Dramione - Hjärtekrossaren.

Hej. Hej. På dig. Dig. Okej, åter till saken.
Nu har jag skrivit en ett kapitels lång "ff", eftersom jag behöver avreagera mig lite...

Titel: Dramione - Hjärtkrossaren
Kapitel: 1
Färdigskriven: Ja
Perspektiv: Skrivs i Hermiones perspektiv
Handling: Hermione har blivit förälskad i den "onda" renblodiga, och charmiga pojken Draco Malfoy. Konstigt nog verkar han ha varit lite halv kär i henne han med, men när de väl börjar att de kan bli ett par för sig själv, inser båda att det aldrig kommer att fungera för dem...

Det här är alltså en oneshort ff, så det kommer ingen fortsättning eller uppföljare.

Jag tittade på honom, för första gången kändes det som – eller som om jag i hela mitt liv gått i en dimma, och jag nu kunde se klart. För jag såg allt det där jag inte sett förut, som hur hans mungipor drog upp en aning när jag sa att han borde tänka på annat än hans blodsstatus, eller när han suckade på det där ”nu får det vara nog”-sättet. Allt det där, som man kunde märka på några sekunder, kom nu upp till mitt huvud. Och jag visste inte om han kunde se det, men mina ögon började tindra för något annat än trolleri och läxar för en gång skulle. För i just det här ögonblicket insåg jag att människor kan förändras, alla måste inte vara samma person från födsel till död. Man kan förändras, det kan man.
”Hermione? Hermione?” Rons röst kom inte ända fram till mitt huvud, för just i mitt huvud fanns det bara plats för en person. En person som inte var Ron eller Harry – utan den man minst kunde ana. Malfoy. Draco Malfoy. Men någonstans inom mig kom det ändå fram det Ron sa, även fast det verkade som om det gått timmar, dagar, veckor, månader, år – sedan jag gick igenom korridoren och råkade möta Malfoy, Draco Malfoy, och jag för första gång tittade in i hans gråblå djupa ögon.

”Hermione? Mår du bra?” frågade Harry oroligt, men jag ignorerade honom totalt. För jag orkade inte med världen längre. Inte om den måste vara så hård. Inte om man inte kunde få som man ville. Inte om man inte kunde vara förälska i någon som är omöjlig att få behålla. Tårarna var nära att ramla, men jag visste att det inte skulle skena något mer än att ännu fler blev oroliga och sorgsna för min skull – om inte arga.
Ron skulle definitivt bli både och, Harry vet jag inte alls hur han skulle reagera. Han är ju Harry. Han har mycket att tänka på som det är. Ginny skulle stötta mig, men till och med hon skulle veta att det aldrig skulle bli något mellan Draco och mig.
”Hermione?” upprepade Harry oroligt. Jag försökte klämma fram ett leende, men det kändes så fel när det var allt annat än jag kände för. Men jag var tvungen för att inte tvinga mig att besöka sjukhusflygeln igen, det hade varit helt onödigt förra veckan.
”Jag, jag mår bra” pressade jag fram, men när Ron kom för att krama om mig knuffade jag bara iväg honom. Så mycket kraft hade jag inte, inte så mycket att jag skulle kunna besvara Rons kärlek när min egen tillförde någon helt annan. ”Jag måste göra mina läxor” sa jag till Ron för att han inte skulle känna sig sårad.
”Okej, då! Harry, följer du med på en promenad?” Ron lät ändå väldigt sårad när han och Harry gick ut genom porträtthålet och inte mindre än 10 minuter efter att de gått steg Hermione upp ur den röda fåtöljen och maskerade iväg. Hon hade egentligen inte alls någon aning om vart hon skulle gå, men bort från allt annat var hennes mål, bort från denna grymma och elaka värld – dit skulle hon gå.
”Du vet att det aldrig kommer att bli vi två. Även hur mycket jag vill vara med dig skulle ingen stjärna på jorden kunna få det att hända. Skulle kunna få det att funka. Vi lever i skilda världar – du och jag. Om vi så vill det eller ej. Och alla måste leva i sin egen värld, och det vet du. Världen vi lever i är inte rättvis”
Orden skar igenom mitt hjärta. Och för det ögonblicket som jag insåg att det Draco sagt var sant kunde inget förändras mer. Det hade vuxit ett stort och svart hål i mitt bröst, och ingen skulle kunna fylla det. Och hela hålet påverkade min andning – som nu blivit tung och snabb. Och för ett ögonblick glömde jag orsaken till att jag fortfarande stod här, och inte var död, orsaken till att mitt hjärta slog istället för att ta sitt sista slag – men bara för ett ögonblick. För sedan återvände resten av Dracos ord, de få orden som tvingade mig att fortsätta andas, som skulle hjälpa mig igenom elden.
”Men så länge du lever, så länge ditt hjärta slår, så länge du andas – kommer du att finnas i mitt hjärta. För du vet sanningen, du vet att jag älskar dig. Du vet att mitt hjärta slår för dig, att den enda tjejen i mina tankar är du, Hermione Jean Granger”.
Och jag visste, jag visste bara, att det skulle bli exakt likadant för mig. Jag skulle aldrig mer kunna se på Ron på det där sättet som jag sätt på honom förut, inte nu när jag visste vad kärlek var på riktigt.

Alltså egentligen gillar jag inte ALLS Dramione fics, men Ida S har typ fått mig att bli Dramione shipper med sina ffs. o.o

Jag tycker inte om etthål fanfics som inte slutar som jag vill..men bra skrivet iaf, du skriver väldigt bra, tycker jag! Oh jag rimmade..haha. x)

Tack tack!

Ojdå... Tyckte inte att det lät helt rätt... Tack för att du sa det!

Tack ♥

Naw. Gulligt!

Tack ^^

Nu känner jag mig dum. Men vad är oneshort? Är det bara typ som en novell, eller en ff som inte får någon uppföljare?

En ff som inte har någon fortsättning typ...

BRA!!