KAPITEL 1. Men dom är ju inte som du.
Jag vet mycket jag, ni kanske inte tror det, men jag är en riktigt liten plugghäst! Men det jag inte vet är hur man kan sluta vara kär i fel person. Varför skulle jag, Draco malfoy, bli kär i en liten äklig… underbar, vacker, smart mugglarfödd. Alla vet ju att Malfoys hatar såna. Under mina första tre år var jag skeptisk angående hon, men när hon slog mig stannade min värld (delvis för at min näsa blev brutten) och jag såg bara henne. Jag vet, jag vet, jag blev kär för att hon slog mig, men det fick min korkade hjärna att fördtå vem hon var. Hon tänkte inte ta skit från någon, precis som jag. Vem vet, kanske en dag blir vi tillsamans… men kom igen Draco! Hon hatar dig!
Ibland är det svåra att fatta att hur snygg men en är så är det inte alltid utseendet som räknas. Jag kallade henne smuttskalle, hon kommer aldrig att förlåta mig för det och tusen andra saker. Men hon kanske förlåter mig om jag förklarar… Men det kommer jag aldrig göra. Och om jag ändå skulle göra, skulle hon hata mig ännu mer.
Med tusen tankar i huvudet går jag och lägger mig, med bara en tanke i huvudet. Hermione Granger...
_______________________________
- Draaaaaco! Pansys kvittrande röst hörs alldeles brvid mitt öra..
Hon slitter av mig täcket och jag rycker till. Jag rycker till men drar bara kudden över ansiktet.
- Hörru, latmask! Fnittrar Pansy och drar bort kudden.
Jag släpper mig långsamt up ur sängen och Pansy slänger åt han ett par kläder Hon står och väntar på att jag ska på mig kläderna, men då hon fattar att jag vill att hon ska gå blinkar hon flörtigt och går ut.
Pansy hade valt en vit tajt t-shirt och ett par blå jeans. Så fort jag tagit på mig kläderna går jag ner till Pansy. Hon står nera vid trappan tillsammans med Lizbeth Nelsson. När dom såg mig gick Lizbeth bort och Pansy gripper tag i min arm.
- Ska vi gå till stora salen? Frågar hon utan att vänta på svar.
Medans hon håller ett fast grep om hans arm börjar jag fantisera om att hennes hårde grep ska förvandlas till Hermiones mjuka små händer.
Väll framme har jag endast lyssnat på ett halvt öra och endast sagt: Mmm och ja och nej.
Vi sätter hos brevid Blaise som sitter och charmar en yngre slytherinare.
- Du sitter väll inte och skrytter om jätten igen? frågar jag retfullt och tar för mig av gröten. För det är inte sant, tjejen.
Blaise mummlar något ohörbart och tjejen vänder sig om och går.
Blaise Zabini ger draco en mördande blick.
- Vad var der där för? Frågar Blaise argt.
- Åh, det är en sån jag är bara, svarar jag och rycker på axlarna.
Blaise sitter och muttara länge tills han magge börjar kurra.
- Äh, det finns tusen tjejer! Säger han till sist och tar fil och flingor.
Medans dom sitter och babblar dras min blick mot Gryffindor bordet. Jag behöver inte leta länge fören han hittade henne. Hermione. Hon skrattar åt någonting Ginny säger och kollar sedan på Ron som tog för sig av amten, förmodligen tolfte portionen… Plötsligt tittar hermione upp från sin bok hon tagot fram och kollar rakt på mig. Våra blickar mötts och hålls fast. Till slut vänder hon bort blicken med ett liten leende. Jag kan inte avgöra varför hon ler, för någon någon sagt, eller för att hon tycker att det är rologt att han kollar på henne på ett dåligt sett eller att hon tycker det är roligt att han tittade på henne på ett bra set.
Försäkerhetens skulle kollar jag inte mer på Hermione.
Jag äter snabbt upp maten och reser sig.
Pansy gör en annsats att resa sig, fasten hon har kvar halva maten på tallriken.
- Nä, sitt kvar. Jag ska ändå bara gå och ta ett bad, säger jag. Det är ju lördag så jag har en heldag ledig.
Pansy sätter sig besviken ner igen och forsätter att prata med Lizbeth som tydligen kommit utan att jag märkt något.
Jag beger sg mot prefekternas badrum, med tankarna på andra håll.
Jag stannar upp och märker att han gåt för långt och går generat tillbaka till badrummet.
Jag kollar om det är låst och öppnar dörren. Jag vänder sig om och låser och börjar dra av sig tröjen då jag hör ett plaskande. jag tar fram trollstven och vänder mig snabbt om, och tappar trollstaven. I badkaret ligger Hermione.
- Draco! Ropar h
- Hermione och jag kan inte låte bli att bli glad och förvånad av att hon säger mitt förnamn.
Jag förmår mig inte att svara utan flakcar med blikan, trots att alla bubblar skydder hennes kropp.
- Vad fan gör du här? Frågar hon och lugnar ner sig lite, men väldigt lite.
- Ja-jag skulle ta et bad, stammar jag fram.
- Men hur i helveta kunnde du komma in?!? Frågar Hermione högt så att det ekar i hla rummet..
- Du hade inte låst… säger jag försiktigt
- Åh, nähä, säger hermione och börjar rodna igen.
Jag står som fastfrusen, och vet inte vad han ska göra.
Du kan ju gå UT genom dörren! Tänker jag.
- Förlåt mig, säger jag och vänder sig om för att gå.
Jag är precis vid dörren då Hermione börjar prata igen.
- Va?
- Vad? Frågar jag lika förbryllat.
- Vad sa du? Frågar hermione och jag väder sig om.
Hermione har tagit på sig sin morgonrock som låg vid kanten av badkaret, och knytter den ordenligt kring midjan.
- Eh, jag sa ”Förlåt mig”, säger jag och inser att det är första gången han är trevlig mot henne.
Hon tar upp sina kläder och går in på en toalet.
Okej… då går jag då! Tänker jag lika förvånad som han känner sig, men säger inget.
När han låser upp dörren säger Hermione:
- Vänta!
Jag kan inte låta bli att nyppa sig själv för att försäkra mig om att jag inte drömmer. Jag låser dörren igen och sätter sig på badkars kanten, försäkrad om att jag inte sover. Han ser att hennes väska är fullproppad med läxor, böcker och en svart fjäderpenna med silverstreck, precis som min egen.
När hon kommer ut ser hon förvånad ut över att jag stannade.
Hon har en vit tröja och blåa jeans. Hon rodnar när hon märker att dom matchar varandra.
- Fin penna, säger jag då hon inte verkar ha något att säga.
- Åh, tack, säger hon och rodnar, återigen.
Jag koller in i hennes nötbruna ögon och hon rodnar igen och kollar ner i marken.
Den längsta tystnaden hittils får tillslut henne at inte rodna mer och henne att få sin naturliga färg på huden.
- Vad ville du? Frågar jag sluttigen och hoppas att hennes vakcra hudfärg ite ska bli alldeles röd igen.
Hon rodnar inte men svara inte direkt.
Medans hon studderar sin svarta sockar säger hon försiktigt:
- Du har förändrats.
Jag sitter bara där helt paff, utan att veta om hon är snäll eller elak.
- Jag tror jag aldrig har hört dig lyssna på någon annan en dig själv, speciellt inte av någon… mugglarfödd, börjar hon.
Hon tittar på mig och kollar på min reaktion. Jag ser en uttryckslöst.
- Och det är första gången jag hör dig säga förlåt till någon, forsätter hon.
Jag är tyst ett tag utan att vate om jag ska säga det jag så gärna vill. Och när jag ser i hennes bruna ögon slinker det bara ur mig.
- Men dom är inte som du!
Vi står ett tag och låter ordet sväva i rummet.
Jag ångrar mig genast.
Snyggt jobbat Draco! Nu har du sabbat din lila chans du hade på att åtminstone att bli bättre vän med henne! Tänker jag frusterat.
- Vad mennar du? Frågar hon, men jag har redan gåt förbi henne och ryckt i dörren.
Hennes hand gripper tag i min armled, och jag tvekar ett ögonblick, men låser sedan upp och springer ut.
- Draco! Ropar hon efter mig men jag forsätter bara.
Jag smitter in på en kill-toalett. Jag hör henne springe där ute och smitter ut. Jag går tillbaka till badrummet, så att Pansy verkligen ska tror att jag badade.
Vattnet är fortfarande kvar så jag tar av min t-shirten och doppar huvudet. Sedan tömmer jag vattnet och tittar mig i spegeln. Mitt blonda år är blött och rufsigt och mina isgrå ögon stirrar hatiskt på mig. Jag tar på mig t-shirten , då märker jag Hermiones väska.
Jag kan ju inte lämna den, så jag kan ju ta den och lämna den utanför deras uppehållsrum… men var är uppehållsrummet då?
Det slutar med att jag tar den och år mot biblioteket, hon kan ju vara där, var min tanke.
Jag skynndade till biblioteket, och fann henne vid ett bord, ner sjunken vid en bok.
Jag stannar, osäker om jag ska gå fram och gen henne väskan eller lämna den. Jag ser mig om och vi är ensama.
Försiktigt smygger jag mig fram och seter mig brevid henne. Hon verkade inte märka något.
Jag sat där helt tyst med väskan brevid mig.
Försiktigt rörde jag vid hennes arm.
Hon ryckte till och flämtade så högt att bibliotekarien Pince dyker upp från en bokhylle och fräser åt henne att vara tyst!
- Vad är det? Viskar hon tyst.
- Kan vigå någon annanstans? Frågar jag och Hermione nickar misstänktsamt, och dom går till en enskilld korridor.
- Du glömmde din väska, säger han ochräcker fram den.
Hon tar imott den. Hon kollar på mig konstigt.
- D, Hermione, det jag sa, jag förstår att du hatar mig, men i kan väll åtminstonde vara vännder? Frågar jag bedjande
Hon kollar på mig och ler. Uatn att svara ställer hon sig på tå och kysser mig lätt på munnen.
- Tror du jag skulle springa efter dig, bara för att säga att jag hatar dig?
Mugglarportalen