Lily Evans- En vanlig flicka? [SV]

Titel: Lily Evans- En vanlig flicka?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Handling: Lily Evans, en duktig mugglarfödd flicka som går sitt femte år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
Hon har långt rött hår och mandelformade, gröna ögon som alla gnistrar.
Lily går i elevhemmet Gryffindor tillsammans med sin bästa vän Mary.
Hur ska det femte året gå när det fjärde var jobbigt? Hon blev förföljd av James Potter som bjöd ut henne 24/7.. Massa plugg, en sjuk mamma och en kompis som hon ibland bråkar med.
och hur ska det gå i år? När hennes mamma bara blir sjukare?

Vill ni provläsa?

Den verkar bra! Fortsätt

Jag form skriver jag i ,glömde skriva det :p
---------------------------------------------------
Jag satt uppflygen i fönstret i uggletornet och tittade ut över sjön och bergen. Tänkte på mamma.. Min mamma har svår cancer. Och hon blir bara dåligare och dåligare..
Jag kände en tår som sakta bildade ett litet streck längst min kind.
- Lily, hur är det? Jag ryckte till och vände blicken mot personen. Jag log snett när jag såg vem det var.
- Hej Remus. Remus Lupin, en väldigt bra kille!
Han log ett litet leende och satte sig brevid mig i fönstret. han tittade ut en stund innan han frågade:
- har det hänt något? Jag nickade sakta.
- Har det med James att göra? Fortsatt han. Jag skakade på huvudet och Remus såg lättat ut. Han vet att jag har haft mycket problem med James Potter.
- Vill du prata om det då? Jag vände blicken mot sjön och började gråta på nytt. Remus la en hand på mitt knä.
- Prata på du!
Och jag började.
- mamma är sjuk i cancer och vi vet inte hur länge hon överlever. Läkarna tror att hon har max 6 månader kvar att leva. Det gör så ont Remus. Att veta att mamma kommer inte få se mig växa upp, träffa mina barn...
Remus nickade.
- Jag förlorade min pappa för 2 år sen. Min blick for till honom och jag såg på han med rödgråtna ögon.
- Varför har du inte sagt något? Han ryckte på axlarna.
- Tack Remus, det var skönt att prata av sig... Han log snett.
- Du kan alltid prata av dig hos mig. Han gav mig en snabb kram innan han sa:
- Ska du med ner till middagen? Jag skakade på huvudet.
- Nej tack. Vi ses. Han nickade.
- Ses! Jag hörde hans steg som blev tystare och tystare ju längre bort han gick.
Jag tittade ut över sjön igen. Mamma du måste klara dig..


Såå vad tycker ni?

Nämen det verkar bra Kan nog bli nåt

Kommer det komma något nytt kapitel?

Skriv mer nu!!

bra