Tror du på det övernaturliga?

När jag var i stockholm senast med Jasmin diskuterade jag med accioron (medan Childhoodligt var i provhytt) om vi trodde på det övernaturliga - t.ex. spöken/andar etc. Jag vet inte riktigt, haha. Jag tror att det finns "något", men vet inte vad.
Tror ni på det övernaturliga eller ödet? Tror ni på "förbannelser" (*tvi tre gånger över axeln när en svart katt korsar en väg*)? Berätta (och gärna om erfarenheter)!

Jag tror definitivt på spöken och vad det gäller ödet.. Mja, kanske. Jag tror nog på det också.
Men inte på sånadär "förbannelser" med svarta katter och att man inte ska gå under stegar och allt det xD

Jag tror absolut på andar, men inte på ödet eller förbannelser. Min mormors syster har faktiskt sett andar.
En liten flicka, en kvinna, en gumma och en gubbe. Kvinnan gick ned i en sjö och försvann, flickan stod typ bara där och tynade sakta bort och de andra kommer jag inte ihåg.

Jag är egentligen inte särskilt vidskeplig men jag tror ändå att det finns olika sorters övernaturliga saker... Men ändå så vet jag inte riktigt vad. Det finns säkert massor av hemligheter därute, man måste bara hitta dem^^

Ja, det gör jag.
Jag har ofta undrat över det. Om vissa andar är goda, om vissa är onda. Men i vilket fall som helst tror jag på dem.

Samtidigt kan jag svära på att jag ibland sett saker som inte existerar egentligen eller att ha känt av en plötslig kyla mitt i sommaren. Sedan finns det ju det att man känner iakttagen. Jag tror att man kan känna sig iakttagen för att man är det.
^^

Nej, jag tror inte på det övernaturliga. Inte på spöken, andar eller något sånt.

Jag tror på spöken, andar!

Jag tror på andar/spöken/vad man nu vill kalla det. När min morbror hade dött och mamma saknade honom så mycket så hörde hon en natt någon som reste sig ur soffan (det hörs ju ganska tydligt i skinnsoffor) och efter att min morfar dött kände mamma något som snuddade vid hennes rygg på jobbet, trots att hon var ensam i rummet.

Jag tror också på ödet/förutbestämda saker. Man får ju höra om olyckor på TV, som någon egentligen inte alls skulle kunna överleva, men går där från med några skrubbsår. Det var helt enkelt inte den personens tid att dö än, för att livet är förutbestämt från den dagen man föds, tror jag.

Jag tror på spöken och ödet. Och en massa annat... xD

Jag tror att det måste finnas något som mänskligheten inte kan förstå, ett mysterium man bara inte kan knäcka. Jag hoppas och tror att det finns andar osv, för vissa saker som inträffat och inträffar inte går att förklara.

Jag och en vän gick runt och pratade om just andar och om de finns eller ej. Jag sa som jag alltid sagt, att jag tror nog det. Det finns så mycket som pekar på att det faktiskt gör det. Dessutom så har jag alltid haft en olustkänsla i mitt hus sedan den förra ägaren dog, och jag kan helt ärligt inte vara i källaren själv vissa gånger. Det känns som att jag alltid är iakttagen, samma sak som när jag skriver detta, som att det sitter någon bakom mig i sängen.

Dagen efter vi gått och spekulerat i det där min vän och jag, så var bara jag och min bror hemma. Han låg och sov och jag var nere i hallen och skulle platta håret. Helt plötsligt så hörde jag som en viskning eller väsning, i stil med "woääääh" om man ska skriva ut det. Det var lite som jag skulle tänka mig att voldemort andas ut när han vill skrämmas och visa att han är där. Jag vände mig om för att slå till min bror som jag antog skojade med mig. Bakom mig var det ingen, men jag kände en närvaro. Helt plötsligt tog något över mig, det var som att jag inte hann tänka innan jag släppte äpplet jag höll i, höll för öronen och skrek. Det var som att jag inte gjorde det, utan min kropp skrek. Jag grät, skrek och ropade på min bror. Han kom ner och fick bända loss mitt grepp runt mitt ansikte. Jag skakade och grät, och vågade inte vara själv.

Sedan dess är det enda ställe jag inte känner ett obehag eller en känsla av iakttagelse på toaletten. Måste alltid spela musik för att visa vad fan det var att jag är där, och att inte skrämma mig.