Leandra Glacier och spelet om liv och död~ [THG-fanfic]

Färdigskriven: Verkligen inte, eh.
Färdigskrivna kapitel: 10.
Rating: Typ PG. Tror jag. Det beror lite på vad du själv klarar av.

Kapitel 1

I samma sekund som jag stoppar kycklingen i munnen skuttar min far in i köket. Min mor ser onödigt förväntansfull ut. Hon vet ju också vad han kommer att säga, egentligen.
"Arenan är äntligen klar! Den är fantastisk! Jag lovar, ni kommer att älska den. Jag önskar att jag fick berätta om den men mina läppar är förseglade. Ni får vänta tills ni får se det på tv!"
Mors leende täckt av blått läppstift är så stort att hon borde få ont i käkarna.
"Åh, älskling, jag är så stolt över dig!"

Min far är överste spelledare för årets hungerspel. Han är otroligt förväntansfull då detta är hans första år som spelledare, något som han mycket länge velat bli.

"Åh, jag längtar så! Gör inte du också det, gumman?"

Nej. Nej det gör jag inte. Normalt sett skulle jag ha gjort det, men för drygt ett år sedan hände en sak som fick mig att ändra åsikt om det mesta.
Min mor och moster hade övertalat mig om att följa med min moster till distrikt 11. Min moster, Juna, brukar ha hand om deltagarna från elvan, dra lotter, guida dem i huvudstaden och sådant. De ville att jag skulle följa med då de tänkte att "Ja, Leandra, du som funderar på att bli stylist, vill inte du följa med och vidga dina vyer?"
Jag gav med mig och följde med Juna med tåget till distrikt 11.
Vidga mina vyer.
Det kan man verkligen säga att jag gjorde.
När jag kom dit blev jag fullständigt chockad. Mållös. Jag förstår inte hur Juna inte kunde reagera så. Visst att hon var van, men... det var ju helt sjukt.
Smuts. Svält. Sjukdomar.
Allt det där gånger ungefär tio tusen.
Så stort, så hemskt och så bedrövligt.
Jag blev mållös.
Vi badade i lyx medan de... levde i hunger och rädsla. Fredsväktarna jag hört talas om var inte barmhärtiga på något sätt. Rättare sagt hemska och okänsliga.
Jag tror att Juna försökte dölja det hemska för mig, skämta bort det.
Men hon misslyckades.
Jag var fullständigt chockad.
Det blev inte heller bättre av att jag lärde känna en kille som bodde där.
Han hatade mig, förstås. Men jag kunde verkligen inte hata honom, hur otrevlig han än var. Han hade alla anledningar i världen till att hata mig. Jag hade noll. Och jag måste säga att han antagligen hatade mig ännu mer efter slåtterceremonin. Du förstår, moster min drog upp den lotten hon absolut inte fick ta.
"Mirja Graymare!"
Hans lillasyster.
Hon dog redan tredje dagen.
Innan vi åkte hann vi ha ett kort samtal.
"Tanu, jag... Förlåt."
"...Leandra?"
"...Ja?"
"Hjälp."

"Gumman?" Min mors djupblå ögon -likadana som mina- tittar ängsligt på mig.
Jag ställer mig snabbt upp.
"Tack för maten," muttrar jag, skuter in stolen och går raskt ut ur köket.
In i mitt rum.
Jag landar på det gröna överkastet med en mjuk duns. Mitt korta, ekorreröda hår täcker för mina nu blöta ögon.
Tårar.
Jag hatar tårar.
Jag hatar hungerspelen.

Woooooooow!!

Det där var en av de bästa texter jag läst här på Mugglis! Eller....Det VAR den bästa!! Du skriver bättre än Suzanne Collins. Mycket bättre!!
(ingen Hungerspelen älskare får bli sur på mig nu...)

Jag liksom försvan ner i texten, glömde bort att jag satt här, trodde att jag var i distrikt 11.
Du skriver väldigt bra. Fortsett så för då behåller du defenitift en läsare. (jag)


Jag vill ha MEEEEER!

Tack så jättemycket!

Kapitel 2

Jag är Leandra Glacier, jag ska snart fylla arton år och jag bor i Panem. Klockan är sju och jag ligger ihopkrupen på min säng och känner mig bedrövlig.
Mina föräldrar sitter säkert i vardagsrummet och äter kvällsfika.
Snart ska jag påbörja min lilla, dumma plan jag haft i ett år nu.
Jag vill inte vara huvudstadsbo. Jag skäms över det och min knallblå växtranka som växer längs kinden.
Distrikt 11 är allt annat än en paradis men det är just därför jag vill bo där.

Jag slår mig ner i en orange fotölj mitt emot mina föräldrar.
"Hej Lea, vad bra att du kom! Vi pratade just om vad du kanske önskade dig till din artonårsdag!" säger min far och sträcker sig fram för att ta en av de tio lila kakorna som ligger i en skål på vårt soffbord.
"Jo, det var just det jag ville prata om."
Mor ler hennes fantastiskt stora leende igen och säger med upphetsad röst;
"Men åh, säg vad du önskar dig då, gumman!"
Jag väntar en stund innan jag säger det. Funderar. Hur formulerar jag jag mig bäst?
"Jag vill inte ha några paket i år."
Mina föräldrar ser nästan komiska ut.
"Men... eh, älskling, det är väl klart att du vill ha presenter? Det är ju din artonårsdag!" säger min mor och lägger till ett nervöst skratt.
"Jag vill ha en present av er, och det är att ni ska gå med på en sak." Jag tar ett djupt andetag innan jag fortsätter. "Jag vill flytta till distrikt 11."

Fortfarande lika bra!! Så spennande!!
Älskar denna ff!♥♥♥♥


♥

Hittade fanficen först nu! Spännande! Nej men, alltså ditt språk är underbart!
Längtar efter mer! (fast att jag vet vad som kommer att hända...!)

Tack, tack! Här kommer ett till kapitel! ^^

Kapitel 3

Nu blev det tyst.
Otroligt tyst.
Jag vågar inte se in i mina föräldrars ögon, utan låter blicken vandra runt i rummet istället.
Orangea väggar.
Ljuslila golv.
Gula möbler.
Det ser lite sjukt ut egentligen, om man tänker efter. Men jag har ju vuxit upp i färgglatt. Fast jag undrar spelarna som kommer hit för första gången tycker. De måste ju tycka att det ser ännu sjukare ut.

"Nej!"
Jag rycker till av den abrupta avslutningen av min tankebana.
"Det går absolut inte för sig! Tänk på vårt rykte! Tänk på all smuts och hemska saker som händer där! Hur ska du klara dig helt ensam på ett sådant ställe, tänkte du!?"
Trots att jag var beredd på att min far skulle reagera så där så känner jag mig besviken.
Men jag måste flytta dit.
Jag måste.
"Pappa, snälla! Jag blir myndig om en vecka! Då får jag ju enligt lag bestämma själv vart jag vill bo."
Min far hinner knappt öppna munnen innan min mor avbryter oss.
"Men Canos! Det är väl klart att Lea ska få flytta till Elvan! Du vet ju att hon vill bli stylist. Hon vill bara få inspiration, det kan ju mycket väl vara så att hon får styla deltagare från distrikt 11 någon gång! Och hon är ju trots allt snart myndig... Borde hon inte få flytta, ändå?" sägar hon och ler sitt blåa leende igen.
Tack, mor. Tack. Det är det här jag älskar dig för. Trots att du är så överdriven brukar du faktiskt oftast vara på min sida.
Fast jag vill ju i och för sig inte bli stylist längre, men det är det nog bäst om jag håller tyst om. Det är ju en perfekt bortförklaring.
Far försöker försöker säga något igen, men blir än en gång avbruten av mor.
"Ja, om inte du tänker hjälpa till så tänker jag personligen fixa ett hus åt henne tills hennes födelsedag!"

Bra!!!

ny läsare!

Omg! Så bra o.o
Du skriver ju i helvete sjukt FANTASTISKT!!!

Sååååå HIMELSKT BRA!

Ååh, tack, ni är för snälla óWò

Här får ni ett kort och händelselöst kapitel... eh


Kapitel 4.

Min mor hade fått det att verka lätt.
Så fel hon hade.

Först behövde man självklart ansöka.
Det är inte många som ansöker om sådant som jag ansöker om (ungefär ingen) så att få svar gick ganska snabbt.
Tre dagar senare kom ett blått kuvert med posten.

Jag håller i det just nu.

Och jag antar att jag är glad.
Du förstår, det är okej.
Ungefär.
Man skulle kunna säga så, i alla fall.

För normalt sett så får jag inte, men min far är Spelledare. Min mor har inte så låg rank heller, för den delen.
Dessutom verkade den här ursäkten om "stylist" trovärdig.
Fast det kommer att bli dyrt, dessutom måste flytten hållas hemlig. Annars kan det bli uppror, säger dem. Jag vet inte om jag håller med, men det gör inget.
Jag känner mig ändå lycklig.
För jag ska få flytta till Distrikt 11.