Bakom Buskarna [SV]

Hejsan ^^ Min andra fanfic så förvänta er inget. Men jag hade lite tråkigt idag och ville få ut mina känslor så ja, jag skrev den här :3
Det är en oneshot så det kommer ingen fortsättning.

Titel: Bakom Buskarna
Språk: Svenska
Antal Kapitel: 1
Rating: PG
Färdigskriven? JA
Handling: Kan man bli så kär så det känns som att man ska explodera? Så kär så man skulle kunna göra vad som helst för den personen? Svar ja, enligt Scorpius Malfoy. Men får man vara kär? Svar nej, inte i detta läget.
Detta är om next generation

Så vi provar ^^ Jag blir jätteglad för konstruktiv kritik bara så ni vet

~

Bakom Buskarna.

Hon var… vacker. Scorpius kunde inte beskriva henne på något bättre sett där hon satt under trädet med sjön framför sig och näsan i en bok. Hon brukade sitta där, ofta. Och vem visste det om inte han, Scorpius, eller Scorp som han valde att kalla sig själv i tankarna. Han hatade sitt namn, både för och efternamn. Han kände sig så… smutsig i det. Scorpius Malfoy. Han fnös tyst för sig själv där han satt bakom busken och betraktade henne. Hon hade däremot inte växt med några dumma normer som gjorde det omöjligt för henne att få vara kär i vem hon än ville. Det var precis det han var. Kär. I henne. Hon som satt sär under trädet med det röda håret hängande ner i boken och de bruna ögonen som lugnt studerade orden. Hon var vacker. Han ville ingenting annat än att gå fram och kyssa henne Men det kunde han inte. Han kunde inte visa sina känslor för henne på något sett.
1. Hon var två år yngre än honom.
Inte för det var något större av alla nackdelar men det ställde ändå till det. Vad skulle alla säga, vad skulle hans far säga, om han gick ut med en femteårselev? Han skulle säkerligen få en uggla redan nästa morgon med en väldigt otrevlig förklarning till utegångsförbud när han kom hem, fickpengar indragna och tvingas svära på att aldrig prata med henne igen. Aldrig titta på henne igen.
2. Hon gick i Gryffindor.
Det var däremot ett större problem. När han precis hade börjat Hogwarts hade han fått upp ögonen för en Hufflepuffelev vid namn Annie. Annie Phelps. Detta hade fått leda till konsekvenser när han som elvaåring upphetsat hade skrivit till sin far om Annie. Vilket fint blont hår hon hade. De fina, gröna ögonen. Hans far hade blivit helt tokig. ”En HUFFLEPUFFELEV?! Har du inte någon stolthet alls i blodet eller?! Sluta GENAST att tänka på henne, JAG FÖRBJUDER DIG ATT PRATA MED HENNE ELLER TITTA PÅ HENNE IGEN.”
Han ville inte ens veta hur det skulle se ut om han berättade om sina känslor för Gryffindoraren för sin far.
3. Hon var älskad av alla.
Eller, det såg ut så. Hon hade massa vänner som alltid flockades runt henne. När hon inte satt vid sjön och läste vill säga. Han hade aldrig fått chansen att gå fram och göra ett bra intryck på henne. Han hade studerat henne i smyg istället i tre år. Fånigt? Ja. Men han kunde inte rå för det. Han älskade henne. Så var det bara.
4. Hon hade två idioter till bröder.
En av dem gick i samma årskurs som honom själv och den andra hade slutat skolan för två år sedan. Han avskydde dem verkligen. Speciellt den jämnåriga. Hans far hade sagt till honom på stationen på King Cross precis innan han skulle åka till sitt första år ”Gör dig inte för god vän med Ärrskallens söner, Scorpius.”. Han hatade egentligen att göra som hans far sa, men på den där punkten hade de kommit överrens. Första gången han hade mött den yngsta pojkens ögon hade det varit början till en fientlig relation mellan de båda pojkarna. Han visste inte vad det var som han inte gillade med sin då och nuvarande fiende men det var någonting. Han hade varken haft chansen att vara fientlig eller ta vänskap för deras krig hade satt igång direkt. Han hade mobbat honom, och blivit mobbat tillbaka. Gjort så att lärare dragit av poäng för Gryffindor och blivit av med poäng tillbaka.
Kort sagt. Hon var inte alls lik hennes bröder.
5. Deras fäder hatade varandra.
Det gjorde ju inte direkt saken bättre att de hade varit fiender under hela deras vistelse på skolan och var det troligen fortfarande. Och inte heller att hennes far hade besegrat Voldemort vars sida hela hans släkt hade stått på. Då var det i och för sig kanske inte så konstigt att han hatade Pojken-som-överlevde-två-gånger-för-att-kunna-rädda-världen-och-bli-berömds son sedan sju år tillbaka. Han hade ärvt det.
6. Hon var hälften Potter och hälften Weasley.
Och därför hatad av hela hans familj – utom han själv då, men han ville faktiskt inte räknas till en Malfoy. Om man var en Malfoy fanns det regler att följa, normer att inte bryta. Han hatade det och hade gjort tvärtom vad han borde många gånger och sedan fått sota för det. Men det var det värt. Han hatade att hela tiden behöva tänka på vem han umgicks med och deras blodstatusar. Han var inte helt renblodig. Men hans fader hade varit och hans mammas mormor eller något hade varit mugglarfödd.
Så det var inte tal om saken för att han skulle kunna ens egentligen få titta på henne. Visst, hon var till stor del renbl… Han hatade det där uttrycket! Vem fan bryr sig om man har en mugglare i släkten eller inte? Hans far gjorde.
Och om hennes farmor hade varit mugglarfödd? Det var egentligen det enda som hans far kunde störa sig på men hans mamma hade det ju nästan likadant så han hade inte fattat vad som var felet förrän han fått det förklarat för sig att Weasley var blodsförrädare. Alltså. Han orkade knappt med tanken. Så… patetiskt. Så att man var en förrädare mot hela den magiska befolkningen om man umgicks med en mugglarfödd eller mugglare? Han kunde inte hålla sig ifrån att sucka högt.
Alldeles för högt. Han såg hur hon tittade upp ur sin bok mot busken där han satt. Han slog sig själv för pannan.
Vilket var ännu dummare eftersom det också hördes. Han var verkligen en idiot.
Lily Luna Potter la försiktigt ifrån sig boken, reste sig upp oh började gå mot hans håll. Shit, hon var så snygg när hon gick sådär… Vafan? Alvar Scorp, flyktplan, nu. Men han insåg att det var omöjligt. Han satt bakom en buske och bakom honom fanns ytterligare en buske. Och om han bara skulle ställa sig upp och springa iväg skulle hon säkerligen se honom eftersom han skulle vara tvungen att springa på den öppna gräsmattan ända fram till entréporten. Scorp, du suger. Det var bara fem meter mellan Lily och hans gömställe nu och även om hon inte såg honom skulle hon snart göra det. Han började svära en långramsa för sig själv när Lily kom fram till busken och sa med sin alldeles för underbara röst.
”Hallå? Är det någon där?”
Eftersom ingenting kunde bli värre än det redan var svarade han sarkastiskt.
”Nä, hurså, Potter?” Det gjorde ont att kalla henne vid efternamn men vad hade han för val? Han såg hur hon blev förvånad och gick runt busken tills hon fann hålet han hade krupit igenom och kom in med betydligare lätthet än vad han själv hade gjort. Inte så konstigt, han var säkert tjugo centimeter längre än henne.
När Lily såg vem som satt inklämd mellan buskarna blev hon så förvånad att munnen formades till ett litet ”o”.
”Malfoy?” Scorp höjde på ena ögonbrynet som för att säga; ”Ja, vem fan annars?”
”Varför sitter du här?” frågade Lily förvånat.
”Det är så jobbigt att stå.” sa han sarkastiskt. Det gjorde ont att ha henne så nära sig men ändå så långt borta. Han skymtade någonting som kunde likna ett leende i hennes ögon och han blev med ens helt spänd när hon kröp in mellan buskarna och satte sig bredvid honom. Nära.
”Du har rätt.” sa hon. ”Det är jobbigt att stå.” Scorp kände hur ett leende spred sig över hans läppar och han sneglade på Lily som satt där bredvid.
”Varför sitter du här förresten?” frågade Lily efter en alldeles för kort evighet.
Jag tittade på dig, det har jag gjort många gånger, inte bara här, i korridorerna också. Hur du går, hur ditt leende spricker upp i ansiktet, när du skrattar, när ditt hår lyser i solen. Jag har tittat på dig i flera år och aldrig vågat gå fram. Min far tillåter det inte. Mitt elevhem tillåter det inte. Dina bröder tillåter det inte. Och jag vet inte ens om du tillåter det.
”Jag ville bara vara för mig själv och tänka.” blev hans svar och ryckte på axlarna. Det var delvis sant. Han hade ju tänkt på henne. Mycket. För sig själv.
”Vad tänkte du på då?” Lily log.
”Allt möjligt.” det var också delvis sant. Allt möjligt som hade med Lily Potter att göra.
”Har du suttit här hela dagen eller?” fortsatte hon att fråga. Scorp ryckte på axlarna. ”För jag såg inte att du kom.” fortsatte hon. Det var sant. Han hade kommit innan henne. För att vänta på henne här bakom busken och kunna betrakta hennes läsning.
”Jag kom innan dig.” sa han lätt. Han var bra på att inte visa vad han egentligen kände, att han egentligen bara ville ha henne i sin famn och sina läppar mot hennes. Hon svarade inte. En tystnad föll mellan dem. Lily hade ingenting emot den verkade det som medans Scorp var nervösare än vad han hade varit i hela sitt liv.
Plötsligt, som om det var den mest naturliga saken i världen, lutade Lily sitt huvud mot hans axel och blundade. Scorps hjärta gjorde volt efter volt efter volt och han slutade andas. Vilket Lily märkte.
”Du slutade andas…” mumlade hon, fortfarande med ögonlocken slutna.
”Ja… det gjorde jag visst…” mumlade han och tog ett djupt andertag för att demonstrera att han återfick andningsförmågan. Lily skrattade till och tiden stannade. Han sneglade på henne och såg att hon tittade på honom också och sakta lyfte upp sitt huvud från hans axel och såg honom rakt in i ögonen. Han hade slutat andas.
”Nu slutade du andas igen…” sa Lily halvt frånvarande.
”Jag är kille…” mumlade han som svar. ”Jag kan inte göra två saker samtidigt.” Ett leende spred sig över hennes läppar och han var så trollbunden av hennes blick att han inte tänkte sig för vad han gjorde när han lutade sig fram och kysste henne mjukt. Han kände hur Lily drog efter andan innan hon kysste honom tillbaka. Det kändes som att han skulle spricka av lycka och lyfte upp sin hand för att kupa den runt hennes kind och tryckte henne närmare sig. Kyssen avslutades alldeles för tidigt enligt Scorp och såg in i flickans bruna ögon.
”Jag trodde du hatade hela min familj…” fick hon tillslut fram efter långa sekunders tystnad.
”Nej.” svarade han sammarbitet. Varför skulle det komma på tal nu? ”Jag hatar inte dig, det har jag aldrig gjort. Jag hatar dina idioter till bröder.” till hans förvåning skrattade hon.
”Speciellt Albus va? Ni dödar ju nästan varandra med blicken.” hon flinade mot honom.
Han var trollbunden. Förhäxad. Han skulle aldrig komma över henne. Vem brydde sig om hans far blev förbannad och gjorde honom arvlös? Han skulle aldrig mer lyssna på honom. Elevhem, blodstatusar och familj spelade ingen roll. Det hade det aldrig gjort. Han såg in i hennes ögon.
”Lily… jag älskar dig.”

~

Ha det bäst hörrni ♥

Lät bra!!!

DEN ÄR SÅ JÄKLA BRA ♥♥♥

Superbra!!!!

Tack vare dig så shippar jag numera Scoly, haha!!! ♥

Jättebra skrivet!! Litelångt bara.

OMG, det där var det bästa jag läst idag, Erica. Helt enkelt bäst. ♥

jättebra! brvakar!

OH MY FRIKKIN' GOD
Stop doing that. You are way to awesome.

Okej det där lät fel.

Jag älskar den ♥

lkjasdk, DET VAR SÅ AWESOMEIGT BRAAAAAAAAAA!♥♥♥ (elr bättre...♥)