låg ett brev tillsammans i filten, när de hittade mig. Det stod enkelt och tydligt att de inte ville ha något att göra med en sån äcklig sak. De hoppades på att jag redan skulle vara död, där i diket, innan någon hittade mig.” Utan att tänka sig för lämnade Hermione sitt säte, satte sig tätt bredvid Draco och kramade om honom. Han log tacksamt när han kände Hermiones vänliga klapp på ryggen och lade sitt huvud på hennes axel. Så fortsatte han prata:
”Du vet, jag är stolt över att vara just mina föräldrars son. Johnsons son. Jag ser mig inte som något annat. Jag vill inte ha någon koppling till Malfoys överhuvudtaget. Jag ville först inte ens börja här, för att det kändes som om det fanns en koppling av de här… Men om jag nu är en trollkarl är det ju bäst om jag får träna mig, eller hur?” Hermione nickade medhållande och Draco fortsatte:
”Sen vet man inte ens om Malfoys ens var trollkarlar… De kan lika gärna varit vanliga människor, precis som mina föräldrar. Och i så fall spelar det ju ingen roll om jag kommer hit eller inte, det behöver inte vara kopplat till Malfoy. Jag tänker inte vara kopplad till Malfoy.” Han satte punkt där, gick tillbaka till sitt glada jag. ”Kan vi glömma det här nu och prata om något annat?”
”Okej, Draco Johnson”, sa Hermione, glad över att han hade återhämtat sig, ”Vad tror du om sorteringen? Vilket elevhem tror du att du kommer hamna i?” Genom Dracos förvirrade min förstod man att han var långt ifrån lika påläst som Hermione, så hon förklarade.
Hon förklarade allt om en hatt som kunde prata och de fyra elevhemmen, Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin. Hermione hoppades på att hamna i Gryffiondor och Draco tyckte själv att det inte lät så pjåkigt. En sak var de i alla fall säkra på båda två, Slytherin var inte stället för dem.
____________________________________________________________________


Wohoooo tackar

Jätte bra :3
Intressant att Draco är adopterad. Men varför ville inte hans föräldrar ha honom? :c Men Hermione är snäll :3 Hoppas det blir en Dramonie fic :3 Älskar sådana xd Hoppas även på att de kommer i samma elevhem.. :3

Kanske ville Dracos föräldrar ha honom men kanske gick något fel och någon fick de kanske att tro att de inte ville ha honom? Kanske? Vem vet?

Who know? You! Eftersom du skriver xd

Bevakar du skriver jättebra och du beskriver känslorna och karaktärerna på ett coolt sätt!