Sorg är inte en känsla, det är det som ger oss val... [Novell]

Titel: Sorg är inte en känsla, det är det som ger oss val..
Varför skrivdes denna Novell?: för att jag just nu behöver få ut mig sorg på något sätt. Detsutom vet jag inte varför jag har den här känslan..
Ratning: PG- 11
Handling:
Det handlar om Thereen som är fjorton år och deprimerad.

Jag lutande mig mot fönsterkarmen och kände vinden blåsa lätt i det mörka håret. Jag log lite, det var alltid så. Inget vanligt leénde, som på en vanligt människa. Det var mörkt i stan, endas några fönster lyste hemtrevligt.
Vinden var sval mot min kind och drog med sig några höstlöv. Sådana här stunder, kan man vara lycklig, utan att andra behöver le tillbaka. En tyst och fin glädje, som inte behövde släppa taget. Men det gjorde den alltid för mig. Försvann samtidigt som fönstret stängdes, och vinden slutande smeka min kind, slutade röra vid mig. Då var det mörkt igen. Svart, mörkare en natten utanför fönstret.
Jag stängde fönstret och la mig på sängen. Om jag endå kunde somna, slippa de här timmarna av sorg, då ingen kan komma och säga att allt blir bra, hjälpa en att somna. Man är ensam.
Jag såg på veckarklockan. Halv två. Jag kröp ned under täcket och kände hur hopplöst allt var. Jag ville så gärna...
Jag knep igen ögonen. Kämpa för mig då! Jag kommer alltid finnas.
Så hade hon sagt. Min Avata. Hon fanns alltid för mig. Det gör hon fortfarande. Men hon kunde inte längre säga de vackra orden till mig. Det var bara jag som mindes dem.
Ett minne.. inte mer. Inget nu, ingen framtid. Bara ett minne. En tår föll ut ögonvrån och jag lät den falla nedför kinden, och ned på kudden. En till slingade sig ut. Jag öppnade ögonen, lät dem svämma över, och följa de fösta tvås linjer.
Så ensam, ingen Avata som ler, inte som viskar till mig om kvällarna, inga samtal. Aldrig några fler skratt.
När Avata var med, då kunde jag släppa taget om mina känslor. Skratta, le, gråta slå.
Nu var världen en iskall värld, för mig. Som om alla färger frusit till is, och blivit gråa. Jag vände mig om och hade örat mot de blöta på kudden. Jag snyftade till.
"Du vet att du alltid kan prata med mig va?" hade min psykolog sagt, men det stämde inte. Alla som sa så ljög. Avata sa aldrig så, Aldrig. Och skulle aldrig säga.
När hon dött, hade jag varit med henne. Vi hade vart i parken. Det hade legat en kiv i soptunnan. Vi letade ofta i soptunnan. Man kunde hitta fina saker där, även om ingen annan såg charmen. Hon hade sett på den. Spärrat upp ögonen mot mig och då hade vi stått så, öga mot öga. Hon i mina gråa, och jag i hennes bruna.
"Tereen?"
"Ja?" hade jag sagt och tittat som i hypnos in i hennes ögon.
"Vi kan åka hem.." hade hon viskat.
"Hu-Hur menar du?" hade jag viskat tillbaka.
Hon hade satt sig på en bänk.
"Vi hör inte hemma här, det vet du va?"
Jag hade nickat. Det visste jag.
"Nu kan vi få slut på det." hon hade sett lycklig ut. Men på ett konstigt sätt.
Jag hade blivit väldigt glad. Nu minns jag inte varför.
"Du menar.. Vi ska försvinna?!"
"Ja! för alltid!" hon hade skrattat högt och sett på kniven.
Jag hade blivit lite stel.
"För alltid?" det var ett starkt ord. Innebörden av att dö, var inte samma som att vara för alltid. Eller?
"Ja, dummer! Inge mer lidande! Inga pyskologer eller kurer! Adrig mer sorg." han hade fått en liten tår i ögonvrån.
"Men Ava, för alltid? Då skulle jag aldrig mer kunna prata med dig! Aldrig mer skratta.."
Under ett ögonblick hade hon tvekat. Lagt ifrån sig kniven. Rest sig och kramat om mig. En lång kram, hård och våt.
"Ja, men vi kanske ses där?" hade hon snyftat.
"Me-men hur vet vi?" hade hulkat mot hennes axel.
"Det vet vi inte, ja inte om vi inte försöker.." hon hade tittat mot kniven.
"Nej, Nej! Ava! snälla! kämpa! För mig! hade jag gråtit.
Hon hade skakat på huvudet.
"Jag kan inte, inte mer... Ja-Jag kan inte kämpa, det är över." Hon hade släppt taget. Om mig, om allt! Jag borde hindrat henne. Mer.
Hon hade tagit kniven, smekt den över huden.
"NEJ! Ava! släpp! NU! AVATA!" hade skrikit och slagit den ur handen på henne. Hon hade som i trans tagit upp den. Hon var för långt bort.
"Adjö, min älskade mest värdefulla vän! Adjö.."
Hon hade blundat stuckit in den rakt i bröstet. Skritit.. Innan hennes hjärta slutade slå.

Jag sparkade av sorg. Grät floder, kudden blev dyblöt. Allt var förblindat.
Jag hade plötsligt test mig upp. Gått till skrivbordet och ritat ett Hjärta. Klippt isär det, Rivit ut en del av mitt ritblock. Skrivit några få ord. Knöglat ihop den i min ficka i pyjamasen.
Öppnat fönstret på vid gavel. Vinden blåst fortfarande. Natten var mörk, de flesta fönstren som lyst, var släckta.
Jag hade satt mig på fönsterkarmen. Våningshuset vi bodde i var högt, Tjugotre våningar. Och vi bodde på sjuttonde våningen. Benen dinglade mjukt över husväggen. Jag skrattade, på samma sett som Avata hade skrattat.Först då förstod jag, det var ett skratt som kom av galenskap. och det kändes skönt. Aldrig mer sorg...
Och jag släppte taget.. hoppade. Det var kul, att hoppa. det bubblade i hjärtat och blodet. Jag landade i gräset. Hårt, så hårt att mina ben knäcktes, nästa alla.. Men en tanke hann jag tänka innan allt blev svart som döden.
Jag kommer Avata.. jag vet att du väntar på mig, jag minns.. Jag kommer alltid finnas, Men aldrig mer sorg...

Tre timmar senare hittades jag, när pappa skulle till jobbet låg jag där. Död.
Två dagar senare hittades lappen och hjärtat jag hade ritat.


Nu är jag här, i döden. Existerar nästan inte, men Avata är här, snart när alla våra minnen är glömda, då kommer vi att försvinna. För alltid. Vem vet, vi kanske försvinner tillsammans? Hamnar tillsammans då också? Eller så blir bi bara luft. Andar, utan minnen utan liv. Som nu, fast inget nästa efter existerar. Men nu är vi här, och känner aldrig mer sorg.

Awesome novell!!!!!!!!!

Men verkligen sorlig! :'(

Aw! tack! ♥