(PM) The Crash of Life
Forum > Fanfiction > (PM) The Crash of Life
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Ginny00
Elev 
|
Okej. Jag är nervösare för att publicera hela den här än jag någonsin varit med en berättelse, för jag har aldrig fått chans att vinna något med en.
Jag vet att jag knappt kommer ha någon vinstchans, med mugglis fantastiska författare, men... jag ska i alla fall försöka. Jag ska inte be om röster, utan jag säger till alla som ska rösta på någon - rösta bara från ert hjärta, inte för att blir ni tvingade. Den här historien har sin början en kväll i april under en facebookchatt med NTonks. Hon äger själva historian, även om jag skriver den. Hon har en stor del i den riktiga versionen av denna berättelse, och jag måste verkligen tacka henne för att jag får skriva den. Namn: The Crash of Life Färdiga kapitel: 5, plus prolog Huvudkaraktär: Ginny Innan ni läser - luras inte av det första, idylliska kapitlet.. Redo för läsning?  PROLOG Spoiler: Tryck här för att visa!Om du någon gång skulle befinna dig i London, en trevlig stad i England, så kan du alltid sätta dig i en bil för att köra iväg till en annan liten småstad. Småstaden kallas Godric's Hollow och är verkligen en småstad, för den är inte alls särskilt stor, men det bor ändå en del trevliga människor där. Två av de här människorna bor i ett vitt tvåvåningshus av sten, och deras namn är Harry och Ginny Potter. Namnet Harry Potter har du säkerligen hört både en och två gånger, eftersom det var han som dödade Lord Voldemort år 1998, och förvandlade hela trollkarlsvärlden till ett mycket bättre ställe. Han jobbar idag som auror på Trolldomsministeriet, och hans fru spelade quidditch i Holyhead Harpies till alldeles nyligen, då hon i stället började jobba på The Daily Prophet som quidditchreporter. Det vita huset de bor i är stort nog för att rymma minst fem barn, om inte fler, men ändå bor det inga fler än dem där för tillfället. Inte för att det skulle vara någon brådska – De är bara lite mer än 20 år och har gott om tid på sig i livet, om de nu skulle vilja utöka familjen. Man vet inte särskilt mycket om dessa människor om man inte känner dem personligen. 'Pojken som överlevde' – alltså Harry Potter – gör sällan intervjuer eller framträdanden och Ginny gör inte fler än honom. Alltså har de nu för tiden ett ganska stort privatliv, vilket säkert är en skön omväxling för Harry, som har varit berömd i hela trollkarlsvärlden sedan ett års ålder. Det verkar som att de har ett lugnt liv nu. Det är säkert skönt för dem, efter allt de utstått under sin skoltid. Men kommer deras liv att förbli lugna för alltid? Kommer huset att fyllas? Och, hur länge kan de egentligen överleva utan varandra, om livet skulle tvinga dem? De frågorna ska vi få svar på i den här berättelsen. Vi ska följa en av dessa personer från en ganska speciell dag i maj 2003 och nästan ett år framåt. Vad kommer att hända? Kapitel 1: Positive Spoiler: .Tryck här för att visa!Ginevra Molly Potter, född Weasley, gjorde sitt bästa för att försöka hålla en normal andningsrytm medans hon raskt promenerade genom Godric's Hollow, som idag lystes upp av en härlig majsol. Andningen var ganska svår att kontrollera för tillfället, av vissa förklarliga anledningar. Som till exempel att hennes hand var stenhårt knuten runt en liten, vitblå och avlång ask – innehållande ett graviditetstest från en mugglarapotek. Hon höll asken en liten bit ifrån sig, som om den skulle kunna bita henne vilken sekund som helst. Inte för att hon trodde att den skulle bitas, hon var trots allt snart 22 år gammal... men hon var rädd för att göra testet. Rädd för Harrys reaktion. Rädd för sin egen. Rädd för alla andras. Rädd för att de skulle jagas av pressen så fort det läckt ut... Rädd för att något skulle hända. Rädd för att hon inte skulle kunna bli glad. Kort sagt, Ginny Potter var rädd, väldigt rädd. "Sluta vara så rädd för allting", muttrade hon till sig själv när hon klev innanför den svarta järngrinden som avgränsade mellan gatan och huset där hon och Harry bodde. "Det kommer att bli okej." Harry var borta på auroruppdrag och skulle inte komma hem förrän nästa dag, så det stora huset var tomt förutom ugglan Dobby(Harry hade döpt den på några sekunder efter att den gett honom en igenkännande blick med sina stora gröna ögon) som verkade kalasa på några ugglenötter inne i sin bur, det var i alla fall vad det krasande ljudet fick henne att gissa på. Ginny hängde snabbt av sig den tunna vårjackan och fortsatte titta på testet i sin hand. Ta det nu, ta det sen, inte ta det alls? Hon uteslöt snabbt det sista. Hon var tvungen att få reda på det här... Och ett barn, skulle det vara det värsta tänkbara? Absolut inte det värsta. Bara oväntat, väldigt oväntat…En chock. Ginny vred på asken för att läsa instruktionerna, suckade och gick upp en våning för att komma till badrummet – Det fanns visserligen ett där nere, men det var inte särskilt trevligt och de hade aldrig använt det eftersom de inte riktigt orkade fräscha upp det. Väl stående i badrummet stod hon återigen still en stund. Ta testet eller inte ta det… Hon började snart bli arg på sig själv. Du vågar, tänkte hon snabbt och tog fram handen för att öppna asken och upptäckte att det satt flagnat rosaglittrigt nagellack på några av naglarna – Antagligen påmålat i ett plötsligt anfall av tristess. Ginny skrapade lite på det som var kvar och det åkte genast av. Dålig kvalité, som de flesta mugglargrejer. Nu kom hon av sig igen, sköt upp det… Det gick inte. Ginny bet sig så hårt i tungan att hon nästan började blöda, fick upp locket och tog ut det pappersinklädda testet. Två minuter skulle man vänta innan det visade resultat. Idiotiskt. Väldigt idiotiskt och störande, men inget att göra något åt. Ginny satte sig i skräddarställning på badrumsmattan och räknade tyst till 120, medans hon irriterade sig på hur många siffror det var kvar – Vid 92 gav hon upp, tog testet i handen och gav det en försiktig block. Det var någonting på det i alla fall…ett eller två ord? Försiktigt och långsamt öppnade hon ögonen ordentligt och läste ordet som stod i den lilla rutan. Gravid. Den allra första tanken var att det skulle bli omöjligt att lyckas berätta det för Harry. Sedan började hon, utan att veta varför, gapskratta. Kanske var det av chocken, kanske av lyckan, kanske av lättnad för att hon i alla fall fått ett svar, men något fick henne att sitta där och gapskratta. Om hon bara visste hur många gånger hon skulle tänka tillbaka på det ögonblicket, och vara tacksam för att hon tog testet i rätt tillfälle Kapitel 2: Crushed Spoiler: Tryck här för att visa!Det tog en bra stund för Ginny att lugna ner sig, eller ja, lugna ner sig gick inte direkt – men hon lyckades åtminstone börja andas normalt igen. Alltid något. Hon försökte samla tankarna istället för att låta de flyga runt i ett kaos. Hon var, uppenbarligen, gravid. Vad skulle det innebära? Ett barn, förstås. Nog för att det kunde bli två också, men hon bestämde sig för att hoppas på ett. Det skulle inte vara några direkta praktiska problem med det, egentligen. Harry skulle inte direkt bli arg, och när hon tänkte efter visste hon inte en enda som skulle bli arg...Chockade kanske. Hon kikade lite till på testet, eftersom det enligt instruktionerna visade veckorna också. Vecka 4, runt en månad alltså. Januari 2004..? Ginny insåg genast att det kändes som att det var onödigt långt dit. Resten av eftermiddagen och kvällen gick segt. Ginny hade egentligen inga problem med att vara för sig själv då och då, ibland var det faktiskt rätt skönt - men just nu var det bara segt, som det ofta brukade vara när Harry varit borta ett par dagar. Ensamt. Huset var tomt och tyst, och även om det inte precis brukade vara fullt av buller annars fick det henne att känna sig... svagare. Det fanns inte heller något att göra efter att hon ätit och läst lite i en bok, till och med städat upp i det allt för röriga arbetsrummet, så hon satt och stirrade på den svarta klockan tills den blev en acceptabel tid för att gå och lägga sig. Förmiddagen dagen därpå gick inte snabbt, den heller. Harry skulle komma hem vid lunchtid, och dit var det två timmar. Ginny gjorde sitt bästa för att underhålla sig själv med serierna i mugglartidningen, men de var totalt usla och hon började istället rastlöst att fläta ihop grässtrån för att ha något att göra. Dock behövde hon inte hålla på med det speciellt länge innan hon blev avbruten – tyvärr inte av Harry, utan att en svart uggla med några vita fläckar släppte ett brev i huvudet på henne. Ginny tittade förvånat på ugglan – Det var inte Piggy, Errol, inte Nevilles uggla, inte Lunas, inte postugglan, inte Kingsleys – Faktum var att hon inte ens kände igen ugglan för en sekund, ändå kunde hon se att det stod hennes namn på brevet. Hon vände nyfiket på kuvertet för att hitta någon avsändare, men det stod inget namn. Ugglan hade satt sig bredvid henne och tittade på henne med en konstig blick. Det såg ut som att den försökte säga 'Jag beklagar' med endast blicken, vilket av någon anledning skrämde Ginny lite. ”Flyg Iväg.” Hon viftade med handen medans hon försökte lugna sig själv. Det var säkert inget farligt, ugglor var inte att lita på och hon skrämde ändå bara upp sig själv. Ugglan gav ifrån sig ett mjukt 'hoo' och flög villigt iväg över den soliga himlen. Innan den försvann vände den sig återigen om för att ge henne den beklagande blicken. Ginny försökte att inte bry sig, men ändå blev det så att hennes händer skakade lite när hon öppnade brevet. Trots allt fick hon upp det, och började nervöst läsa. Hon läste det en gång. Sedan en gång till. Och en sista gång. Sedan började allting framför henne att flimra. Mrs. Potter Vi är väldigt ledsna över att vi behöver informera dig om att din make Harry Potter tyvärr varit med om en olycka. Han befinner sig just nu i koma och bedöms kunna förbli så i fem till tio år. Vi beklagar. Chefen för aurorerna, Alice Dewney Hur kunde solen fortfarande skina, hur kunde fåglarna fortfarande kvittra, hur kunde gräset fortfarande vara lika grönt och hur kunde alla husen stå kvar, se precis likadana ut? Hur kunde grannar gå förbi, visslandes och ovetandes? Allting var ändå borta. Hon skulle kanske inte få träffa Harry på tio år. Sedan slog en annan tanke henne. Barnet... Skulle det växa upp med bara henne, skulle det behöva växa upp och veta att det inte skulle kunna träffa sin pappa, men att han ändå inte var död? Det var inte precis en barndom hon önskade deras barn. Deras barn. Ginny kom inte ens ihåg när hon gråtit senaste gången, men hur som helst gjorde hon det nu. Ett häftigt poff några minuter senare fick henne att rycka till – någon hade transfererat sig dit. Matt tittade hon upp för att se vem det var – Hermione, var svaret, och innan Ginny hann säga hej hade Hermione fått upp henne på fötter och kramat om henne. ”Jag fick också brev”, sa Hermione och det lät som att hon också gråtit. ”Jävla, okänsliga... Alice Dewney.” Hon uttalade namnet med väldigt stor avsmak. ”Jag har aldrig hört dig svära”, sa Ginny snabbt innan hon ens hann märka vad hon sa. ”Vem svär inte i ett sånt här tillfälle?” Hermione lät arg. ”Jag ska leta upp den där Alice och slå henne i bitar för att hon vågar vara så känslokall..” Vem bryr sig om henne”, sa Ginny tyst och började genast avsky sin röst. ”Harry är i...” Orden satt fast i halsen och gick inte ens att uttala. ”Koma”, avslutade Hermione lugnt henne. ”Det ska bli bra, Ginny... Jag ska ta dig till Kråkboet, för Molly och Arthur vill ha dig där ett tag. Du borde packa lite saker...” ”Visst, jag kan göra det...” ”Inte själv.” Hermione log. ”Förlåt, men det ser faktiskt ut som om du ska tuppa av inom tre sekunder... Vilket är fullt förståeligt, egentligen.” ”I så fall kommer du hitta något jag måste förklara”, muttrade Ginny. ”Och det vill jag ändå helst förklara själv. Så vänta. Jag ska hämta en sak!” ”Du kunde ha tajmat det bättre”, sa Hermione med ett litet skratt när Ginny visat henne graviditetstestet. ”Grattis.” ”Snarare kunde vad det nu än var som skadade Harry tajmat det bättre.” ”Han kan väl ha skadat sig själv?” ”Om du tror det måste jag ärligt talat ifrågasätta hur bra du känner honom.” Ginny skakade på huvudet”Nej. Det har han till nittionio komma nittionio procents säkerhet inte gjort.” ”Du har rätt, antar jag... Transferens?” ”Transferens.” Ginny stack handen i Hermiones och kände den numera ganska välbekanta, som den blivit med åren, tryckande känslan över lungorna. Fötterna han knappt landa på den röda, mjuka mattan i Kråkboet innan Ginny befann sig i armarna på sin gråtande mor. Själv var det som att hon inte ens kunde gråta längre, som om det inte fanns någon vätska att gråta ut. ”Hur ska vi klara det här nu då, Ginny?” Det hann gå två minuter innan Molly sa någonting och när hon väl gjorde det hoppade Ginny nästan till av det. ”Har vi något val?” flög det ur henne innan hon hann tänka efter. Molly skrattade nervöst till, släppte henne och granskade henne istället från topp till tå. ”Du håller något i din hand.” Ginny tittade snabbt ner på sin knutna näve och insåg att hon fortfarande höll i graviditetstestet. Merlins favoritunderbyxor. Ja ja... Hon skulle ändå inte komma undan med det. ”Det var inte riktigt rätt tillfälle för en olycka”, sa hon tyst och räckte Molly testet. Hennes mamma tittade på det en stund, log, och kramade henne ännu en gång. ”Du har definitivt rätt”, sa hon lugnt. ”Du behöver honom nu.” Ginny var inte fullständigt medveten om vad som hände under resten av dagen. Folk vällde in i huset och ut igen, Neville, McGonagall, Kingsley tittade in men blev upptagen med att få bort Rita Skeeter som väldigt gärna ville ha nyheter, Bill, Fleur och deras två döttrar – Victoire som var tre och lilla Dominique som knappt fyllt ett år – kom, Percy och Audrey, George dök in för att krama Ginny i säkert en kvart, om inte mer, Ron, Xenophilius Lovegood som hälsade från Luna som tyvärr var sjuk... Ginny blev nästan galen av alla människor, men något som i alla fall var bra var att graviditeten läckte ut av sig själv och hon slapp jobbet att berätta det för alla. Hon var tröttare än någonsin när hon kröp ner i sängen hon inte sovit i på 3 år, men det var absolut omöjligt att sova. Det var som att inget som hänt under dagen riktigt gått in förrän nu. Harry var borta, för minst fem år och förmdligen tio. Hon skulle inte ha någon att skratta med, hon skulle inte ha någon att reta, hon skulle inte ha någon att skoja med, ingen att sova tätt intill på nätterna, ingen att kyssa, ingen som älskade henne lika frivilligt och villkorslöst som Harry. Hon fingrade nervöst på vigselringen. Hon måste väl fortfarande räknas som gift? Återigen kände hon hur ögonen blev fuktiga och det började rinna nerför hennes kinder. Hon hade inte gråtit så här mycket på en dag sedan hon förlorade Fred, och det var fem år sedan. Kapitel 3: Dream or reality Those silent nights can break you, don't let the darkness take you, i'll light a candle. Spoiler: Tryck här för att visa!Det blev inte någon enorm mängd sömn för Ginny den natten. Var det inte mardrömmar så var det någon slags panikångest som gjorde så att hon knappt fick luft, och var det inte det så kunde hon ändå inte slappna av. Det var en väldig lättnad när armbandsklockan visade halv åtta och hon äntligen kunde dra upp mörkläggningsgardinen – Inte för att hon nödvändigtvis trodde att dagen skulle vara lättare än natten, men då kunde man åtminstone sysselsätta sig med något... Det knackade på dörren och Ginny vände sig genast mot den, i ett snabbt ögonblick rädd för en dödsätare. Vad kunde inte hända just nu? ”Kom in”, sa hon nervöst. Dörren öppnades och Ginny insåg att dödsätarinbillningen varit ganska fånig, för den person hon stod öga mot öga med var bara hennes egen mamma, Molly Weasley. ”Är du okej?” frågade Molly lugnt. ”Jag har sovit max två timmar totalt och jag kommer inte kunna leva ordentligt på tio år. Så, nej, inte direkt.” Molly drog lite på mungiporna av Ginnys buttra svar. ”Sätt dig ner. Jag ska prata med dig.” ”Prata på..” Ginny slog sig ner på sin gamla säng, den som egentligen var alldeles för liten och för tom mot vad hon hunnit vänja sig vid de senaste fyra åren. ”Jag måste prata med dig om graviditeten.” ”Jag är 21 år gammal. Jag har jobb, jag har ett hus. Harry ha...” Hon fick avbryta sig själv där och bet sig hårt i läppen för att inte börja gråta. Lite för hårt tydligen, för det började snabbt smaka blod och hon torkade bort med handen. ”Det är bara det att Harry ligger i koma.” ”Låt bli att säga det!” ”Förlåt, förlåt... Men min punkt är... Ginny, skulle du orka att ta hand om ett barn helt själv?” Molly lät helt lugn medans Ginny försökte hindra sig själv från att skrika åt henne. ”Mitt andra alternativ är att döda det! Eller ge bort det! Tror du att jag skulle vilja döda någon som aldrig gjort mig något? Tror du jag skulle kunna döda ett barn, mitt barn, Harrys barn? För det kan jag inte. Och om jag ger bort det... då skulle jag ju ha gått igenom både en graviditet och en förlossning och inte fått något för det? Tror du verkligen att jag skulle kunna göra någon av de sakerna?” Trots att hon inte skrikit fick Ginny hämta andan rejält efter att ha uttalat meningarna. Molly satt bara och betraktade henne en stund. ”Nej. Det tror jag inte.” ”Bra.” Ginny lät blicken fly till Piggy som lekte med sina egna vingar (och då och då kraschade ner på marken) utanför fönstret . ”Men i så fall skulle jag föredra att du bodde här så länge, så att du slipper vara själv. Så att du kan få hjälp, om du skulle behöva det.” ”Visst. Kör på det. Jag kan bo här. Inte för evigt bara.” Ginny ryckte på axlarna. ”Bara tills graviditeten är över och du känner att du kan flytta hem igen.” ”Godkänt.” ”Då så. Och om du har några frågor…” ”…Så är du mästare på allt som har med graviditeter att göra. Jo, det säger sig självt, med tanke på att vi är sju syskon.” Ginny log och Molly drog också på mungiporna. ”Det är frukost om en stund, om du vill äta något.” Efter att Molly gått satt Ginny kvar helt stilla på sängens vita överkast en stund. Hon visste inte om hon var hungrig eller om hon inte var det, för det var fortfarande en känsla av att inget spelade någon roll. Det nu två dagar gamla graviditetstestet låg kvar på sängbordet, fortfarande lika tydligt positivt. Hon hade trott att det skulle blekna eller något, men det hade det inte gjort utan hade fortfarande resultatet lysande klart i den lilla rutan. Hon tog upp det i sin hand och snurrade på det i handen. Det var en overklig tanke, att veta att om nio månader skulle livet vara ett helt annat. Det hade varit mycket bättre om Harry låtit bli att hamna i koma. Mycket. Hur skulle det egentligen vara att göra det här helt själv? Ginny hade egentligen ingen lust att äta, men samtidigt gissade hon att om hon slutade äta skulle hon bara råka in i mer problem, så hon gick ner till frukostbordet i alla fall, försökte att inte tänka på de gånger hon suttit där med Harry, den där gången då hon var 11 och han bara suttit där en morgon, när de ätit julmat och han hade haft fluglarver i håret… Varför skulle alla platser nödvändigtvis vara så fulla av minnen? Hon bet sig hårt i tungan för att inte gråta och satte sig sedan på stolen bredvid Hermione. Det var tur att Mollys mat alltid gick att få ner, för annars var Ginny bombsäker på att hon bara skulle ha fått upp allt igen. Det gick inte ens att äta utan att drabbas av allt för många minnen. Hur kunde det finnas så många, och hur kunde minnen vara så plågsamma? Hon tittade ner på boken hon höll i och insåg att hon bläddrat minst 30 sidor i den utan att ta notis om ett enda ord. Det här var bara hopplöst. Vad läste hon för bok, förresten? Hon tittade på framsidan – Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scamander. Hans sonson hade varit hemma hos Luna senaste gången Ginny varit där, men hon hade inte fått något ordentligt intryck av honom eftersom det enda han gjorde var att försöka fånga Lunas uppmärksamhet. Luna själv hade inte verkat så särskilt intresserad, utan pratade bara på om att narglar tydligen även trivdes i ormbunkar. ”Ginny, är du vid liv?” Ett väldigt bekant skratt från hennes äldsta bror, Bill, tog henne tillbaka till verkligheten. ”Tror det… Hur så?” ”Kan vara bra att veta”, flinade han och tittade ner på sin yngsta dotter, knappt ettåriga Dominique, som börjat klättra på hans fötter. ”Åh, snälla, Dominique, jag vill ha mina fötter ifred.” Han tittade upp på Ginny igen. ”Hon har seriöst utforskat dem hela morgonen, mina fötter är tydligen väldigt intressanta…” ”Världen är väldigt intressant för en ettåring.” Molly skrattade. ”Och där ingår fötter.” ”Tack, det visste jag, men jag har redan fått tre bett, och hennes tänder är vassa…” Det tog faktiskt bara några minuter innan Dominique tröttnade på Bills fötter och istället klättrade upp i Ginnys famn. Bill gick direkt för att plåstra om sina fötter, och Ginny var ett tag säker på att Dominique skulle stappla iväg till honom direkt, men hon satt tålmodigt kvar och efter ett tag somnade hon till och med. Hennes händer var slutna om en liten slinga av Ginnys röda hår och hon gav till små lustiga läten i sömnen ibland, vilket gjorde henne ännu charmigare. Det var på något sätt väldigt lugnande att ha en varm liten varelse i famnen, en varelse som knappt hade någon aning om hur farlig och svår världen kunde vara. För Dominique existerade inget annat än personer som älskade henne, och hon behövde inte gå runt och sakna människor så att det gjorde ont i hjärtat. Hon log i sömnen, även drömmarna verkade vara henne tillfreds. Det skulle vara bra skönt att få vara en ettåring ibland, som aldrig behövde tänka på mer saker än lek, mat och sömn. ”Du ser väldigt avslappnad ut med henne i famnen.” Bill hade ljudlöst lyckats sätta sig i soffan bredvid Ginny. ”Jag känner mig avslappnad. Det är rätt skönt. Jag har inte varit det på några dagar.” ”Barn är mycket bättre på att hantera sorg än vuxna, läste jag någonstans. Jag är ganska säker på att det stämmer också.” Bill strök sin dotter över det blonda håret. ”Det gör det säkert. Men hon lugnar ner mig också, på något sätt. Hon utstrålar något slags lugn”, sa Ginny tyst. Bill nickade som om han inte riktigt hört vad hon sa. ”När jag fick brevet igår stod jag bara och stirrade på det i en evighet, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Men sedan tittade jag på Victoire och Dominique… och insåg att jag inte kan gräva ner mig i sorg. För de behöver mig, och jag hjälper inte dig genom att ligga och gråta.” Han tittade allvarligt på henne. ”Du har också någon som behöver dig.” ”Det är bara så overkligt just nu”, mumlade Ginny. Bill log. ”Det kommer ikapp dig.” Det gick förvånansvärt lätt för Ginny att somna den kvällen, rätt som det var hade hon glidit in i den välbekanta sömnbubblan. Kändes det som, i alla fall, för en stund. Bara någon sekund senare tvingades hennes ögon upp och hon fann sig själv sittandes i något konstigt blåskimrande rum med böjda väggar. Var det en dröm, eller var det någon konstig verklighet, och hur hade hon kommit hit? Hon tittade ner på sig själv och fann att hon var klädd i samma blåa tröja och mörka jeans som hon haft under dagen. Hon reste sig försiktigt för att utforska rummet, men fann att någon magnetisk kraft hindrade henne från att ta mer än några steg framåt. Besviken satte hon sig genast ner på den blåskimrande ytan igen. Hon hann knappt undra vad som gjorde att hon inte kunde ta sig ifrån det konstiga rummet innan en ytterst välbekant figur uppenbarade sig kanske fem meter framför henne. Hon skyndade sig upp på fötter igen och försökte sträcka ut händerna mot honom, men det gick inte. Istället stod hon och tittade rakt på den människa som hon älskade mest i hela världen, Harry. ”Fråga inte”, sa han innan hon ens hann öppna munnen. ”Jag har knappt någon tid alls. Snälla, gräv inte ner dig i sorg. Minnen ska inte vara jobbiga, le åt dem. Kämpa på, för du har någon som behöver dig. Och… Jag kanske är tillbaka fortare än du tror.” Harry log, det där välbekanta leendet som alltid fick henne att smälta totalt, och sedan verkade det osynliga kraftfältet brytas, för han lade snabbt armarna om henne och kysste henne. ”Säg ingenting om det här till någon”, viskade Harry och sedan började allt snurra. Ginny fick en känsla av att hon ramlade ner på golvet och sedan lyfte och sedan åkte upp och sen ner och sen åt sidan… och sedan låg hon som vanligt i sin säng, där inget verkade ha förändrats. Vad var det egentligen som hade hänt? Kapitel 4: Fighting on It goes up, it goes down, i can't get off, this rollercoaster ride, cause i think of you all the time. Spoiler: Tryck här för att visa!Sommaren var på väg till England, och värmen steg så mycket att tidningarna gjorde en massa artiklar om den fantastiska sommarvärmen – alltid något, för då minskade pressen från tidningarna lite och den var redan alldeles för stor, även om det gick lite bättre nu när den värsta chocken runnit av. Ginny saknade fortfarande Harry, saknade honom varje timme, minut och sekund av dygnet, men på något sätt hade drömmen (eller vad det nu varit, för det hade känts mycket mera verkligt än en dröm) fått henne att känna sig bättre till mods. Hon var tvungen att lyssna på Harry. Något annat hon fick lyssna på, dock inte lika glatt och till högsta grad ofrivilligt, var ivrigt fågelkvitter klockan halv sex på morgonen. I ett ekträd inte alltför långt bort från hennes fönster hade några fåglar byggt ett bo, och just tidigt på morgonen kvittrade de så mycket att hon bara fick lust att kliva upp ur sängen och förhäxa fåglarna. Det var tyvärr nog ingen bra idé. Det var fortfarande ganska varmt i sovrummet och varmt i sängen, så Ginny skulle helst vilja ligga kvar i sängen ett par timmar, men hon visste också att när hon väl vaknat var det bara att invänta den största nackdelen med att vara gravid – illamåendet. Det var tydligen vanligt i början av graviditeten enligt Hermione, men det gjorde inte det hela mindre irriterande. I Ginnys fall brukade det vara näst intill outhärdligt några timmar på morgonen och sedan övergå till lite svagare under dagen, så länge hon höll sig borta från starkare matlukter. Det kunde alldeles säkert ha varit värre, men hon fann det ändå rätt så handikappande. Fåglarna hade äntligen slutat kvittra, så hon släppte taget om den sammetsröda kudden hon hållit för örat med och vände sig mot den vita träväggen för att kanske försöka vila en stund till. Den här gången tog det nästan tre timmar innan hon äntligen kunde våga sig ner till vardagsrummet, i huvudet förbannandes alla saker man var tvungen att utsättas för under en graviditet. ”Du ser inte ut att vara på något vidare bra humör”, var Hermiones kommentar när Ginny satte sig bredvid henne i soffan. ”Det är jag inte heller. Jag tror inte någon som nyss haft hemska attacker av illamående i tre jäkla timmar skulle vara det, faktiskt.” ”Du kanske borde testa några tabletter eller något?” ”Finns det sådana, ens?” Ginny rynkade förvånat pannan. ”Du skulle väl till Sankt Mungos idag?” ”Jo, men det var på grund av Harry. De skulle prata om vad som skadade honom med mig. Annars ska jag inte dit förrän om en månad.” ”Det finns mugglarmediciner annars, som går att hämta ut på apotek.” ”Vad är ett apotek?” Ginny kunde bara minnas ordet väldigt, väldigt vagt, om ens det. ”Det är ett... äh, strunt i det. Jag kan fixa det senare.” Hermione ryckte på axlarna och sträckte sig efter The Daily Prophet istället. ”Kör de Harry eller värmen idag?” ”Harry”, muttrade Hermione och tre komma sjuttiofem millisekunder senare hängde Ginny över hennes axel för att se vad det handlade om. ”Ny butik öppnar i Diagongränden”, läste Ginny högt. ”Falso Tradiori har bestämt sig för att öppna en butik där han säljer saker som hedrar Harry Potter och hans familj. Vad kan det vara?” ”Ingen aning. Jag vet bara att Falso Tradiori... Det låter italienskt.” ”Kan hända, men jag kunde inte brytt mig mindre om namnet. Vad säljer han?” ”Kvastar. Gryffindorflaggor..” ”Tja, han verkar aningens fantasilös.” ”Stekvantar med Harry Potter-tryck...” ”Stekvantar?” ”..och rosa vattenflaskor.” "Vi har bara svarta och vita." Enligt ugglan Sankt Mungos skickat behövde hon vara på plats vid två på eftermiddagen och helst inte komma för sent – men hon fick ändå vänta en halvtimme i ett väntrum med grönblommiga tapeter och stela trämöbler innan en blond kvinna med överdrivet mycket smink, pyntade naglar och sjukhusdräkt kom och släppte in henne till ett rum som verkade vara ett kontor. Ganska mysigt, erkände Ginny för sig själv. Det var litet och ena väggen var helt täckt med bokhyllor medans det på andra sidan fanns ett skrivbord, ett vanligt bord och fyra plaststolar. ”Alice kommer snart”, muttrade kvinnan med pyntnaglarna och satte sig ner på en stol och tog fram en tidning, som hon inte verkade läsa. Istället satt hon bara och betraktade Ginny på ett sätt som verkade betyda Jag skulle gärna spränga dig i luften om jag fick men det får jag inte. Ginny vände snabbt bort blicken och tittade istället på alla pärmar som fanns i bokhyllan. De var färgorganiserade, och hennes blick fångades snabbt av en röd pärm som stack ut lite ur hyllan. Destruit aeternum stod det på etiketten, och på något mystiskt sätt fick hon en känsla av att det var ord som betydde något inte så trevligt. Dock hann hon inte tänka mer på det, för precis då öppnades dörren och en leende äldre kvinna i 45-årsåldern och en namnskylt (Det såg ut att stå Alice Beckley på den) stormade in i rummet. ”Jacqueline, du kan gå ut nu.” Alice nickade snabbt mot kvinnan med pyntnaglarna, som tydligen hette Jacqueline, för hon lämnade rummet direkt. Sedan vände sig Alice mot Ginny och räckte fram handen mot henne. ”Alice.” ”Ginny.” Hon visste inte om hon skulle säga något mer, så hon var tyst. ”Du kan sätta dig.” Alice log och pekade på bordet och stolarna, medans hon själv tog ut pärmen Ginny förut tittat på ur hyllan. Ginny slog sig ner villigt ner på en av stolarna medans Alice letade fram ett papper i pärmen, tog det i handen och satte sig på stolen mittemot Ginny. ”Det jag håller i handen är resultatet av det vi fått fram i forskningen av vad som attackerade Harry”, sa hon hur lugnt som helst. Ginny svalde hårt. ”Och?” ”Det verkar som att han blivit attackerad av en ny förbannelse, som vi hittills inte vet så mycket om. Men så gott vi kunnat se av de som blivit utsatta för den.. Förbannelsen heter Destruit aeternum. Enligt forskningen om den.. Det verkar som att om man är bra på den, så ger den offret en väldigt plågsam död och lyckas rubba de personer som står offret i fråga nära så illa att de får svåra ångestattacker. Men personen som använde den på Harry var inte bra på den, så Harry ligger i koma, helt oskadad.” ”Förutom att han ligger i koma”, muttrade Ginny sarkastiskt. ”Ja. Förutom att han ligger i koma.” Alice granskade henne mjukt. ”Om jag hört rätt så är du gravid, dessutom?” ”Stämmer.” ”Har allting gått bra?” ”Ja då… Jag har inte kunnat tänka alltför mycket på det.” ”Det kommer”, skrattade Alice. ”I brevet du fick så nämnde de väl att du ska få.. se Harry?” ”Ja…” Ginny mådde plötsligt lite illa av tanken. ”Hur ser han ut?” Alice skrattade. ”Precis som vanligt. Man skulle kunna tro att han sover, jag lovar dig det. Han har inga sår och inga ärr”, sa Alice lugnt. Ginny skrattade till. ”Tänk på vad han är berömd för.” ”Åh, just det!” Alice skrattade också till. ”Inga nya ärr åtminstone.” Någon minut senare gick de i en evighetslång korridor på den fjärde våningen. Ginny hade svaga minnen av att det var samma våning där Gyllenroy Lockman, Alice Longbottom och Frank Longbottom låg inlagda, och hon kom genast ihåg när hon varit här senaste gången. Det hade varit tillsammans med Harry – nu var det honom hon skulle hälsa på. Det var definitivt allt annat än en rolig känsla… Men det var för sent för att ändra sig nu. Hon stod redan utanför en vit dörr med en blå namnskylt som antydde att Harry James Potter låg inlagd i rummet, och det enda alternativet var att springa därifrån. Hon funderade faktiskt på det en stund, men lät bli. ”Vill du gå in själv eller ska jag gå in före?” frågade Alice. ”Lovar du att han inte ser läskig ut?” I samma stund som hon sa orden insåg Ginny att hon lät som en skärrad tvååring, men nåja… Hon önskade nästan att hon hade varit en. Alice skrattade bara. ”Han är inte kopplad till några maskiner eller sladdar som patienter brukar vara på mugglarsjukhus, för det behövs inte här. Han har inga sår, blåmärken eller nya ärr. Det ser ut som att han sover. Vem ska gå in först?” ”Jag kan försöka.” Hon skakade nästan av rädsla, men försiktigt, försiktigt, tryckte hon ner handtaget och öppnade dörren. Ginny hade visserligen blivit förvarnad. Men… Harry såg så oskadad ut, så hel och ren, där han låg nedbäddad i det gröna sjukhustäcket. Han andades lugnt och avslappnat, och såg nästan ut att ha mungiporna vinklade lite uppåt. De runda glasögonen låg på bordet bredvid, tillsammans med trollstaven. Det enda som fanns i rummet förutom sängen och sängbordet var två stolar. Det såg så tråkigt ut att det gjorde en smula ont i henne. ”Går det bra? Kan jag lämna dig i tio minuter?” Ginny var medveten om vad Alice sa, men hon hörde det ändå inte ordentligt. Trots det nickade hon och sekunden senare var dörren stängd bakom henne. ”Harry?” Hon visste att han absolut inte kunde höra henne, men hon frågade ändå innan hon satte sig på stolen närmast sängen. Han såg verkligen precis ut som att han sov, och hon önskade av hela sitt hjärta att det hade varit så, och att han snart skulle vakna. Det var bara den detaljen att uppvaknandet förmodligen inte skulle ske förrän om tio år… ”Jag saknar dig”, viskade hon så svagt att hon knappt hörde det själv. And i remember all those crazy things you said – you left them running through my head, you're always there, your everywhere, but right now i wish you were here. All those crazy things we did – didn't think about it, just went with it, you're always there, you're everywhere, but right now i wish you were here. Kapitel 5: A reason to smile It's everything you wanted, it's everything you don't. It's one door swinging open, and one door swinging close. Spoiler: Tryck här för att visa!Dagarna gick alldeles för snabbt under sommaren. Molly såg till att hålla Ginny upptagen med saker att göra, men oftast behövde hon knappt ens försöka med det. Ginny spenderade tid i Snäckstugan med Bill, Fleur och sina älskade brorsdöttrar, en vecka i Egypten hos Charlie, några kvällar hos Percy och Audrey, en massa tid i Georges affär, ännu mer hos Ron och Hermione, och även hemma hos Neville var hon ibland – oftast anslöt sig till Luna till dem där, och med henne blev det alltid intressanta diskussioner. Harry var med henne vart hon än gick. Det lät visserligen helt otroligt urfånigt, men så var det. Var det inte möbler han en gång suttit i, saker han kommenterat eller ämnen de haft långa diskussioner om, så var han ändå bara med på något sätt. Det var faktiskt ganska skönt när hon vant sig. Graviditeten fortskred utan större problem. Morgonillamåendet försvann efter ett tag och övergick till att bara dyka upp vid vissa dofter, vilket inte var riktigt lika jobbigt och mycket lättare att undvika. En dag i mitten av juli upptäckte hon plötsligt att vissa kläder började sitta alldeles för tajt, och av någon oförklarlig anledning började hon bara le. Lite mindre än en månad senare, den 12 augusti, fick Ginny en uggla från Sankt Mungos som kallade henne till ett botarbesök den 15e augusti. Nyfiket försökte hon läsa alla rosa informationspapper om ultraljud – vilket lyckades helt okej tills hon kom till någon märklig förklaring av exakt vad man kunde se på ett ultraljud, och där blev hon så snurrig av alla läkarord att hon lade ifrån sig mappen med papper. ”Vad ska du göra på Sankt Mungos som de behöver skicka hem femtiotre papper till dig för?” Ron, som tillsammans med Hermione gjorde Ginny sällskap vid köksbordet, försökte luta sig över bordet för att se vad det stod. ”Ultraljud.” Hon sköt över papprena till Ron. ”Och det behöver man sådär många papper för?” ”Tydligen.” ”Jag förstår inte ett skvatt.” Han ryckte på axlarna och tog en sked av sin gröt istället. ”Det finns några papper i början som gick att läsa – resten är skrivet på obetydligt läkarspråk som snarare låter som franska och inte engelska.” ”Jag kan faktiskt prata en hel del franska”, muttrade Ron. ”De säger y istället för u och uttalar inte h.” ”Det är ju att bryta på franska. Alltså, fleuriska”, gäspade George och satte sig på stolen bredvid Ginny. ”Vad är klockan?” ”Halv tio”, sa Hermione snabbt och fortsatte med att bläddra i sin bok. ”Vad läser du?” George drog till sig boken för att se titeln, och lyckades samtidigt med att välta ut ett glas med mjölk över halva köksbordet och större delen av Hermiones bok. ”Det där var onödigt”, fräste hon surmulet. “Renskrubba.” Mjölken försvann, men boken förblev fuktig. Hon gav George en arg blick och gick iväg från bordet. Dagen rullade på utan större problem med sysselsättning. George och Angelina drog igång någon slags quidditchmatch med henne, Ron och Hermione och lagom till att den var slut kom Bill och Fleur och lämnade Victoire och Dominique som skulle sova över där – Resten av dagen gick åt till att hålla koll på en treåring och ettåring, vilket inte är sådär jättelätt. Inte förrän midnatt sov båda systrarna – och resten av folket i Kråkboet var inte alls speciellt långt ifrån. Ginny hade gjort åter ett försök att förstå lite fler av alla papper hon fått, men misslyckats ganska snabbt. ”Hur går det?”frågade Molly och lutade sig över Ginnys axel. ”Inte så bra. Behöver jag verkligen läsa alla papper?” Ginny grimaserade. ”Det är inte så mycket du behöver veta, tror jag.” Molly ryckte på axlarna. ”Det jag kan säga är att de använder en hel del mugglarmaskiner, så att du är beredd på det. Annars... Förutom ultraljudet ska de nog prata lite extra med dig, med tanke på Harry.” Med tanke på Harry. Även om hon kommit över den allra värsta chocken var det jobbigt att höra. ”Jag går och lägger mig”, sa hon tyst, sköt undan papprena och gick upp till sitt rum. Natten till den femtonde augusti vaknade Ginny säkert femton gånger, ibland av nervositet och ibland av mardrömmar. Hon hade inte oroat sig för något med graviditeten ett dugg tidigare, inte hunnit tänka på det, och det var som att hennes hjärna bestämde sig för att ta igen det nu. Vad skulle hända om något gick fel? Barnet kunde ha dött. Det kanske hade något allvarligt fel på hjärta eller lungor. Det kanske hade en hjärnskada. Det fanns så många möjligheter att något skulle gå fel... Hon undrade bittert varför nätter skulle vara så långa. Försiktigt kollade hon på den vita lilla klockan på sängbordet, som visade att klockan närmade sig fem. Alltid något, hon skulle vara på plats vid 10.30. Fem och en halv timme kvar, alltså. Ginny insåg efter fem minuter att hon absolut inte skulle kunna somna om, så istället för att fortsätta ligga kvar i sängen steg hon upp, drog på sig en vit tröja med blåa ränder och jeans, skrev ihop en slarvig lapp som hon fäste på den vita dörren intill hennes rum, och skyndade ut ur Kråkboet. Bort mot kyrkogården, bort till Freds gravsten. Förutom några febrilt kvittrande småfåglar var Ginny helt ensam på kyrkogården. Hon slog sig försiktigt ner på det fuktiga gräset framför den snövita gravstenen som tillhörde Fred Weasley, vilket en snirklig ingraverad text på stenen även påminde henne om. Fred Fabian Weasley, 1 april, 1978 – 2 maj, 1998. Mischief Managed. George hade valt texten med stor omsorg, och efter att Harry förklarat betydelsen för Ginny gillade hon texten mer och mer för varje dag som gick. Hon lät fingrarna sakta följa inskriptionerna medans hon långsamt slappnade av. I den helt stilla miljö hon nu befann sig var det lätt att låta tankarna lugna ner sig, och hon satt så i garanterat mer än en timme. Hon sa absolut ingenting, för hon behövde inte prata med Fred. Han var bara ändå, lugnade ner henne. När hon reste sig upp för att gå hemåt igen var hela hon fylld med en känsla av att det nog skulle fixa sig. På Sankt Mungos var det i alla fall liv i luckan. Folk sprang hit och dit, botare och patienter (en kvinna med fladdermusöron och apelsinnäsa var mycket nära att krocka in i Ginny), och även en röd soffkudde verkade ha fått liv och sprang runt. Det krävdes därför en hel del koncentration att ta sig in på mödravårdsavdelningen, där det var betydligt lugnare. Ginny sjönk ner i en röd pösig soffa i väntrummet och betraktade sakta de andra i väntrummet. I en havsblå fåtölj med fettfläckar till vänster om henne satt en mörkhårig tjej i jeansklänning som inte kunde vara äldre än 18-19 år. Hon höll hand med en ung kille i mjukiskläder, keps och allmänt dryg uppsyn, och när han upptäckte att Ginny tittade på honom glodde han otrevligt på henne. Hon vände sig åt andra hållet istället. Vid den vita snurrbokhyllan med söndertittade ointressanta sjukhusböcker stod en intetsägande blond kvinna i kanske 30-årsåldern. Både tjejen i jeansklänning och den intetsägande blonda kvinnan såg definitivt mer gravida ut än hon, och hon kände sig för en stund ganska malplacerad. Dock kom det bara någon minut senare in en kvinnlig botare i gröna kläder och ropade upp henne, så på darriga ben följe Ginny med henne in i undersökningsrummet. Rummet var ganska kalt. Väggarna hade en blek mintgrön färg och det var små hål här och var, och de enda möblerna som fanns var en träsoffa med orange skinnsitsar, en undersökningsbrits och ett skrivbord fullt med papper. Botaren trollade fram en stol ur luften och tecknade åt Ginny att sätta sig där. Hon tog fram några papper och ögnade igenom de snabbt innan hon lyfte huvudet. ”Jag heter Lucy Collingwood. Enligt mina papper så ska du heta Ginny Potter?” Lucy log ett inställsamt men ganska trevligt leende. “Ja.. Det stämmer.” Ginny försökte samla sig för att få höra något om Harry. Lucy nickade långsamt, lät den lila bläckpennan anteckna några ord på pergamentet och sköt det sedan åt sidan. “Jag är ledsen för det som hände med Harry”, sa hon efter en stund. Ginny fnös. “Det säger alla.” “Inte så konstigt. Folk har en tendens för att låtsas tycka synd om folk även om de inte gör det, bara för att inte bli hatade.” Lucy log snett. “Jag tror att det är väldigt många som inte bryr sig.. Men det är inte det viktigaste just nu, om du inte vill prata mer om det.” “Helst inte.” Ginny skakade på huvudet. “Men du är fullt på det klara med att det kommer växa upp med bara en förälder, i tio år?” “Det kommer inte direkt bli synd om det.” Ginny vågade för första gången möta Lucys ögon. Jag har fem bröder och kommer bo hos mina föräldrar i något år. Det finns många barn som är uppväxta med bara en förälder.” Hon försvarade sig lite väl hastigt och ogenomtänkt, men Lucy verkade inte ha blivit speciellt upprörd. “Det var inte heller vad jag sa, så du kan lugna ner dig. Hur har graviditeten varit hittills?” “Åh..” Lucy bytte ämne så snabbt att Ginny knappt hann med. “Helt okej.” “Har du varit nervös inför ultraljudet?” “Jag kunde inte sova på hela natten.” Ginny grimaserade. “Så jag antar att man skulle kunna säga det.” “Låt oss få det avklarat då.” Lucy blinkade snabbt till henne. “Apparaten kan kännas lite obehaglig, det är en mugglarsak.. Vi har inte hittat någon formel som funkar än, så vi får använda deras saker. Det är säkrare än att råka fylla hela rummet med rosa slime igen...” “Rosa slime?” “Formeln blev aningen feluttalad..” Ultraljudet tog knappt en halvtimme och lyckligtvis kunde Ginny lämna rummet leendes. Hon hade fått med sig två bilder på barnet, och att se på bilderna fick henne att le större än hon gjort på väldigt länge. Inte för att det riktigt såg ut som ett barn på bilderna, snarare en sprattlande fisk. Det gick åtminstone att urskilja huvud, ryggrad, händer och fötter, samt att Lucy leende hade satt ett rosa klistermärke högst upp i hörnet tillsammans med ett datum skrivet: 30 januari 2004. Harrys mammas födelsedag. Hon visste hur glad han hade varit för det om han varit med, men tyvärr var han inte det. Just nu orkade hon inte ens vara ledsen för det, för hon visste att även om han inte var där fysiskt så var han där någonstans, och det litade hon på. Exakt samtidigt som hjärnan formade orden sprattlade något till inuti henne. Yes. Det här är det som är med och tävlar. Resterande åtta kapitel är inte skrivna än. 18 aug, 2012 22:03
Detta inlägg ändrades senast 2012-10- 5 kl. 16:13
|
|
Aivilio
Elev 
|
Jag gillar låtcitaten i början. Det är bra. Och resten är ju också bra :333
19 aug, 2012 11:52 |
|
Ginny00
Elev
|
Skrivet av Aivilio: Jag gillar låtcitaten i början. Det är bra. Och resten är ju också bra :333 Som att du kommenterar  19 aug, 2012 11:53 |
|
Tonks_xD
Elev 
|
DU KOMMER ATT VINNA
  
19 aug, 2012 13:35 |
|
Ginny00
Elev
|
21 aug, 2012 15:28 |
|
Tonks_xD
Elev
|
Det här är sent men den här tråden sk också få fira: DUVANNDUVANNDUVANNDUVANN
Spoiler: Tryck här för att visa!Duvan  ) FLAXA MED VINGARNA SOM EN DUUUVA Tove betyder Duva tror jag  DU VANN DU VANN DU VANN DU VAAAAANN OCH DU ÄR SÅ BÄSTIG SÅ ATT DET INTE FINNS GAAAHH I LOVE YOUUU OCH ALLA ANDRA GÖR DET OCKSÅÅÅÅ DU ÄR SÅ BÄSTIG SÅ ATT DET INTE FINNS HIPP HIPP HURRA FÖR JOHANNA ♥♥♥♥
11 sep, 2012 10:09 |
|
Ginny00
Elev
|
Jag vann ju :'
 TACK DUVAN 11 sep, 2012 15:11 |
|
LovisaPotter
Elev 
|
Lite sent men ändå, Gud vad roligt!
Det var du värd!! Men du skulle inte kunna lägga till resten av kapitlen så där i spoilers? Så himla smart om man vill läsa om ff:n och inte orkar kolla varenda sida för att hitta kapitlerna.. Kanske tar jätte lång tid och är väldigt jobbigt men, haha.. ♥ Piglet: How do you spell love? Pooh: You don't spell it, you feel it. 9 mar, 2013 23:17 |
Forum > Fanfiction > (PM) The Crash of Life
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen