(PM) Krumbens Liv

Språk: Svenska
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning:
Det handlar om Krumben. Om hanns liv på Hogwarts.

Första lilla kapitelt:
Krumben kollade på det enormt stora huset. Oj vad stort, tänkte han och la huvudet på sniskan. De gick in i en vagn dragen av en massa svarta hästar. Undra vart vi ska, undrade han. Hermione och de två killarna började snacka. Krumben kollade sig omkring, en svans hängde ut ur en av killarnas ficka. En råtta! Tänkte han. Han tog satts och hoppade i riktning mot den. Han kände hur han slog i gallret på buren han satt i.
”Lugna dig!” sa Hermione.
”Han vill åt Scabbers!” skrek killen förfärat. ”Ge dig av med den dära!”
”Nej Ron. Katter vill åt råttor men vad kan jag göra åt det!”
”Scabbers var här först! Lämna tillbaks honom!” skrek Ron.
Men jag har ju precis blivigt köpt! Jag vill inte tillbaka! Krumben la huvudet på sne och jamade.
”Jag lämnar inte tillbaks Krumben!”
Vagnen saktade ner. De gick ut ur den.
”Tack för skjutsen!” jamade Krumben till hästarna.
”Ingen orsak” gnäggade dem tillbaka.
En massa andra katter i burar gick bredvid dem. Killen som inte var Ron hade en snövit uggla i en bur.
”Tjena snövit” sa Krumben.
”Ugglan kollade på honom.
”Hej Krumben” sa hon med en blick av avsmak. ”Jag heter faktiskt Hedwig.”
”Okej” sa Krumben.
När de kommit in lämnade Hermione han vid hennes väskor.
”Nej” skrek han. ”Vänta.”
Efter en stund bor en upp alla väskor (eller snarare svävade upp dem) till en sal med en massa sängar. Hon lämnade Krumben vid en säng. Konstigt, tänkte Krumben.

BRAWSOME

Några till Emma Granger Victorey Weasley Albus 3

*bevakar*

2: När en katt finner en dröm

När Han vaknade nästa dag var sängen varm men Hermione var inte där. Vad ända in i tigerns skägg går hon hela tiden, tänkte han? Dörren intill rummet öppnades.
”Hermione!” skrek Krumben och hoppade ner och strök sig mot hennes ben.
”Jag blir sen! Stopp Krumben” skrattade hon.
Hon tog sina böcker på nattygsbordet och gick ut igen. Krumben följde efter och ut ur det stora rummet som låg nedanför alla trapporna de gick ner för.
”Hejdå” sa Hermione och skyndade iväg.
Konstigt, tänkte Krumben. Han vandrade bort ifrån där de kommit ut. Han svängde till höger, sen vänster, sen vänster igen. Sedan såg han nått. Råttan! Tänkte han. Han pilade iväg efter den. I en sväng så sladdade han nästan in i en rustning. Jag vill ha den där. Sedan såg han hur nått svart visade sig på väggen. En stor port eller dörr visade sig framför han. Längst ner fanns en kattlucka. Krumben kollade förbryllat på dörren. Sedan på råttan, men den var borta. Äsch… tänkte han och gick in i rummet. Han ögon vidgades vid synen av det i rummet. Hans ögon blev stora som tefat och hans tassar började darra av upphetsning. Han blev varm i hela kroppen. Rummet var fyllt av en massa hyllor och det var enormt. Och på varje liten hylla låg det minst 13 råttor och möss. Vissa sov, andra inte. Krumben såg hur en massa råttor och möss kollade på honom med stora ögon. Det blev helt tyst. Sedan blev det ett vilt dårhus. Råttor och möss som låg på golvet flydde upp på hyllorna i panik. Krumben kastade sig fram och sprang i säkert nittio kilometer i timmen. Hans klor rev efter möss, han koncentrerade sig och slängde sig över en mus. Han fick tag i den men svansen gick av och han hade bara en stump av svansen. Musen som nu bara hade en halv svans kila upp på en hylla. Nu fanns det ingen mus eller råtta kvar på golvet. Krumben blev arg, hans mage kurrade. Sedan såg han en skål. Inte vilken skål som helst, utan en jätte stor skål fylld med fisk och foder och mjölkförpackningar. Han fick den där varma känslan och tog ett språng upp på kanten. Han rev tag i en mjölkförpackning och mjölken sprutade ut över hela hanns ansikte. Han slickade sig om morrhåren. Det kändes som om han var i paradiset. Han grep tag i en sill och slurpa upp den. Nams… tänkte han. Han stannade där i flera timmar (det hade kommit upp en stor mjuk säng efter att han ätit sig mätt, sedan en stor låda med leksaker). Han lunkade trött tillbaka den väg han trodde han kom från.
”Nämen hej Krumben!” sa Hermione som kom gående.
”Hej” jammade Krumben. Det kändes som han skulle falla ihop.
”Haft det kul?” undrade Hermione.
Krumben slumra till och föll ihop som en säck potatis på golvet.
”Vid merlins skägg!” utropade Hermione.
Hon tog upp honom och sedan gick de mot uppehållsrummet.

BRAWSOME

Bevakar

När en katt gör ett avtal.


De närmaste veckorna gick han till rummet hela tiden. Han åt, lekte och levde där. Men en dag när han gick upp dit…
”Nu ska jag till rummet, det magiska rummet” nynnade han.
Han svängde av till höger. Jag har ingen vän, tänkte Krumben. Det slog honom som en blixt. Jag har ingen kompis. Han tänkte på att om han hade en kompis skulle han kunna leka med den tillsammans i rummet. Dörren visade sig på väggen, men när han gick in där fanns det inte en massa råttor och möss som det brukar vara. Utan, han kom ut från skogen som kupade sig runt Hogwarts. Precis vid det stora trädet nedanför Hogwarts. Tja, tänkte Krumben, jag kan åtminstone vässa klorna på trädet. Han skuttade fram till trädet och spände klorna i det. Han drog neråt och bark lossnade under hans klor. Under en snabb reaktion hade trädets grenar börja röra på sig och en stor kraftig gren for rakt mot Krumben. Eftersom Krumben var en katt och en katt har snabba reflexer dök han ner under en rot. Där fanns en gång. Krumben följde gången och kom upp i en gammal stuga. Han kollade sig omkring, vid ett bord satt en man. Han hade svart skägg och yvigt hår.
”Hej” sa han.
”Hej” sa Krumben.
”Jag förstår vad du säger” sa han.
”Är inte du en människa” undrade Krumben.
”Nej och Ja” sa mannen.
Krumben kollade på honom. Hur? Undrade han. Mannen krympte och hans skägg verkade ta över hela kroppen. Han blev en hund.
”Jag ville att du skulle komma” sa hunden.
”Jasså” sa Krumben med ett försök till en lömsk blick.
”Du ska få ett uppdrag…” sa han.
”Varför skulle jag hjälpa en hund” mumlade Krumben.
”… att fånga en råtta” avslutade han.
”Vad skulle jag få för det?”
”Du får äta råttan efter jag fixat lite med den.”
”Mer?” undrade Krumben.
”Då får alla råttor och möss jag fångar i detta hus, det finns flera hundra.”
Krumben lyssnade. Han kunde höra ljudet av en massa skrapande små fötter, mannen hade rätt. Mannen som varit en hund var nu människa igen.
”Inget mer?” undrade han.
Mannen log.
”Du får ett bonuspris” sa han.
”Vadå då?” undrade Krumben.
”En vän” sa mannen.
Hur kunde han veta att Krumben hade tänkt på just det? Skummt… tänkte krumben.
”Jag ska alltså fånga en råtta” sa Krumben. ”Vilken?”
”Nå, den har bara ett finger, är väldigt gammal, hatar katter och det är Ronald Weasleys egen lilla råtta Scabbers.”
”Rons råtta?” skrattade Krumben. ”Honom skulle jag fånga automatiskt!”
”Bra” sa mannen. ”Är du med?”
Krumben tänkte, allt hade hänt så fort, fånga den där Scabbers och mannen som kunde bli en hund.
”Tja” sa Krumben. ”Varför inte?”
”Tack Krumben” sa mannen.
”Hur vet du mitt namn?” undrade Krumben.
Mannen log samma leende han gjort efter att han sagt ”inget mer”.
”Jag vet inte riktigt” sa han. ”Jag är i alla fall Sirius Black.”
Krumben var precis på väg att gå.
”Men du får lova att aldrig gå tillbaka till det där rummet” sa Sirius.
”Varför inte?”
”Det där rummet är inte gjort för katter. Du blir bara fetare och fetare för varje dag.”
Ja faktiskt, tänkte Krumben.
”Kör till” sa han.

BRAAAAA

När en katt finner en till hundman och en padda

Efter avtalet var Krumben ganska förvirrad. Varför ville hundmannen åt råttan? Var det nått speciellt med Scabbers? Var han ovanligt god, eller ovanligt söt? Men… varför skulle hundmannen vilja äta en råtta? Det var väl bara katter och ugglor som gjorde det, men eftersom han kunde bli en hund kanske han kunde bli en uggla eller katt också? När Krumben kommit in på slottet igen gick han ner för en trappa. Det var fuktigt och mörkt. Krumben tänkte en stund gå tillbaka, sedan hörde han någon där nere. En katt, han gick sakta neråt. När han kom till slutet av trappan och satte sin tass på det kalla fuktiga golvet såg han nått som sprang iväg. Krumben satte efter det, det var ingen råtta, det visste han. Nått mycket större. Han sprang efter det och sedan såg han det. Han suckade, han trodde det var något kul. Där i hörnet satt en liten padda. Den såg livrädd ut.
”Lugn” sa Krumben. ”Jag tänker inte äta upp dig.”
Paddan såg ut att tveka, sedan bräkte han:
”Trevor.”
”Va?” sa Krumben.
”Trevor Longbuttom” bräkte den till en gång till.
”Aha” sa Krumben. ”Du är alltså Trevor, jag är Krumben. Hur kom du ner hit?”
”Gick fel.”
”Vill du upp igen?”
”JA!” skrek paddan med en stämma av en blandning av ledsamhet och upphetsning.
”Kom” sa Krumben lite förskräckt. ”Sätt dig på min rygg.”
Den skrovliga huden på paddans skin snuddade Krumben. Paddan klättrade upp och satte sig på Krumbens huvud. Krumben gick framåt. Han visste vägen ut. När det kommit upp för trappan frågade Krumben.
”Ska du gå av nu?”
”Tack” sa Trevor och hoppade iväg.
Krumben stod och tittade tills paddan försvunnit. Ingen annan var där, han gick sakta framåt. Förbi en massa tavlor som tittade ner på honom. En av dem föreställde en söt kattflicka som blinkade förstjust mot honom. Efter ett tag saktade han ner, mitt framför honom stod en öppen dörr. Han tittade in igenom den.
”Kom in” sa en röst.
Krumben gick över tröskeln och fann sig i ett kontor.
”Vad kan jag stå till tjänst med?” undrade rösten.
”Mjau” jammade Krumben.
En man klev fram ur mörkret. Han var ganska lik Sirius i sättet på sitt utseende. Raggig, slitna kläder, nästan som en hund.
”Hallå” sa han. ”Jag är Remus Lupin.”
”Krumben” sa Krumben.
”Då är vän till Sirius va?” sa Remus.
Vänta nu här, tänkte Krumben. Eftersom han förstår mig och Sirius förstår mig… vänta… är den här mannen också en hundmänniska?
”Vän och vän” sa Krumben. ”Jag har träffat honom.”
”Du undrar varför jag förstår dig eller hur?”
”Ja” sa Krumben misstänksammt.
”Jag är en varulv” sa han.
”Jasså” sa Krumben.
”Jag gillar dig enligt Sirius beskrivningar” sa Remus.
”Vi bara pratade lite grann” sa Krumben.
”Sirius förstår människor snabbt” sa Remus. ”Det räcker med det lilla ni sa.”
”Hur känner du honom förresten?”
”Bästa kompisar. I barndommen.”
”Jaha” sa Krumben. ”Jag går då.”
”Varför det?” undrade Remus.
Krumben tänkte efter.
”Jag… jag vet inte.”
Remus log, det påminde om Sirius.
”Du är precis som Sirius sa” sa han.
”Du är precis som han.” sa Krumben.
”Å nej. Det finns en massa som skiljer oss åt.”
”Jaha” sa Krumben. ”Men det där flinet påminner om honoms.”
”Jasså det säger du” sa Remus. ”Ja… det kanske det gör.”
”Vad arbetar du med? Försvar mot krulliga små människoliknande vargar?” sa Krumben ironiskt.
”Ha, ha. Mycket roligt. Nej… jag är lärare i försvar mot svartkonster.”
”Okej då” sa Krumben. ”Jag är hungrig så jag måste nog gå.”
”Javisst” sa Remus. ”Här har du!”
Han slängde fram en till råtta.
”Varsågod” sa han.
”Tack.”