Sju dagar & Nätter

Titel: Sju dagar & Nätter
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning:

Alice sitter på trappan, förtvivlad och förskräckt med tanke på att hennes tid håller på att rinna ut.
Hon tittar på klockan som är inbyggd i hennes arm och ser att hon knappt har en vecka kvar att leva.

________________________

Ska jag börja?

Ja börja! Låter bra!

Jag lägger ut det första Det kanske inte är det bästa men det är en start :3
_____________________

Kapitel 1. Någonting oväntat.


Ångesten river i bröstet, huvudet håller på att sprängas av alla tankar som snurrar runt.
Plötsligt rycks jag upp av ljudet ifrån dörrklockan, med tunga steg och dimmig blick rör jag mig mot yttedörren.
Jag tittar i nyckelhålet och där står en gammal man på vingliga ben, jag öppnar tveksamt och tittar han i ögonen.
Han tittar mig i ögonen och frågar om han får komma in, jag säger ”ja” och låter han komma in.
Han sätter sig i soffan och tittar på mig, ”sätt dig ner” säger mannen.
Jag frågar vem han är och han svarar ”jag är din farbror”.
Min kropp blir helt stel och jag får inte upp nåt ord ur min kropp, tillslut fick jag ut mig ett ”säkert”?.
Han nickar och säger ”Jag har fått reda på din tid, du ska veta att
tiden är aldrig din vän och att den aldrig kommer göra som du vill.”
Jag nickar mot han och säger ”Men jag måste veta, vart kan man få mer tid?”
”Den måste man tjäna sig till.” säger mannen.
Jag sprang bort till fönstet och drog upp gardinen så att jag kunde se nåt ljust, solen lyste rakt mot mig, jag fick ont i ögonen och stängde gardinerna.
”Men vad vill du mig?” frågade jag.
”Det får du veta snart.” Sa mannen.
Mannen drog mig ur lägenheten och drog in mig i en bil, jag somnade och vakna upp i en källare omringad av massa män.

Bra, meer

Jättebra! Meer

Kapitel 2. Jag har inte tid att tänka igentligen.

Jag har ingen tid att tänka, det är som det är.
Jag har hört att alla människor är genetiskt förändrade, så vi slutar åldras vid 25.
När vi är 10, så har vi bara ett år att leva, om vi inte får mer tid.
Tid är den nya valutan. Vi förtjänar den, och vi använder den, de rika kan leva föralltid.
Resten av oss..
Jag vill bara vakna upp och se att jag har mer än en vecka kvar att leva.
Min mamma är död, min pappa är försvunnen.
Den enda jag har är min farbror, jag önskar att jag hade min familj kvar, som kunde ge mig tid när jag behövde det, inte att jag behövde jaga efter det.
Det är mycket stölder i min stad, det flesta stölder är timmar och dagar.
Det jag kommer ihåg från min mamma precis innan hon dog var att jag och min pappa gick en promendad tillsammans, sen såg vi mamma springa som tusan, vi märkte att hon bara hade nåra sekunder kvar. Jag och min pappa började springa mot henne i hopp om att ge henne lite tid, om hon bara hade en sekund kvar så skulle vi ha hunnit, när hennes tid var slut, var det som en hjärtattack för henne och hon föll i min famn, jag kände hur mina tårar fällde upp och jag började gråta, min pappa tog mig därifrån och sen tog han bort resten av mitt minne av henne utom det här.
Han ska få betala för det, såfort jag hittar han.
Jag märkte nu att Elijah tog i min hand och sa att han hade biljetter till en bal och vi skulle gå ikväll, jag hade den perfekta klänningen som jag tog med.
Jag tittade på min klocka och då ser jag hur sekunderna tickade bort.
Precis när vi kom till balen, när vi går igen portarna ser jag en stilig ung man, perfekta ögon, läppar, fixat hår, jag har blivit förälskad.
Mannen tittade mig i ögonen med sina fantastiska bruna ögon, själv hade jag gröna.
Jag vet att han inte kan bli kär i en tjej som jag, en tjej som inte är perfekt nog för honom.
Jag kom på nu att jag vet hur min pappa ser ut, nu kommer jag ihåg att han finns i den här staden.
Jag behöver bara hitta hans information och vart han jobbar, jag kanske får lite tid av han, det är värt ett försök.
Jag står i ett hörn på balen och helt plötsligt kommer den mystiska mannen som hade dom perfekta bruna ögonen, jag koncentrerade bara mig på hans ögon, och så hör jag ett ”Hallå?” Jag säger ”Ja” snabbt.
”Hej, jag beundrar verkligen dig, jag tycker du är vacker!” Sa mannen.
Jag började rodna när han sa det, ”Detsamma” sa jag.
”Emh.. Jag menade inte att du var vacker precis, jag tycker du är väldigt snygg och stiligt” sa jag blygt. ”Vad heter du?” ”Alice, dudå?”
”Will” Jag tänkte för mig själv att det var ett ganska töntigt namn, men jag brydde mig inte och helt utan kontroll kysste jag han och han gjorde inget motstånd, det vart en långsam, långvarig och det värmde hela min kropp, helt plötsligt sa han ”Alice, jag måste gå, men här är min adress, kom och besök mig ” JA DET SKA JAG! Tänkte jag inombords!
Jag var så glad, men nu kom jag på att jag också måste hitta min far. Jag letade upp Elijah och frågade när vi skulle gå, ”Vi skulle gå precis nu, kom nu ” Sa Elijah.
Vi alla satt oss i bilen och åkte hem till Elijah, alla dom andra männen åkte hem till sig, och då sa jag till Elijah ” Jag tänker leta upp min far, jag vet precis hur han ser ut och jag vet att han finns här i staden, var du bara för feg för att berätta det för mig eller? ”
Elijah tittade tomt på mig i flera minuter och sa tillslut ”Jag är rädd att det är.. nödvändigt att du letar upp han, men du får inte min hjälp. ” ”Varför inte? ” Frågade jag. ”För att din pappa h..
_____________________

Där slutar det :3 Tycks?

BRA meer

Jättebra!

Jag har ett kapitel igång, måste bara komma på lite mer

Hm, spännande, mer! ^^