Peeta Mellark [Hungerspelen] [SV]

Nu känner jag för att låta mina händer "tangentera" en FF som handlar om Hungerspelen - ur Peeta Mellarks perspektiv! Fast det kanske är lite om tiden efter också... Jag har inte bestämt mig vart jag ska börja, men förmodligen vid slåttern. Jag hoppas att ni gillar idén! Jag skulle råda dig att läsa vanliga Hungerspelen innan du ger dig in på denna! ;D
Namn: Peeta Mellark [Hungerspelen]
Rating: PG tror jag skulle passa bra.
Nå? Låter det bra? Jag börjar skriva så snart jag kan!

Jag vill läsa :3

Jag också

Jag vill lääsaa *bevakar* 8D

Jag med. :3

Tack alla som vill läsa! Ni får ett förhoppningsvis bra kapitel nu!
__________________________________________
Kapitel 1

Peeta Mellark vaknade upp ur en väldigt bra dröm. Den hade handlat om henne. Katniss. Han sträckte på sig. Klockan var bara halv nio. Slåttern skulle hålla till klockan två här i Distrikt 12. Men Peeta steg ändå upp ur sin säng. Han gick och såg om det fanns något vettigt att äta; brödrester eller något. Kanske en ekorre som Katniss skjutit? Då var han där igen. Med att tänka på Katniss. Trots att han hade vant sig att inte tänka på henne, så strök hon förbi hans tankar åtminstone en gång per dag.
Nä, tänker Peeta, jag har redan nog mycket att oroa mig för. Slåttern, bland annat. Det var ju det, då. Varje år uttas en pojke och en flicka från varje distrikt till att tävla mot de andra. Man vinner inte förrän det står en ensam segrare kvar. Alltså måste man döda alla motståndare till slut. Detta absurda spel är regimens sätt att påminna alla om vad som hände under 'den mörka tiden'. Man kan ta tesseras - då får man säd och dyrbar olja - i utbyte mot en extra lapp med sitt namn i skålen där de drar upp namnen. Peeta hade tagit tre sådana, så hans namn stod på fyra (räknat med den obligatoriska). Så det är fyra stycken på flera tusen lappar. Det gör att chansen för att bli uttagen är väldigt liten. Efter att han åt frukost går Peeta fram och tittar sig i spegeln. Det blonda håret var ganska rufsigt, men ögonen lyser lika klart som alltid. En dörr öppnades och Peeta vände sig om. Det var hans mor.
"Sluta upp med att beundra ditt utseende och gör istället någon nytta!" säger hon vresigt.
Peeta har lärt sig att inte svara om han slapp när hans mor pratade. För det första är hon alltid sur och vresig, och för det andra är hon ingen bra mor.

När klockan blev ett började Peeta sakta gå mot torget, där slåttern infinner sig. Han hade på sig sina vanliga slåtterkläder; en blåvit skjorta och ett par enkla byxor. Det var tur att han kom i tid. Annars skulle han bli tvungen att klämma sig förbi alla, och han tyckte att sånt var snudd på otrevligt. Han skulle ju ändå stå bland de andra sextonåriga killarna. Fortare än vad Peeta ville blev torget fullbelastat med folk, och den hemskt friserade och piffade Effie Trinkett var på väg att gå upp på scenen med sina svarta klackskor som såg ut att vara väldigt opassande till resten av hennes kläduppsättning.
Alltså presenterade hon den 74:de årliga slåtterdagen som aktiv och de otroligt bisarra orden "Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!"
Så snart hon var klar med det tassade hon fram till flickornas skål med lappar - "Damerna först!" mässade Effie ivrigt. Hon tog helt spontant upp en lapp, och en av de värsta styngen av medlidande Peeta någonsin känt vällde upp inom honom när han hörde Effie säga:
"Primrose Everdeen!"
Katniss syster? Hur kunde detta komma sig? Så vitt jag vet hade hon sitt namn på bara en lapp, tänkte Peeta.
Men det kom som en chock för honom när han fick höra en desperat röst skrika:
"Prim! Prim!"
Det var Katniss som sprang mot scenen, och just som Prim skulle lägga sin första fot på trappan som ledde upp till den, hade Katniss tagit Prim bakom sin rygg som om det skulle skydda henne, och fortfarande desperat sa hon:
"Jag anmäler mig som frivillig!"
Hjärtat sjönk som en sten på Peeta. Katniss, i Hungerspelen. Visserligen visste han att hon var en skicklig jägare, men det kändes även som om Peeta aldrig hade varit olyckligare. Han hängde inte med vad som hände den närmaste minuten; som publikens hyllningsgest. Han vaknade till liv först när Effie halvt skuttade fram till killarnas skål. Och om Peeta hade varit olycklig när Katniss anmälde sig som frivillig var det ingenting jämfört med när Effie sa:
"Distrikt tolvs andra deltagare är Peeta Mellark!"
Det var inte hans namn som gjorde honom så olycklig. Det var tanken på att de två skulle så småningom ställa sig emot varandra inne på en arena och kämpa för deras liv, kanske till och med döda varandra, som gjorde honom så fruktansvärt olycklig.

Jättebra

jätte bra

*bevakar* ska läsa sen

Den var rätt bra, hoppas att du fortsätter på denna fic.