Min älskade syster (HG FF) [SV]

Tjenare! Här är en Fanfiction om Prim och hennes liv medans Katniss deltar i Hungerspelen!
Hoppas att ni vill läsa den!

Del 1. Återhämtningen och Tågresan till huvudstaden.

Jag drömde hemska drömmar den natten.
Jag drömde om hur Katniss blivit slagen av Effies skor, full på vin och annat hemskt.
jag älskade henne mer än hon älskade mig,
och jag behövde henne mer än fiskar
behövde vatten och vi behöver fiskarna.
men i natt så låg Gale bredvid min säng, med värme från Smörblomma. Jag trodde att han också drömde, eftersom att han pratade med Katniss ibland. Han frös också, ja hela han skakade så mycket att asplöv inte gjorde det. Han saknade henne mer än jag, det visste jag...

Den morgonen var tyst, nästan för tyst. mamma hade blivit så där levande död som när pappa dött, och när jag sa att Katniss inte dött än, då blängde hon bara på mig med mordisk blick. vi satt och åt på en ekorre som Gale fångat tidigt på morgonen innan han gått hem till sig när bagaren kom hem till oss. Han knackade försiktigt på dörren, och utan att vänta på att vi skulle öppna så steg han in. Jag tittade förskräckt på honom när jag såg de mörka ringarna under hans ögon, de spruckna läpparna och håret som stod åt alla håll.
<<Ge dig iväg! vi har nog med problem!>>
Det var som om mamma hade vaknat igen när hon såg honom. Jag mötte hans blick som ropade på hjälp, så jag släppte in honom.
Han satte sig försiktigt ner på golvet och sedan drog han fram ett paket ur fickan.
<<Jag lovade din syster att hjälpa er med maten så gott jag kunde, och tänkte börja idag.
kan ni bara säga mig var Katniss vän, ja just det Gale är?>> Jag var lika tyst som mamma, men svarade tyst.
<<Han har gått ut och jagat.>> Då gick bagaren ut ur dörren, men lämnade paketet på vårt bord. Det satt ett brev på pakatet, och på framsidan stod det med prydliga bokstäver: Hälsa Peeta att jag älskar honom
--------------------------------------------------
Vad tyckte ni??

Bra!

Tack!

Kapitel 2. Lönsamma möten
<<Vad menas med det?>> Mamma tittade
men rynkad näsa på brevet. <<Han kasnke
har blivit sinnessjuk? jag menar, du såg ju honom!>>
<<Gumman, vi har inte tid för sådant. det
är något fel med honom, men jag vill inte veta...>> Hon hann inte säga något innan
Gale sprang in i dörren med pyttelite glädje i ögonen.
<<Vad är det som har gjort dig så glad?>>
Han log nästan, och det var tragiskt efter gårdagen.
<<Jo, fångsten var väl bra!>>
Han drog fram tio feta kaniner, tre fiskar och fem liter hallon.
<<Wow Gale. Det är värkligen bra.>> han rynkade på pannan och såg på mig med änsliga ögon.
<<Du kan inte vara lite mindre glad?>>^Jag ryckte på axlarna
när tårarna började rinna. mamma stod mer still än en staty och tittade på kaninerna. Då gick
jag fram till Gale, kramade honom och sa väldigt tyst: <<förlåt>>. Han kramade mig hårt
och viskade.
<<Hon överlever. jag vet det. kom, jag ska visa dig en sak.>> Vi gick ut, hand i hand och mot elstängslet som ledde mot skogen. <<Men ska vi värkligen gå ut där?>>
<<Var inte dum! Jag och Katten gick alltid ut här.>> Han stammade fram ordet Katten, och vi båda visste varför. Men jag hade inte tid att
tänka på det nu. hon skulle slåss för sitt liv där ute på arenan medans jag skulle titta på. <<Okej då.>> Jag backade några steg bakåt, och sprang sedan mot stängslet för att hoppa över det.
<<Du är bra! Vem lärde dig...>> Vi båda visste vem som lärt mig, men vi ville inte nämna hennes namn. men för att bekrefta att det var hon så nickade jag försiktigt medans Gale höll på att krypa under det.
<<Vad var det du ville visa mig?>> sa jag medan vi gick i skogen. jag hade aldrig märkt att det fanns en skog här, men när jag såg den, så var det som om den alltid funnits bredvid mig. den var så värmande och ljuv att jag ville krama den, fasst än det inte gick. Vi var framme vid en grotta då jag för första gången stannade.
<<Var det den här du ville visa mig?>> Han skakade lungt på huvudet.
<<Nästan, om du går igenom den så får du se vad jag ville visa dig.>> Okej, det var lite otydligt, men det var ju inte så fel att hita något bakom en grotta. vi satte igång och gick genom hela grottn under tystnad tills jag fick höra ett skrik...
__________---__________---____________
Klart! Vad det bra?

Suuperbraa!

Taack!

Kapitel. 3. Den gömda dalen

<<Ta det lugnt! Det är en härmskrika som skriker så fort någon annan än jag och, och ehm ja du vet... kommer.>> Han ville värkligen inte göra mig rädd, ochännu mindre nämna hennes namn medans hon var där. men jag hade sprungit och gömt mig bakom ett klippblock eftersom att jag blev så rädd. Man det som fanns bortom skriket var helt fantastiskt.
det var en dal, lika stor som marknaden själv med stora och små blommor i alla regnbågens färger. Jag sprang genom dalen och hoppade, slådde kullerbyttor och annat. dalen fick mig att känna mig gladare. det kanske var därför han visade mig det. när han var färdig med det han gjorde så kom han och satte sig i de vackra blommorna och jag satte mig bredvid honom. det var tyst i några minuter, men den blev bruten av mig.
<<När hittade ni det här stället? jag menar, det är värkligen vackert här.>> Han tittade på mig och rodnade. Jag visste inte varför, men det hade med henne att göra.
<<Vi... jo vi var ute och jagade. då hittade hon en hjort som vi började jaga. vi sprang och sprang tills den kom in i grottan. båda stannade, men hon var modigare än jag trott, så hon gick in i grottan medans jag väntade där ute.>> Han stannade upp för att torka bort en tår som började rinna ner för hans kind.
<<hon hittade dalen, visade dig dalen och det blev er lilla hemlighet.>> Han höjde på ögonbrynen när jag berättade andra delen av berättelsen i korthet. och innan han frågade så svarade jag.
<<hon har berättat det minst tretusen gånger, och jag kan alltid utantill.>> Han log och tårarna började rinna hos mig med. han kramade om mig hårt, så hårt att jag trodde att det var någon annan som gjorde det. den tanken fick mig att snyfta högt. jag ville inte göra det,
<<Men det känns bara som att hon inte kan...>> Jag tittade på Gale som om han vore far. Han tittade förmodligen på mig med samma tanke. Jag vågade inte göra något, men reste mig ändå.
<<Bara en sak. Peetas pappa kom till oss idag med ett brev. det stod "Hälsa Peeta att jag älskar honom." Vet du vad det betyder?>> Han skakade på huvudet och vi gick hem.
--------------____________---------________
Klart!!! Hoppas att det dög!

Åh, det här gillar jag! ♥

Åzumig!

Superbra!

Tack!!

Kapitel 4

När vi kommit hem så såg jag att mamma väntade på vår "kanin".
<<Den ligger fortfarande i snaran! Prim?">>
Jag följde med Gale ut, men vi skulle inte till skogen.
<<Du ljög!>> sa jag när vi kommit fram till marknaden.
<<Ja! Jag ljög! Men har du förlåtit din mor för det hon gjorde mot dig och henne?>> Jag nickade och väntade på ännu ett utbrott.
<<Det borde du inte ha gjort! hon övergav er! hon lät er sitta och tigga medans hon bara tänkte på sig själv! Där har du en skillnad mellan dig och Katniss!>> Han var så arg att han uttalade hennes namn. jag visste inte vart det skulle sluta, men jag var tyst hela vägen hem.

Jag kunde inte sova den natten. ingenting, och jag menar ingenting skulle få mig att sova. vi åt en kanin som Gale till slut lyckades att byta till sig, men sedan så vart det inget mer.
Jag tänkte på Katniss. Hur mår hon? Hur är den där Peeta? Men innan jag lyckats fråga mig fler frågor så somnade jag...
----------------------------------------------------------------------
Jag vet! Det var kort och dåligt! men jag har SUUUPERBROTTOM ut nu så jag kan inte mer! nästa kapitel kommer att bli mycket längre! ♥♥♥

Amazingbra!!! :_D