Pånyttfödd i Skyrim

Titel: Pånyttfödd i Skyrim
Rating: PG-13 (DEt beror på vad man klarar... i tredje kapitlet kommer det lite grövre saker som inte passar alla men som itne är så grova iaf)
Antal kapitel hittills: 5
Färdig: Ja
Story: Det handlar om mig (Codman) som lever i landet Skyrim. Efter en lögn när jag har blivit tillfångatagen börjar mitt liv om. Jag får skaffa nytt levnadssätt och anpassa mig därefter. Jag kommer aldrig att få komma tillbaka till min hemby eller ens träffa mina gamla vänenr igen. I sådana fall så kommer jag att tas tillfånga igen och bli halshuggen... Ni kommer följa mig i mitt vardagsliv och mina uppdrag.

(JAg har inte med namnen på dem riktiga byarna/grupperna/personerna. Låter den intressant? AJg börjar lägga ut första kapitlet när i alla fall en person har kommenterat. JAg tror itne mer än en person kommer läsa den)

låter bra!

KAPITEL 1
Försiktigt öppnade jag ögonen och möttes till min förvåning av en grå, mörk stenvägg mittemot mig. Jag försökte ställa mig upp men hindrades av något vid mina fötter. Jag förstod att jag tydligen var fångad och tittade ner på mina händer. Där satt det ett virat snöre runtom handlederna. Irriterat vred jag på händerna för att komma loss från repet som höll mig fast.
”Det där kommer inte att funka, vet du” sade en röst bredvid mig. Jag vred på huvudet en aning så att jag såg en gammal man med skägg ner till bröstkorgen. Runt hans handleder fanns det stora ärr och upprispad hud. Jag bestämde mig för att lita på mannen och slappnade av en aning. Det kanske inte var det bästa att göra när man just blivit fångad men vad annars kan man göra?
”Hur länge har du varit här?” frågade jag efter några minuter.
”Ganska länge, jag har tappat räkningen.” Jag nickade sakta och kollade sedan ner på mina händer, på något sätt måste man väl ändå kunna komma ut. Jag fick sedan en idé, antagligen var det ett rep runt mina fötter också. Då skulle jag kunna snöra upp benen och försöka rymma. Ivrigt förde jag mina hopknutna händer till vaderna och letade efter en ände av snöret. Jag fick tag i det och drog i det. Benen ryckte till av smärta och vaderna sved. Jag tog bort händerna fort och bet mig i läppen av smärta, jag förstod då att jag måste lossa snöret på något sätt i alla fall, annars skulle jag inte kunna stå ut. Jag lade mig ner på sidan och försökte trycka upp benen mot magen så att jag skulle kunna se snöret bättre. Runt omkring snöret var stora, röda streck och jag väste till av bara synen. I ögonvrån kunde jag se hur mannen kollade undrande på mig, det skulle jag nog också ha gjort om jag var han. Jag kunde nu se hur knuten var gjord och försökte på bästa sätt att försöka dra på särskilda ställen för att lösa snörningen. Tillslut så hade repet blivit så uttöjt att jag kunde dra av det från benen. Lättad ställde jag mig upp och såg både sorgset men malligt på mannen, jag skulle vilja hjälpa honom men jag hade nog med svårigheter att ta mig ut därifrån. Rummet var mörkt och fuktigt, vilket gjorde mig väldigt kall. Man skulle helt klart behöva mer kläder än dem tunna, beiga trasorna man fick.
”Hoppas du löser det på annat sätt” sade jag bara till mannen och nickade kort. Just när jag skulle fram till dörren insåg jag mitt problem, jag hade fortfarande snöret runt handlederna, om jag skulle stöta på någon vakt på vägen ut så skulle jag inte kunna slåss mot dem. Jag suckade och log sedan, jag hade alltid varit lite för äventyrlig för mitt bästa, skulle jag åka fast så skulle jag. Det skulle i sådana fall vara ödet som ville det. Jag skakade lite på benen för att känna känslan i dem igen innan jag tryckte ner handtaget med armbågen. Jag fick panik då den inte ville gå ner. Gång på gång tryckte jag och tryckte men handtaget ville inte röra sig mer än någon centimeter varje gång. Jag provade en sista gång men jag visste att det skulle vara lönlöst redan innan jag testade. Jag tog i allt vad jag orkade och slog ner armbågen mot handtaget. Armen slant och missade handtaget, jag tog upp armbågen igen, men på vägen upp händer det något med handtaget. Handtaget åker upp och dörren öppnas till min förvåning. Jag stack ut huvudet genom dörrhålet och tittade mig omkring, av vad jag kunde se var det ingen vakt i närheten. Jag gick ut och stängde dörren med viss möda innan jag på tå och så tyst jag kunde började smyga åt ena hållet. Eftersom jag var medvetslös när jag hade tagits till fånga så visste jag inte vart jag skulle ta vägen men jag litade på min magkänsla. Det var inte mycket annat man kunde gå på. Efter ett tag kom jag fram till en lite större och bredare korridor. På väggarna hängde det facklor och jag fylldes genast med värme från dem. Jag gick oförsiktigt fram till en fackla och kollade en stund på den, sedan lyfte jag mina händer och placerade dem över lågorna från facklan. Som jag hade tänkt ut brann repet upp och till min lycka fortsatte inte elden längre än till repets slut. Det sved väl kanske lite när elden kom till handlederna men inte värre än vad jag har stått ut med förut. Jag drog med fingerspetsarna över dem röda märkena som blivit efter snöret och elden och ryser till av både smärta och njutning. Jag har alltid varit den där lite olyckssökande typen, allt som är farligt gillar jag... nästan iallafall.
Jag gick vidare, lite sådär kaxigt bredaxlat, och kom fram till en stor, trädörr. Jag förde örat till dörren och mycket riktigt hörde jag röster inifrån. Jag var på helt fel ställe kände jag. Om jag skulle gå in dit skulle jag helt klart bli tillfångataget igen. Jag vände mig tvärt om och stod öga mot öga med en kraftigt byggd man i gröna kläder. Lericks. Attans att mannen skulle komma förbi just nu, men jag skulle säkert kunna klura ut ett sätt att lura bort mannen på. Lericks soldater var ju som sagt lite osmarta eftersom dem kom från ett avlägset ställe uppe i bergen. Av vad jag har hört så är det enda dem fick lära sig i skolan var att slåss.
”Känner inte jag igen dig?” frågade mannen med klumpig röst och kollade studerande på mig med sina gröna ögon som matchade hans uniform.
”Jag tror att du gör ett misstag, jag kommer inte härifrån.” svarade jag så lugnt jag kunde och vågade kosta på mig ett snett, oskyldigt leende.
”Jag tror jag har sett dig på en affisch här i byn. Du är efterlyst. Heter inte du Codman Feelic?” fortsatte han och såg tänkande upp mot taket.
”Jaha, Codman. Det är min tvillingbror. Jag heter Crim” ljög jag och nickade artigt. Nu förstod jag att jag inte kunde ta tillbaka mitt gamla liv som en soldat för regeringen, Oldmans armé. Jag skulle få starta om mitt liv, bo i en annan by och uppföra mig på ett annat sätt. Det här skulle inte bli lätt. ”Codman är verkligen ingen att lita på… säg mig, kan du hjälpa mig med en sak? Jag vill hämnas på honom för en sak han gjorde mot mig för några år sedan. Allt jag behöver göra är att få hans saker. Han ska väl ändå inte komma ut någon gång? Livstid va?” sade jag.
”Jovisst, han är här på livstid så han kommer nog inte behöva sina saker. Du ser ut att behöva dem i alla fall, han hade lite rikedomar.” Jag hånlog inom mig. Om han tyckte att en tung, smutsig rustning för 300 guldmynt, ett par passande stövlar, 110 guldmynt och ett rostigt svärd var rikedomar så hade han växt upp med att äta gräs och dricka dess dagg. Mannen trängde sig förbi mig och öppnade sedan dörren och hälsade på sina kamrater innan han gick fram till en bokhylla, tog en nyckelknippa och gick sedan fram till en mossig kista vid ett hörn. Han vred om nyckeln och tog upp locket. Från min plats i korridoren kunde jag se min smutsiga rustning där i. Mannen tog upp innehållet och bar det sedan till mig. ”Varsågod, jag ska hälsa honom från dig” sade han och jag tog vänligt emot mina saker. Fort som tusan tog jag på mig min rustning utanpå dem tunna fängselkläderna jag hade fått när jag togs tillfånga. Mannen gick bortåt i korridoren och jag hörde hur handtaget rycktes uppåt och dörren öppnades. Jag tog mitt förnuft tillfånga och greppade mitt svärd, lade min pengapung i min rustning och gjorde en vinkning till soldaterna i rummet innan jag öppnade dörren ut. Innan jag hann stänga dörren hörde jag ett rop som löd:
FÅNGEN HAR RYMT!
Jag skrattade och skakade på huvudet då jag sprang så fort jag kunde uppför en kulle. Det var en av mina specialiteter, att springa. Jag kunde springa både snabbt och långt. Däremot var jag inte så bra på att simma eftersom jag inte hade lärt mig det som yngre. Däremot kunde jag sträcka fram armarna och slå ihop dem och sedan sprattla med benen. Det gick inte så snabbt men jag höll mig ovan vattenytan och jag kom framåt några centimeter i taget i alla fall. Kullen var både hög och utsträckt. När jag kommit upp på toppen av den såg jag att det visst inte var en kulle, det var ett berg. För det första var det inte gräs längst upp på toppen utan sten, för det andra så brukade inte kullar vara så höga som den jag sprang uppför. Det förstås, jag var ju ändå i Lericks trakter och dem höll ju sig i sina hembyar uppe i bergen. Jag såg mig omkring och hela jag fylldes av ett lugn då jag såg över landskapet som nu hade bildats runt mig och nedanför. Solen skimrade som aldrig förr och med det förstod jag att klockan var ungefär mitt på dagen. Lugnet gick över snabbt då jag hörde snabba fotsteg. Jag hade helt glömt bort att Lericks vaktande soldater var efter mig. Jag började genast springa igen, den här gången nerför berget. Halvvägs ner blev det brantare och jag var inte beredd på det så jag tog ett steg i luften och föll framåt. Jag stoppade in mitt svärd i dess fodral vid min höft då jag rullade omkring i luften. Jag nuddade sedan marken och gjorde flera rullningar neråt. Lika bra att jag skulle fortsätta att rulla nerför berget, det gick snabbare än när jag sprang bara att jag blev lite yr. Berget slutade tillslut och jag ställde mig upp så fort jag kunde. Det var lite av ett misstag för mig eftersom allt började snurra omkring mig och fötterna ville inte stanna kvar på marken. Jag satte mig ner ett tag och höll ett ständigt vakande på soldaterna innan jag ställde mig upp en stund senare och sprang in i en blandskog några meter från berget. Som tur var såg inte soldaterna det men jag fortsatte ändå att springa för säkerhets skull.



(kommer kanske med en bild på honom senare, min bror vill ha datorn nu)

(Såhär ser han ungefär ut, bara att han inte har sådana "moderna" kläder. Tänk dig honom i en rustning istället... och ja, han är ungefär bara 20-22 år)

Låter bra

Kapitel 2
Jag gäspade och sträckte på mig innan jag öppnade ögonen. Av vad jag kunde se genom trädkronorna så var det väldigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp. I det ögonblicket stack det till lite i benen. Av reflexer kollade jag på mina ben men såg sedan anledningen till det. Det var ju jag själv som hade lagt mig på granbarrsris för att jag inte skulle sova på bar mark. Min mage kurrade till i samma ögonblick som jag rullade bort fram min bädd av granbarr. Jag kom på att jag inte hade ätit något på ett dygn och ställde mig upp, därefter gick jag fram till den granen jag hade lutat mitt svärd mot. Jag tog upp den och pillade lite på dess egg och fnös då jag kände hus ovass den var. Jag lät svärdet glida in i dess fodral vid min höft igen och kollade mig omkring. Dem sakerna jag just nu skulle behöva var att äta och att göra mitt dagliga behov. Jag gick längre in i skogen och hörde hur en gren knäcktes. Jag kollade upp mot ett träd där ljudet kom ifrån men såg ingen. Jag muttrade något om ekorrar och ställde mig sedan mot ett högt träd och kissade. Kort därefter så hoppade det fram någonting bredvid mig och jag ryckte till.
”Vad i sjutton gör du?!” sade jag lite skrämt och studerade kvinnan som nu stod framför mig. Det var en ganska smal och kort kvinna med uppsatt hår och målat ansikte. Jag rodnade lite eftersom hon tydligen hade sett mig fast det kunde väl inte jag veta.
”Herr Feelic. Jag har ett meddelande till dig” sade hon med viktig röst. Av hennes dialekt att lite på så kom hon inte härifrån. Det kunde till och med vara så att hon kom från min by Mansfield. Men varför färdas så långt för att ge mig ett meddelande? Kvinnan tog fram ett brev innanför sin kjortel och gav mig det.
”Vem kommer det ifrån?” frågade jag och såg på brevet.
”Jag vet inte, han sade inget namn, bara att det skulle levereras till en man vid namn Crim Feelic, Codmans tvillingbror.” Hur hade denne man fått reda på det så fort? Och hur kunde hon ha kommit hit på mindre än 12 timmar? Jag såg ner på brevet och fällde upp det. Innan jag började läsa vände jag upp blicken igen för att bara säkerhetskolla att kvinnan fortfarande var där men hon var spårlöst försvunnen. Det enda som var kvar från henne var en liten lapp på marken. Den hade inte varit där förut, det var jag säker på. Jag satte mig på huk och tog upp lappen innan jag började läsa innehållet av brevet jag hade fått levererat.

Kära Crim
Jag vet vem du egentligen är, men jag kommer inte avslöja dig om du gör en överenskommelse med mig. Kom till det rasande berget ikväll vid solnedgången.
Med vänliga hälsningar en vän.
P.S. Säg inte till någon att du kommer dit

Jag läste igenom brevet flera gånger och fattade sedan innebörden. Vem visste inte vem jag var nu? Vakterna hade säkert redan sagt det till alla, eller hade dem inte fattat att det var jag? Frågan åkte igenom mig flera gånger innan jag släppte den och stoppade in brevet i min pengapung. Jag kom sedan ihåg lappen som kvinnan tappat. Jag tog ett djupt andetag innan jag läste den gula, slitna lappen.
Crim Feelic
Det var mitt namn som stod på lappen. Jag studerade skrivstilen och såg att det inte var samma person som hade skrivit mitt namn som den som hade skrivit brevet till mig. Efter en snabb blick på lappen igen såg jag också att det var bortrivet längs kanterna. Det stod alltså något mer än bara mitt namn. Spänningen vandrade inom mig. Två mystiska meddelanden på en dag. Jag kom sedan ihåg att jag skulle leta efter några bär då min mage protesterade sin kända vals igen. Jag lade i lappen i pengapungen såsom jag hade gjort med brevet.
Letandet efter mat gick snabbt över då bara några steg bort från trädet jag nyss stod vid fanns en stor äng med ätbara blommor, svampar och nötter. Jag plockade på mig det jag kände att jag behövde och slog mig sedan ner mitt på ängen. Det skulle ha smakat bättre om jag hade kokat svamparna som jag brukade göra men jag hade ingen aning om vart varken jag kunde hitta vatten eller braseld. Jag hade som alltid med mig ett utnött tändstål som jag hade köpt för några år sedan. Det var nog dags att köpa ett nytt. Frukosten var ganska mättande men för säkerhets skull tog jag med några rötter och svampar innanför fängselkläderna.
Jag visste inte riktigt vart jag befann mig så jag gick och studerade området ett tag för att komma på vart jag var. Det rasande berget visste jag att det låg här uppe i bergområdet men det var ganska stort detta bergområde. En vandring från ena delen av Lericks områden tog ungefär 2 timmar så det var lika bra att jag skulle börja sökandet efter rasande berget redan nu. Solen steg högre och högre upp på skyn då jag kom längre och längre bort från blandskogen. När plötsligt jag kom fram till en stig tvekade jag lite innan jag började följa den. Min mor hade alltid sagt att man skulle tveka innan man gjorde något, liksom väga vad som var fördelarna med det och nackdelarna. Jag såg inga som helst nackdelar med en stig faktiskt så det gick ganska fort att komma på stigen. Stigen ledde ut från skogen och upp på ett ganska lågt berg. Samtidigt som jag tog mig uppför berget med lite besvär ökade jag takten steg för steg och inom kort så sprang jag uppför det. Jag kom närmare och närmare toppen, och om jag inte såg helt fel var det något där uppe på berget, en gestalt som såg ut att röra sakta på sig. Jag saktade ner så att jag gick istället och kom sedan upp på toppen. Nu såg jag vad det var, det var en Halitz kvinna. Jag ryggade tillbaka lite, dem var kända för att sno, smuggla och sälja olagliga saker. Kvinnan såg mig och hennes gröna, gälansikte log finurligt mot mig. Hon kom på sig själv och log istället vänligt.
”Hejsan” sade hon väsande och släppte inte mig med blicken. Jag nickade som ett ”hej” och stannade upp. ”du ser ut att vara törstig, har du något vatten?” fortsatte hon. Jag hade inte tänkt på det förrän då hon frågade, hur skulle jag kunna överleva utan vatten?
”Nej, vadå?” Hon nickade kort och vaggade runt lite.
”I sådana fall så kan jag erbjuda dig den här vattenbehållaren för… 50 guldmynt. Det är vatten i.” sade hon och visade upp en cylinderformad behållare. Hon skakade på den och jag hörde att den nästan var full då vattnet skvalpade runt i den. Skulle jag verkligen behöva betala 50 guldmynt för en vattenbehållare? Då skulle jag bara ha 60 guldmynt kvar och det räckte knappt till en ost och två flaskor öl.
”Jag tar den” sade jag sedan även om mitt förnuft sade nej. Dem där 110 guldmynten jag ägde var mitt enda hopp. Jag öppnade pengapungen och gav över den angivna summan. Hon tog emot dem och gav sedan flaskan till mig.
”Vill du förresten ha en ny rustning? Din ser lite… lortig ut” sade hon och rynkade på näsan. Jag såg ner på min rustning och skämdes faktiskt lite för den, men jag hade som sagt haft min rustning sedan jag var 15.
”För hur mycket då?” frågade jag och bet mig i läppen. Jag visste att jag inte kunde köpa rustningen, de flesta rustningar kostar över 500 guldmynt.
”Du kan få den för 50 guldmynt och din gamla rustning som du har på dig nu” sade hon fundersamt. Jag sken upp och log stort.
”Taget.”

Jag bestämde mig nog lite för fort när jag köpte min så kallade rustning. Det var ju inte ens någon rustning, det var en mörk, lös klädnad med band för magen. Det fanns också fickor på innersidan av dräkten där jag kunde lägga mina saker i. Visserligen kunde jag röra mig både snabbare, smidigare och utan att höras men om någon skulle attackera mig så skulle jag fortare dö. Jag kom sedan fram till en skylt i en korsning på stigen. Jag läste igenom namnen på skylten och hittade Rasande berget på en pil och började gå i den riktningen.

Bra

Kapitel 3

Solen sjönk lägre och lägre där jag stod på Rasande berget och blickade ut över havet som återspeglade solens vackra skimmer. Min fantasi bar av och tog mig till en plats där vi nog alla har varit förut, en plats där alla vill vara. Platsen där man kan göra precis vad man vill utan att någon säger åt en att sluta med det man nu håller på med. Jag avbröts i min fantasi av att någon harklade. Fort snurrade jag om och kände min nya dräkt fladdra skönt mot sidan.
”Är det du som är Crim Feelic?” frågade en tjock man med grov röst. Jag nickade djupt och studerade mannen. Av vad jag kom ihåg så hade jag inte träffat honom tidigare. Mannen smackade lite med tungan innan han gick närmre mig och såg djupt in i mina ögon. Jag ryste till, vad var det där för man och vad ville han med mig? ”Jag vet vem du egentligen är, Crim. Jag avslöjar dig om du inte gör en sak för mig”
”Vad är det för sak då?” frågade jag morskare än förväntat och blev lite stolt över mig själv.
”Skriv din underskrift här så ska jag berätta” sade han och tog fram en pergamentrulle och en svart kolpenna och räckte över det till mig. Jag tog emot dem och skrev med en snyggare stil än vanligt mitt nya namn Crim och gav över sakerna till mannen igen. ”Du har nu skrivit under att du är min personliga lönnmördare”
Hjärtat stannade för några sekunder och jag kollade livlöst på mannen. Vad hade jag gjort? Jag har ju aldrig i mitt liv dödat något annat än en hjort.
”Men jag kan inte döda. Jag har inte något annat vapen än ett svärd heller” protesterade jag förtvivlat och såg bilder framför mig där jag gång på gång vaknar upp med blodiga armar.
”Vi var beredda på det…” började han och vände sig om och gjorde ett tecken. Fram kom en väldigt lång man med en väska. ”I väskan finns allt du behöver, och ett brev med alla du ska mörda åt mig. När du har dödat alla som står i brevet så kommer du till mitt hus i Falcon. Du kan fråga dem röda soldaterna efter mitt namn, Berndt Babianaas.” Jag försökte hålla mig för skratt åt hans efternamn, Babianaas. Vem i hela friden heter Babianaas. Mina ögon tårades då jag försökte att inte skratta och nickade bara. Utan att säga något vände sig Berndt om och gick med den långa mannen nerför det Rasande Berget. Jag satt mig lugnt ner och öppnade den gråa väskan. Jag kunde knappt se vad den innehöll då solen hade gått ner helt och hållet. Försiktigt tog jag ner handen i väskan och tog ut det första jag fick tag på. Ansträngt kisade jag på det och såg att det var en böjd stor sabel.
När jag kollat igenom hela innehållet så hade jag ett brev med mina mordoffer, en sabel, en fin gul pilbåge med 30 tillhörande pilar, en vattenflaska som jag redan hade köpt men det kunde inte jag veta att jag skulle få en, tre svarta påsar med något konstigt innehåll, en stor påse som jag kunde ha andra saker i, en karta och tillsist några flaskor som jag inte visste vad dem gör riktigt. Jag hade sett ett par likadana flaskor i en trolldrycksbutik i min gamla by. Ägaren sade att dem visst gjorde så att om man var nära på att dö så blev man frisk igen och var piggare än aldrig förr. Jag hoppades att det var just vad dessa flaskor gjorde, tänk om jag råkade dricka en klunk av en flaska och dö eftersom det är något gift?!
Jag lade tillbaka mina nya saker i väskan och använde den sedan som huvudkudde, imorgon bitti skulle jag börja mitt uppdrag hur lite jag än ville men jag ville heller inte bli avslöjad. Då skulle jag bli halshuggen…
Jag vaknade tidigt morgonen därpå och tog ut brevet och kartan från väskan och slängde sedan upp väskan på min rygg. Dem närmaste som jag skulle döda var en trollkarl och en kock lite söder om Rasande Berget i ett fort vid namn Hroggbard. Troligen bodde dem tillsammans där. Jag började gå och solen följde mitt exempel. För varje meter jag gick höjde den sig och blev ljusare och ljusare. På vägen till fortet mötte jag en bonde som vallade en ko. Lite fundersam blev jag, vad skulle han göra med kon uppe vid Lericks områden? Där finns det bara skog och berg. Troligen skulle han offra den till någon gud. Jag fortsatte att gå och mötte inte någon annan på vägen. Solen stod nästan högst upp på himlen när jag kunde se det lilla fortet. Jag lade tillbaka brevet och kartan i väskan och tog istället fram den gula pilbågen och drog med fingrarna över det snirkliga mönstret, Berndt hade nog fått betala dyrt för min utrustning. Varför ville han ta kål på dem här människorna? Han lade ju bara ut en massa dyrbara pengar på att få min utrustning. Jag tog fram mitt koger och band fast det på ryggen och tog fram en pil från det. Försiktigt placerade jag pilen på bågen och spände den innan jag gick framåt till ingången av fortet. Den kalla stålpilen svalde min kind då den låg lutad mot den. På fortets innergård fann jag skelett liggandes på stenmarken vid ena hörnet nedanför ett bord med stolar. Där fanns också burar som hängde. Jag joggade fram till en bur där det fanns något i. Då jag kom närmre såg jag att personen som satt där i inte var död än, han levde men det var knappt. Han upptäckte mig och väste något som jag inte uppfattade.
”Dem kommer snart” väste han högre och tog ett djupt andetag. Vad var det här för människor, kannibaler? En dörr öppnades lite längre bort och fort som tusan siktade jag pilens spets däråt och gömde mig bakom bordet. Det var troligen kocken som kom ut eftersom denne hade ett beigt skinnförkläde på sig med blod på. Jag tog ett djupt andetag innan jag släppte pilen som åkte i en båge och som sedan träffade kocken i halsen. Han föll bakåt och jag smög fram till honom. När jag var där framme så jag att det rann blod från både hans mun och från där pilen träffade. Jag kände mig konstigt nog stolt för att jag hade lyckats döda någon. Jag tog sedan ut pilen från hans smala hals och släpade honom bort till bordet och lade honom under det. Kort därefter kom trollkarlen ut med irriterade och snabba steg. Jag hade nästan glömt honom så jag fumlade en stund innan jag fick på den redan blodiga pilen på bågen, spände och sköt iväg mot honom. Till min besvikelse missade pilen och fastnade i stenmuren bakom trollkarlen. Han följde pilen med blicken och gapade då han förstod att det var mot honom pilen var menad. Han skyndade sig fram till mig i sina lila, glittrande kläder och höll fram armarna. Blixtsnabbt tog jag fram en ny pil och spände bågen och siktade mot trollkarlen. Den här gången träffade den honom, det var en mycket bättre träff på trollkarlen än på kocken eftersom denna gång kom pilen mitt i hjärtat på trollkarlen. Precis innan han dog hann han göra så att jag blev nerkyld. Det vill säga att han sköt istappar på mig, riktigt hur visste jag inte men han är ju en trollkarl så det är väl inte så konstigt trodde jag. Jag tog snabbt ut dem två tapparna som träffade mig i armen och omslöts av värmen igen. Jag gick sedan fram till trollkarlen och sökte i hans fickor. Jag fann några mynt som jag lade i min pengapung i en av fickorna innanför min mörka dräkt. Jag hittade inget annat roligt som han hade på sig förutom pilen och två ätbara svampar också som jag förvarade. Jag gick sedan fram till kocken som låg under bordet och kände i hans fickor och hittade ytterligare några mynt. Jag hittade också en rostig och klumpig nyckel och en stor gul getost. Jag tog nyckeln och gick sedan fram till killen i buren och tryckte in nyckeln i nyckelhålet och vred om. Det hördes ett klick och dörren åkte upp. Killen var inte beredd på det och åkte ner på marken.
”Hur gick det” frågade jag förskräckt och hjälpte honom upp. Han stammade något och tittade lite förskräckt på mig. Jag försökte lugna ner honom då jag kom på att han säkert inte hade ätit på några dagar eftersom han såg så mager och förstörd ut. Jag gav honom tre svampar och önskade honom lycka till på vägen och såg honom sedan försvinna på vingliga ben ut från innergården av fortet. Jag väntade på att han skulle lämna området innan jag gick fram till dörren som kocken och trollkarlen hade kommit ut från och öppnade den. Där inne var det ganska mysigt med levande ljus och facklor med jämna mellanrum på väggarna. Golvet var av runda, mjuka stenar som låg runt varandra i cirklar. Jag gick sedan fram till en kista som stod mitt i rummet och provade öppna den. Till min otur var den låst. Suckandes ställde jag mig upp och kollade runt i rummet med en hand i mitt svarta, behagliga hår. Då fick jag syn på ett par stålstickor som var spetsiga i ena änden på ett träbord. Jag tog dem sju stickorna och gick sedan fram till kistan igen och provade dyrka upp låset. Det hördes ett klickljud och sedan öppnades en liten glipa mellan locket och själva kistan. Jag tog upp locket ordentligt och såg att det låg fem pengapåsar i kistan. Överlycklig och häpen tog jag upp dem tunga påsarna och vägde dem i min hand. Det var säkert mer än 30 mynt i varje. Jag stoppade i påsarna i min väska utan att varken räkna dem eller lägga i dem i min pengapung och satte mig sedan på en stol vid träbordet. Jag tog ut kartan och brevet med mordoffren och läste namnet som var närmast min position.
Angus Pihl, Jeriksoldat vid Jerikreach.

Bra

This is awesome! Känn dig bevakad!

(Här kommer ett dubbelt så långt kapitel eftersom jag inte har skrivit på länge eftersom ajg ahr varit på hajk och på semester)

Kapitel 4

Varför gjorde jag egentligen det där för? Alltså mördade åt herr Babianaas. Jag kunde ju hur lätt som helst bara rymma in i någon grotta och gömma mig för omvärlden så att dem aldrig skulle hitta mig, någonsin. Men nej, jag skulle göra min plikt, det var ju som sagt inte mitt fel att jag mördade dem här. Det var ju Berndts fel att jag gjorde det till dem där oskyldiga själarna… av vad jag visste i alla fall. Jag kände ju inte dem där människorna som jag dödade.
Jag gick i alla fall vidare med kogret på min rygg tillsammans med pilbågen. Jag visste inte vilka mer jag skulle döda efter Angus Pihl eftersom jag bara kollar på vart personerna finns istället för namnet. Benen började värka då jag kom fram till en stor, mossig grotta som liknade en typ av balkong. Jag ryste till då tillbakablickarna färdades genom mitt huvud så jag skyndade därifrån med blicken vänd neråt så att jag inte skulle se den balkongliknande grottan. Framme vid en skylt med vägbeskrivning letade jag efter Jerikreach, jag visste att det var ganska nära där jag befann mig men jag visste inte riktigt åt vilket håll. Jag läste en aning trött pilarna med ortsnamnen på och hittade Jerikreach åt samma håll som Skyrims huvudstad, Wintersted. Wintersted var en mäktig stad på den tiden, därifrån kom alla landets mindre kungar ifrån och om jag inte minns fel riddarna också. Jag själv kom från en by långt därifrån och neråt i landet. En by som nästan ingen hade hört talas om på den tiden. Jag hade aldrig varit särskilt långt ifrån min by, bara nu då jag hade blivit satt i fängelse vid Lericks trakter. Det som gjorde så att jag var så lärd av soldaterna, byarna och platserna runtom i landet var att det fanns många sagor, visor och böcker om dem som jag läste och lärde mig som liten. Det var det enda sättet att få veta något på då eftersom man aldrig gjorde någon längre resa. Det enda man hade att färdas med var häst eller häst och vagn fast det hade vår familj inte råd med då vi bara var ett par bönder som knappt tjänade någonting. Av vad jag hade hört var Wintersted en väldig stor och mäktig stad med stora stenhus med halmtak, en mur som omringar staden, torn med bågskyttar, skrädderier, barer, vapenhandlare, kungahus och offringsplats på torget. Det fanns också en skola där som man kunde lära sig bli en soldat i. Helt onödigt enligt mig då man kan öva hemma, det gjorde jag med höbalar och en sliten docka. Visst, det var hårt och tungt men jag fick ju i alla fall kraft av det när jag var 7 år.
Benen blev tyngre och tyngre för var steg jag tog men jag bet ihop tänderna och hade blicken framåt. Jag skulle bevisa att jag inte var en sådan där mjölkdrickare som man så ofta blev kallad av dem äldre killarna. Det var av den orsaken som jag började träna, jag skulle visa att jag var en värdig pojke, en riktig slagskämpe som rann genom mitt blod. Dock var det inte inuti mig som blodet rann, dem brukade klå upp mig ibland då jag inte gjorde som dem sade. Dem beordrade mig till exempel att jaga iväg grannbondens ko så att den rymde men det ville jag inte göra. Gubben var ju gammal och han skulle säkerligen dö på stört om han var tvungen att jaga in den. En gång sade dem också till mig att jag skulle skrämma någon genom att hoppa nerför deras tak då dem gick ut från huset, det tackade jag nej till eftersom taket var flera meter högt. Inte skulle jag vilja offra mitt liv för deras spratt, det kunde dem lika gärna göra själva. Solen hade börjat sjunka på himlen då jag tillslut kom fram till Jerikreach. Jag blev ganska chockad då jag såg att det var en så kallad färglös stad. Jag gick så omärkbart som jag kunde in i byns område och såg mig omkring. Det kunde inte vara roligt att leva här med det enda man kunde glädja sig åt hela dagarna var att skjuta pil på två trasiga pricktavlor i byns så kallade torg. Gatorna började sakta tömmas på folk då timmen började bli sen. Vakterna som hade nattjour började tända sina facklor och patrullera gatorna medans jag satt gömd bakom ett par tunnor som stod intill en husknut. Det kändes verkligen skönt att vila benen efter min vandring även om jag inte gick långt. Jag lade min väska bredvid mig och kände med handen i den bara för att. Ögonlocken började slås ihop oftare och tyngre och jag kände att min kropp började domna och jag kunde knappt känna mina fötter längre då jag ändrade ställning. För att göra min kropp nöjd blundade jag för att det skulle kännas bättre, men oturligt nog råkade jag somna på kuppen.
Jag vaknade några timmar senare och blev arg på mig själv för att jag hade somnat, fast det var inte för sent än att döda den där vakten. Det såg ut att vara flera timmar kvar tills solen skulle gå upp. Jag reste på mig så att jag satt på mina knän och såg mig omkring efter någon vakt. Jag såg en som närmade sig mitt ställe, sedan fick jag syn på två till som kom från det andra hållet mot mig. Jag sänkte huvudet så att jag skulle bli mindre synlig för dem.
”Hallå Gransworth!” hörde jag en röst säga.
”Hejsan Pihl, hur mår du?” frågade en annan röst. Jag ryckte till en aning och kollade genom tunnspringorna på vakterna som pratade. Vem av dem var den där Pihl som jag skulle döda?
”Jag mår bra, hur mår du själv?” svarade Pihl glatt och kollade upp mot himlen.
”Roligt att höra, själv är jag bara lite trött. Hejdå, jag måste fortsätta min patrullering nu.” Pihl och den andra mannen, Gransworth, skildes åt och började gå igen. Av det lilla jag hade sett var Angus Pihl en ganska ung man ändå, med blont långt hår och skägg. Inte så lång men ganska smal. Jag öppnade min väska och tog upp sabeln i min högerhand innan jag knäppte igen väskan och slängde på mig den på ryggen igen. Jag ställde mig sakta upp och sträckte på mig innan jag hukade mig och smög på tå efter Angus. För att inte bli sedd gick jag intill husväggarna och i skuggor. Jag ville inte riskera att bli sedd varken innan, när jag gör det eller efter. Byn var inte stor men det kände som att den var flera kilometer då man gick på alla krokiga vägar och gränder. Det som var nackdelen med att man gick i skuggorna var att man inte såg vad som fanns framför fötterna. Flera gånger råkade jag snubbla på några ölflaskor som låg intill husväggarna och skräpade. Som tur var så märkte herr Pihl knappt det. Någon gång tittade han väl bakåt för att se vad det var som lät men han såg mig nog aldrig. Tillsist tog jag mod till mig när vi kom fram till en helmörk gränd, där trippade jag fram till Angus med sabeln i ett fast grepp och ställde mig sedan upp så att jag fick ett riktigt bra läge så att eggen skulle komma i bra vinkel. Jag tog tag om hans huvud med vänsterhanden och la sedan den kalla sabeln mot hans strupe. Angus ryckte till och försökte vända sig om så att han såg mig. Precis innan han skulle skrika lade jag min vänsterhand mot hans mun istället så att jag kände hans tunga och varma andedräkt mot den. ”Hejdå” sade jag och blundade innan jag drog åt sabeln mot mig så att Angus sprattlade till och jag kände hans tyng i mina armar. Jag öppnade skamset mina ögon och såg ner på honom. Jag kunde känna en tår rulla nerför min kind innan jag höll upp honom med ena handen och torkade av min sabel med hans rustning. Jag lade sedan in sabeln i väskan igen och bar bort honom längre in i gränden och fann då till min lycka att det var en återvändsgränd. Det var tur att jag hade tagit mod till mig och dödat honom precis där annars hade han attackerat mig då han skulle ha sett mig. Jag placerade honom i ena hörnet och kurade ihop honom till en boll och struntade i att genomsöka honom. Vad skulle det tjäna till? Jag hade ju mina svampar och växter. Dock skulle dem inte räcka särskilt länge till men det var en annan sak. Jag försvann från gränden så fort jag kunde men sprang då rakt på en vakt som var på väg in dit.
”Se dig för!” pustade vakten och stapplade bakåt. Han fortsatt in i återvändsgränden och jag började jogga bort från byn då jag hörde ett rop som jag visste att han skulle utropa men som jag inte ville. ”STANNA!” skrek han och man hörde hans tunga stövlar dunsa mot marken då han sprang mot mig. När jag sprang ut samma väg som jag kommit in i byn hade jag ett dussin vakter efter mig och man hörde dörrar ryckas upp för att se vad det var som stod på. Även om mina ben var helt slut blundade jag och höll huvudet högt. Jag skulle göra min släkt heder en dag, alla skulle känna till vårat namn, Feelic. Samtidigt som jag sprang töjde jag ut min dräkt en aning och rotade i fickorna efter dem där svamparna jag hade lagrat där. Jag tog upp två stycken och snubblade nästan då jag fort åt upp dem. Plötsligt kände jag ett sting av smärta i min ena arm. Jag stannade upp för att se vad det var och såg då en pil sitta genomborrad i den. Den satt mycket djupt och hårt, det förstod jag då jag skulle rycka ut den från dess blodiga hål. Jag kastade pilen på marken och kände det varma blodet flyta nerför armen och dränka dräkten i blod. Jag vände mig om och såg då att det kom en till pil farandes mot mig. Jag duckade och den missade mig precis. Jag reste mig upp med min friska hand i ett grepp om såret på den andra armen och började springa. Där kunde jag ju inte stanna. Jag kom fram till en stor sten och hittade ett par stora blad som växte bredvid stenen. Jag slog mig ner och knöt om några blad runt såret innan jag slöt mina ögon och vilade en stund.

Efter fem dagar hade jag gjort nästan hela listan, mordfallen var bättre genomförda ju mer jag gjorde dem. Dem var bättre uttänkta och inga av dem såg dem varandra lika ut. Järnsmeden Ylva hade jag dödat genom att ta hennes varma glödstål och stuckit in i halsen på henne då hon tittat bort, Bönderna Svensen hade jag dödat genom att jag hade gömt mig i deras höbalar och sedan skjutit pilar i deras huvuden från balarna. Det var förstås fler mordfall men inte kommer jag ihåg alla. Jag tittade på brevet med mordoffren på igen och såg på vem jag skulle döda nu, det var bara ett namn kvar. Draken Ilduen på ett berg utanför Mansfield. Mansfield. Jag slöt ögonen och öppnade dem sedan sakta igen och kollade upp mot himlen. Den oskyldiga men ack så bra hemlighetsväktare. Jag ville inte hem igen, vad skulle dem säga? Jag skulle inte vara välkommen där efter vad jag har gjort. Visst var jag ledsen för vad jag hade gjort men jag skulle inte vara förlåten av några förutom min familj. Den där draken, Ilduen, hade det gått många legender och sagor om. Det sades att man för några år sedan var tvungen att offra sina barn för att få tillåtelse att dricka från ån som rann genom vår by. Jag var alltid rädd för att draken skulle ta mig då jag lekte vid ån även om mor sade att det bara var påhitt. Pojkarna som retades med mig och klådde upp mig brukade ofta lura i mig att dem hade sett draken komma upp från ån och flyga runt mitt hus och kika in när jag sov. Jag trodde halvt på det, det mesta var väl för att jag hade byggt upp ett så stort hat och rädsla mot dem så att jag inte vågade tro något annat.
Jag tog upp kartan och letade upp stället där jag var och såg sedan vart Mansfield höll hus. Det låg ganska nära, jag skulle säkert kunna komma dit på ungefär en halvtimme. Jag lade ner kartan igen tillsammans med brevet och kände hur min arm brände. Jag ryckte inte till eftersom det hade bränt till och svidit vid tidigare tillfällen också, men pilsåret höll nästan på att läka. Jag tog i alla fall min hand till såret med det gamla förbandet om och började gå på en stenväg till Mansfield.
Det tog längre tid än vad jag hade trott, efter 50 minuter av både värk och svett såg jag tillslut min hemby glänsa från solen som höll på att gå ner bakom berget där Ilduen bodde. Tänk att jag skulle döda draken, det skulle kanske vara min väg till att bli hjälte! I alla fall i Mansfield. Den där draken som det varit så många visor om skulle jag få äran att döda. Jag såg framför mig hur jag efter några välsatta pilar skulle springa fram till honom och köra upp min sabel i hans gom så att han därefter föll hårt ner mot marken med tomma, svarta ögon som tittar mot ett objekt som inte finns. Därefter steg jag upp på honom med sabeln i min högra hand och min vänsterhand höjd över mitt huvud och skrika ner till min by; Jag är tillbaka, Codman Feelic är tillbaka och har nyss dräpt er fruktade drake!
Jag kom till verkligheten igen då jag hörde steg bredvid mig.
”Men titta vem som är här och hälsar på igen, är det inte herr Feelic, ryggbrytaren?” sade en välbekant röst och flinade. Jag såg på pojken som nu blivit man med ett elakt grin innan jag tog fram pilbågen och en pil och spände bågen med den.
”Passa dig Gerald” var det enda jag sade med en ansträngd andning. Mina händer skakade då jag siktade pilen mot honom.
”Hej, sluta nu” darrade han med pannan svettandes. Innan jag hann tänka mig för släppte jag pilen och den for iväg mot hans bröstkorg, där som hjärtat låg. Han hann knappt skrika innan han låg ner mot stenmarken med pilen i hjärtat och med svarta ögon. Det sipprade ut mer och mer blod och efter ett tag var hela han fylld av den varma, röda vätskan. Jag sänkte min båge och kollade med rynkade ögonbryn på honom. Vad hade jag gjort? Hur kunde jag döda honom på mindre än 5 sekunder? Jag hade förvandlats till en hjärtlös mördare på grund av Babianaas. Jag hörde dörrar som öppnades och sprang fram till den döda kroppen som låg vid mina fötter.
”VAD I HELA SKYRIM HAR DU GJORT MED HONOM?!”, ”Det här blir dyrt för dig, lite på det”, ”Det här också?!” var några av dem många kommentarerna som jag hörde från mitt hjärndöda huvud. Det blev värre och värre skällsord jag hörde och mina händer började rycka innan jag tillslut nådde ett stopp. Jag tog tag om det närmsta huvud som var vänt mot mig och som skrek mig i ansiktet och slog sedan till dess kind med min handflata och vände mig sedan om och började med marscherande steg gå mot berget. Ja, jag marscherade. Jag gick mot min död, och vad brydde jag mig om det? Inget. Vad hade jag att leva för nu när jag var en mördarrobot som ingen gillade. Folkhopen stod som förstenade bakom mig med gapande munnar och följde mina steg med blicken då jag med pilbågen i min vänsterhand marscherade. Vägen tog slut då ingen hade byggt någon väg eller stig uppför berget. Terrängen var svårare att gå i men jag fortsatte även om min arm sved till ibland. Plötsligt hörde jag en röst som fick mig att stanna tvärt men inte vända om.
”Codman! Kom ner, offra dig inte till Ilduen!” ropade Dina. Värmen steg inom mig en stund innan det blev kallt igen och jag fortsatte gå. Dina var flickan jag redan från mina barnsben gillat. Det första som jag lade märke till var hennes blonda, gyllene hår med passande isblåa ögon. Ingen jag har träffat har haft sådant utseende. När jag sedan lärt känna henne märkte jag hur snäll och försiktig hon var, en sann ängel som fallit ner från skyn så att säga. Jag töjde ut min dräkt och tog ut den sista maten jag hade kvar, två mellanstora bruna svampar som hade skrumpnat ihop. Jag rynkade näsan innan jag åt upp dem och kom upp till ingången till drakens tillhåll. Dess grotta var mörk och ganska stor. Jag lade handen mot dess vägg och kände hur kall och fuktig den var.
”Ilduen!” ropade jag så att det ekade, jag orkade inte leta upp honom och döda honom i sömnen, det skulle vara osportsligt. Jag kom sedan på att jag kanske skulle ha framme mina vapen. Jag tog fram den sista pil som jag hade och spände bågen med den innan jag hörde drakens grymtning till svar. Sedan började det skaka i grottan och det föll ner stenar från taket. Jag tog försiktigt ett steg framåt och var nära på att halka på den blöta mossan som låg intill en sten. Jag fortsatte gå och ropade hans namn en gång till.
”Ilduen!” Den här gången såg jag en eldflamma brusa upp någon meter framför mig. Jag hoppade bakåt och såg då den gråa draken kolla på mig utan att göra någonting. Jag studerade dess ansikte och sänkte sedan bågen med ett gap som liknade ett o. Draken stapplade fram till mig och jag hörde sedan hur den andades ansträngt och nästan väste. ”Hur är det med dig?” frågade jag utan att tänka mig för. Den skakade lite på sig och böjde sedan fram sitt huvud. Mellan dess stora, spetsiga öron var det ett stort, rött jack som nästan började bli blått. Jag lade ner min båge på marken och drog sedan upp min dräktärm och snurrade upp mitt blodiga och gamla förband och lade på drakens sår. Han stönade och ryckte till först men återhämtade sig snabbt och höjde sitt huvud och såg på mig med vad jag tydde som ett leende. Jag log tillbaka och tog försiktigt ett steg närmare honom och lade min hand på hans fjälliga, långa hals och drog min hand nerför den. Det stack lite men det var ändå skönt eftersom det var så strävt och hårt. Jag blev varm inombords igen då jag såg på honom. Jag ville inte döda honom, det kunde jag bara inte. Jag visste vad som hade hänt med mig, jag hade blivit förälskad i honom.
Jag satte mig ner bredvid honom en stund innan jag såg att det blev mörkt utomhus, då ställde jag mig upp utan ett ord, tog upp min pilbåge och pilen och gick ut från grottan i berget och vinkade av draken. Springandes nerför berget såg jag att alla hade gått in i sina stenhus igen och kroppen av Gerald var borta. Det enda som fanns kvar var en blodpöl. Jag stannade halvvägs ner och tittade ner på min by, den var ganska stor egentligen fast det bodde bara 30 personer där vilket är ungefär 15-20 hushåll. Jag sökte upp mitt hus i mörkret och hittade efter en lång stunds kisande. Jag kunde till och med uttyda det stora trädgårdslandet bakom huset som dem odlade hö, potatis, kål, sallad och äppelträd i. Kålen avskydde jag när jag var liten men jag var tvungen att äta det eftersom det var det enda vi hade. Vi var inte särskilt rika och det är vi inte nu heller. Jag gick ner resten av biten på berget och gick sedan till mitt hus och kikade in ett av dem billiga fönstren till mina föräldrars sovrum. Där låg dem och sov oroligt och gnydde då dem vände på sig. Jag log lite innan jag vände mig om och började gå till Falcons för att säga till Babianaas att jag hade dödat alla på listan. Det visste jag vart det låg eftersom det var en väldigt liten by några minuter från Mansfield.

-------------------------------------------------------

Det här var det näst sista kapitlet.