Hur får man kompisar?

Stört löjlig fråga egentligen men ja. Här kan ni ge tips/stöd och allt möjligt. Liksom jag har otroligt svårt för att få kompisar. Problemet: Jag är blyg. Inte så jätte lite heller. Så det är alltid jag som håller mig i bakgrunden tyst som en mus. Jag vill inte bli utan vänner resten av livet. Hjälp? Nu kommer ni säkert säga att det bara är att gå fram och börja prata precis som alla andra men nej, så enkelt är det inte. Inte för mig i alla fall. Har gått till en logoped nu under sommaren men gillar det verkligen inte. Man får göra tester som folk under fyra år gör. Liksom, hallå? Det bara får en och känna sig sämre. Thanks for that. :<

Det kanske inte är så hjälpfullt men det är verkligen att slänga in sig i folks liv. Du är ju en supercool människa så jag kan inte tänka mig att folk skulle ogilla dig.

Om du märker att folk inte vill umgås med dig är det ju bara att dra dig tillbaka och prova att umgås med någon annan bra människa.

Om jag inte misstar mig började du nyss gymnasiet? Så det är en ny klass, nya människor. Du borde ju hitta någon som passar dig.

Det är svårt när man är ett gäng personer och en person känner att den inte passar in. På det sättet att i alla fall jag känner mig personligen ansvarig.
Det blir som en börda.
Stå upp för dig själv. Delta i konversationer. Gå inte bara iväg helt plötsligt.

Och framför allt: anta att folk vill ha dig där, för då vill dem det.

Jag hade också svårt för det där. Men sen jag kom hem från USA är det så mycket bättre. Har på två dagar fått en massa nya vänner i klassen, något som tog mig månader i ettan samt i USA.
Man måste verkligen bara ta steget, tro inget om andra innan du lär känna dem och allt sånt. Ge alla en chans!

Utsätt dig för situationer där du tvingas lära känna nya människor! Låter jättetufft, jag vet - men det hjälpte mig. Bäst är om man börjar gymnasiet utan några vänner sedan tidigare, eller åker på ett läger, fritidsaktivitet - är man tvungen lär man nästan alltid känna någon.

Jag ska gå på Introduktionsprogrammet och som tur är varar det bara i ett år. På rasterna och på lektionerna sitter jag för mig själv men som tur är sitter jag i alla fall med några från klassen under lunchen.

Är dock lite orolig sedan när jag börjar på den linjen jag verkligen vill gå på. Visserligen har alla nu samma intresse men då kommer säkert klassen vara mycket större. Just nu är vi kanske 10-12 stycken? Kanske blir det jättebra, vem vet? Eller så blir det sämre. Men jag hoppas det blir bra i alla fall ...

Usch jag hade jättesvårt för sådant förut. Brukade vara en sån som aldrig tog plats men sen började jag läsa en massa filosofi och livsåskådningar och blev helt "varför ska jag slösa mitt liv på att sitta och vara tyst?" och då började jag prata och socialisera mig.

Förstår att det inte kan vara lätt för dig, men försök tänka på att alla är människor med fel och brister.
Börjar du prata med någon så älta absolut inte det du har sagt efteråt, bara ta det lugnt!
Börja med att småprata på lektionerna, inte inför klassen men om ni jobbar i grupper och så.
Bara lägg till en kommentar t.ex.

Men oroa dig inte, det kommer att bli bättre och du kommer att få vänner

jag kände precis likadant förut och allt jag önskade mig var en kompis och sen när jag började på min nya skola (eller nya och nya, jag har gått där ett år nu) så fick jag två vänner till och med och allt börjde med att vi bara pratade och sen träffades mkt på fritiden. men jag kan förstå din känsla och önskar att jag kunde hjälpa dig

Jag brukade också ha sånna problem, och jag kan fortfarande vara väldigt "socialt rädd" eller Vad man ska kalla det... Förut vågade jag t ex inte gå till banken, Fick alltid min mamma till att hjälpa mig med sådant.. Men sedan jag var ensam på semester i Stockholm och mitt bankkort blev spärrat så var jag tvungen till att lösa det själv, och sen dess har det varit lättare.
Det gäller liksom att bryta mönstret. Börja smått vettja, istället för att titta ner i marken när du går i skolkorridoren eller på stan, titta upp och le. Hälsa på busschauffören! Just den saken har hjälp mig väldigt mycket med blygheten

Sen det jag tror har hjälpt mig mest var också det läskigaste jag någonsin har gjort. Jag satte mig på ett tåg alldeles ensam, sex timmar hemifrån, och åkte på ett konvent där jag inte hade träffat en ändå människa förut. Och även fast jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö, och var helt säker på att jag bara skulle sitta ensam i ett hörn, så var det det absolut bästa jag någonsin gjort! Kom dit och Fick träffa massa härligt folk som pratade samma språk som mig (alltså vi pratade ju alla svenska, men ah). Sen dess har jag inte haft alls lika mycket problem

Kände precis samma sak när jag gick i mellanstadiet och högstadiet. Satt för mig själv på rasterna, hade ingen att vara med när någon försökte hade jag gett upp. Kanske för att jag var mobbad? Annorlunda?
Det är faktiskt få personer jag hänger med i skolan ännu färre sen 3 av mina vänner slutade. Hitta någon med samma intressen? Jag är själv jätte, jätte blyg och jag känner verkligen igen mig i det du skriver.

Jag förstår inte hur en logoped kan hjälpa dig med den grejen? Ursäkta, jag tror allting kommer i sin egen takt med att man känner sig säker.

Eller hur. Jag har gått dit några gånger och vi har bara gjort en massa löjliga tester. Typ om jag kan uttala saker rätt, peka på saker och ahuiwfhuhge. Jag är fan ingen barnunge heller. Kände mig typ som det och dessutom hjälpte mig det inte ett skit. :c