Allt för dig, Elina [SV]

Titel: Allt för dig, Elina
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Rating: PG. Jag vet ju inte vad ni kallar läskigt, så det är bäst att vara på den säkra sidan ;P Och så kommer hon kanske göra lite dumma grejer...
Beskrivning: Susanne Alice Monroe är 13 år och väldigt sorgsen. Det enda hon tänker på är Elina.
Elina som inte finns mer. Det är hennes fel. Bara hennes fel, det vet hon. Hennes fel att hennes syster är död.
Hon känner sig beredd att släppa allt och försvinna. Hon har inget att stanna kvar för. Det är med sorg i hjärtat som hon återvänder till hogwarts för sitt tredje år.
Men är Elina verkligen helt borta? Efter ett antal märkliga händelser börjar Susanne att tvivla på det...

Lägg märke till att året då historien börjar är 1987, alltså föddes Susanne år 1973. Vilket var nio år innan Voldemorts fall.

Okej, det här är min första ff så bli inte förvånade om det suger.
Ska jag börja?

Låter super, kör på!

Okej, men innan jag börjar måste jag bara säga att jag troligen inte kan uppdatera varje dag. Har liksom ett liv och skola att tänka på. Men jag ska skriva så ofta jag kan

Well, here we go;
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 1

När jag tänker på dig slår mitt hjärta hårt
Men det stannar när jag tänker på allt som förut var vårt
För nu när du är borta, nu när livet tagit slut...

Jag tänkte efter noga medan en tår sakta rann nedför min kind. Vad rimmade på slut? Jag kom inte på något. Plötsligt ekade en vass röst genom hela det stora huset och avbröt mina tankar;
"Kom ner och ät nu, Susanne! Jag har inte hela dagen på mig", ljöd rösten.
Jag suckade och rev ut sidan jag skrivit på ur min anteckningsbok, varefter jag knycklade ihop det och slängde det i riktning mot papperskorgen. Jag kunde inte få min syster tillbaka genom att sitta och skriva små fåniga dikter. Jag kunde ju inte ens rimma ordentligt!
Mina steg ekade genom den stora hallen när jag gick genom min fasters mörka hus. När jag kom fram till matsalsdörren sköt jag försiktigt upp den och steg in över tröskeln.
"Att du aldrig ska kunna komma ner i tid", fnös min faster och såg ogillande på mig.
"Förlåt", muttrade jag och gick och satte mig på min plats vid bordet. Vi åt under tystnad. Min blick gled hela tiden mot den numera tomma stolen där Elina förut brukade sitta. ytterligare en tår rann nedför mitt ansikte. Min faster såg ogillande på mig.
"Du hade gjort bättre i att vara mer försiktig", sa hon kallt och såg på mig. "Då hade inte din syster behövt offra sig"
Med de orden föll kristallkronan som hängde över bordet ner. De skimrande delarna flög genom luften och spreds i rummet när de kristallkronan slogs sönder mot bordsskivan.
Jag stirrade på henne med hat i ögonen i några sekunder innan jag häftigt sköt ut stolen och rusade ut ur rummet. Jag ville bara bort. Bort från allt, bort från min faster, bort från hennes stora ödsligt mörka hus. Bort från livet.


Så, jag vet att det suger, jag bara improviserade lite ;P
Förlåt att det är så kort också.

Sorgligt Men väldigt bra ♥

Det var inte alls dåligt, du är jätteduktig på att skriva, kapitlet var verkligen superbra! ♥

Aw, tack! Känns kul att nu gillar den ^_^

Jättebra, du skriver jättebra!

Hur skulle vi inte kunna gilla den? ♥

Aw, vad snälla ni är! ♥ Här kommer en liten bit till.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 2

Jag smällde igen dörren till mitt rum hårt bakom mig och brydde mig inte om att det ekade i hela huset. Jag gick fram till sängen och drog fram min koffert som låg under den. När jag placerat den med locket öppet ovanpå mitt blommiga sängöverkast gick jag fram och öppnade det stora bruna klädskåpet som stod i ett hörn av rummet.
Jag rev snabbt åt mig några av de långa svarta klädnaderna som hängde där på sina galgar, varefter jag slarvigt vek ihop de och tryckte ner de i den öppna kofferten. Snabbt skyndade jag sedan tillbaka till klädskåpet där jag drog ut några lådor, ur vilka jag krafsade ihop en hög med strumpor och ett par extra skor.
När jag lagt ner sakerna i väskan öppnade jag försiktigt min sovrumsdörr och tittade misstänksamt åt båda håll längs korridoren. Den var helt tom och tyst, sånär som på en fluga som surrade i ett av de höga fönstren. Jag drog av mig mina skor och strumpor för att inte föra för mycket oväsen när jag gick. Nu om någonsin var det viktigt att min faster inte skulle upptäcka mig.
Det blanka stengolvet kändes kallt under mina bara fötter när jag smög fram genom korridoren till trappan som skulle ta mig till den tredje och översta våningen i min fasters hus. Jag fick inte lov att vara där, det visste jag, men jag brydde mig inte om det. Det första trappsteget knarrade när jag satte foten på det och jag såg mig oroligt om över axeln. Jag var inte rädd för min faster hur mycket jag än avskydde henne, men om hon upptäckte vad jag höll på med skulle det förstöra min plan.
Men ingen kom och korridoren förblev tyst och stilla. Snabbt tassade jag uppför trappan och vidare fram till dörren jag visste ledde till vindstrappan. Jag visste att min faster förvarade min kvast däruppe och jag hade inte en chans att sticka ifrån huset utan den, i alla fall inte utan att bli upptäckt.
Prövande tryckte jag ner dörrhandtaget, men dörren var, precis som jag förmodat, låst. Min hand for över mitt huvud tills jag kände det jag letade efter. Försiktigt, för att det inte skulle göra ont, drog jag ut hårnålen ur håret och lite av det mörkt kastanjebruna håret föll ner över mina axlar.
Jag böjde till hårnålen med tänderna för att göra det lättare att få in den i nyckelhålet. Jag hade gjort det många gånger förut, så det var ingen svårighet att lirka upp låset. Det var alltid svårare att få dörren att gå i lås igen, men det fick bli ett senare problem.
Jag såg mig om över axeln en extra gång innan jag tyst skyndade uppför trappan.


Så, jag hoppas att det duger, jag hade lite tankebrist.

Det var verkligen OTROLIGT BRA!!!