The portals

Titel: The portals
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction/Egen
Antal kapitel hittills: 0
Färdigskriven: Nej
Rating: PG - välj själv enligt hur mogen du tycker du är, och vad du klarar av att läsa. Kan innehålla blodiga scener.
Beskrivning:
Den här berättelsen är en blandning mellan Harry Potter och Den mörka materian.

Kerri Johnson är en flicka på fjorton år, som ska börja sitt fjärde år på Hogwarts. Vårterminen hade varit fylld av flera olyckor och mystiska händelser, som väckt en nyfikenhet hos Kerri. Hon råkar ut för en fruktansvärd händelse som förföljer henne in i början på nästa skolår. Rektorn, som alltid har koll på vad som händer, kallar till sig Kerri. På hans kontor berättar han om det stora äventyret som ska fylla Kerri's värld, äventyret som kan förstöra henne totalt.


1. The beginning
”Vad menar du?”
”Alltså… Det är svårt att förklara.”
Kerri Johnson lyfte på ögonlocken och betraktade flickan som satt mittemot henne. Hennes hår var oerhört ljust, och var format i stora lockar. Hennes ögon var klarblå, och fundersamheten i dem fick Kerri att sucka. En iller satt jämte flickan, och den hade samma klarblåa ögon.
”Okej. Försök då.” sa hon och satte sig upp från sin halvliggande ställning. Hon lade armarna över knäna och lutade sig lätt framåt. Flickan gjorde likadant.
”Jag tänkte bara på det som professor Cruice sa.”
Kerri rynkade på ögonbrynen.
”Okej, förklara mer Steff. Jag fattar fortfarande inte.” Stefanie suckade irriterat och drog ett djupt andetag.
”Han pratade ju om Kevin! Om vad som hade hänt, bla bla bla, men han berättade inte hur det hade hänt! Förstår du?” Stefanie’s mening hade tagit mindre än fem sekunder att säga, vilket tydde på hur intressant hon tyckte att det var. Det tog ett tag innan Kerri svarade, eftersom att hon var tvungen att tänka igenom det som Stefanie hade sagt innan hon förstod.
”Jo… Jag måste ju medge att det är lite misstänksamt.”
Kevin James var den olycklige pojken som hade försvunnit på skolan. Ingen visste vad som hade hänt, eller hur det hade hänt. Man visste bara att han hade hittats på taket. Död.
”Eller hur!” Det blev tyst i kupén. Utanför fönstret var det en suddig bild av grönt och brunt, kanske till och med lite blått. Hogwart’s elever var på väg hem efter ytterligare ett skolår, men den här gången med stora funderingar. Kevin var inte den enda som hade råkat ut för något mystiskt. Bethany Case hade blivit mentalt sjuk, och hade inte reagerat på något. Förutom när man pratade om Cici. Hennes daimon.
En daimon var som en persons själ, fast utanför kroppen. Den bestod av något som kallades för stoft, något som Kerri aldrig hade sett. Man kunde aldrig vara långt ifrån sin daimon, eftersom att smärtan blev alldeles för stor och man dog. Men Bethany hade bara… tappat bort Cici. Hennes daimon, som oftast var i formen av en papegoja, var inte på skolans område. Längre bort än så kunde de inte vara ifrån varandra. Det väckte en stor nyfikenhet hos Kerri. De enda som klarade av att ha sina daimon’s på långt avstånd var sicrites. Det var som häxor i mugglarnas historier, med kvastar, magi och en svart katt. Fast det behövde inte vara en katt, såklart.
”Stackars föräldrar…” mumlade Kerri och lutade sig tillbaka. Hon orkade inte tänka på det mer. Hon fick huvudvärk av det. Hon slöt sina ögon och förde in tankarna på ett mer behagligt håll.

Kerri stod i dörröppningen till sitt rum, med munnen lätt öppen. Hon släpade in sin koffert med stora svårigheter, och betraktade sedan omgivningen.
”Oj. Tror du att deras dammtrasor har blivit kidnappade?” frågade Patch, hennes daimon. Patch, som för tillfället var en schäfer, sniffade runt i rummet. Kerri sa inte emot Patch, han hade helt rätt. Hennes rum var täckt av ett tjockt lager damm. Hon var förvånad att så mycket damm verkligen hade kunnat hamna i hennes rum på ett skolår. Hon drog ena fingret över det mörka bordet, och rös när hon rullade ihop dammet till en boll.
”De kanske har dumpat innehållet från dammsugarpåsarna här.” suckade Kerri. Hennes relation med sina föräldrar hade alltid varit lite spänd. Hennes mamma hade alltid velat ha en son, med blont hår och blåa ögon. Men istället kom Kerri. Hon var allt som hennes mamma inte hade velat ha. Hon hade kastanjebrunt hår som nådde henne ner till svanken, och grönbruna ögon. Hennes hy var lite blek, och hennes längd var så normal som det gick. Inget höghus, men heller ingen stubbe. Därför hade hennes mamma alltid bemött Kerri kyligt, och med en skärpa i rösten. Som om hon konstant var arg.
Hennes far var nästan likadan. Fast han ville inte ha något barn alls. Han hade nöjt med sig att bara ha sin fru, och han hade blivit övertalad att skaffa en son. Tanken på att ha en son som spelade både fotboll och hockey var nog ganska lockande. Men som sagt, så kom Kerri.
En dammpust slog Kerri i ansiktet och drog henne tillbaka till verkligheten.
”Patch! Sluta!” sa hon högt och viftade undan dammet. Patch flög runt i rummet, och den lilla kolibrin förvandlades till en liten perser.
”Mysigt. Hade du tänkt att jag skulle använda dig som en mopp och sen tvätta dig eller? Lite mindre päls, tack.” sa Kerri och log. Patch förvandlade sig till en chihuahua, och Kerri skrattade.
”Tack så mycket.” Kerri såg sig runt i rummet en gång till.
”Det är väl bara att sätta igång att städa, antar jag.” sa hon och gick för att hämta trasor och moppar.

Oh, sounds nice! Darkness and mystery; min melodi. Kul att du har blandat in daimons i det också. Och Patch som ett djur är ju bara så gulligt! x3 Jag bevakar, såklart.

Jättebra, bevakar.

2. Heartbreaking moment

Flera veckor hade passerat, och Kerri hade hållit sig undan från sina föräldrar. Den enda gången som de träffades under dagarna var vid middagen. Annars jobbade de, och Kerri var helt ensam. Hon iakttog Patch när han skiftade form, och sa vad hon tyckte om de olika skepnaderna. En daimon kan byta skepnad ända till människan blir vuxen. Då har daimonen valt den form som passar bäst till människan och dess personlighet.
Hon spenderade dagarna med att ta promenader, joggingturer och att bara slappa i trädgården. Patch följde henne vart hon än gick, såklart. Ibland hängde hon med Stefanie, som bodde i kvarteret jämte.
En viss dag bestämde hon sig för att ta en promenad sent på kvällen.
”Jag går ut och går.” sa hon till sina föräldrar med huvudet genom dörröppningen. Hennes pappa satt och halvsov framför tv:n, och hennes mamma stod och skurade bänkarna i köket. Kerri drog fram huvudet lite längre för att försöka få någons uppmärksamhet.
”Jaja, gå bara.” väste hennes mamma och hennes rörelser blev mer intensiva. Kerri sjönk ihop och vände sig mot ytterdörren.
Hon stannade till på den lilla trappan utanför dörren och såg sig omkring i mörkret. En lång svans strök sig mot hennes ben, och Kerri såg ner på Patch. Han var nu en ljusbrun bondkatt, och hans ögon såg in i hennes med en tydlig förståelse.
”Kom, vi går.” suckade Kerri och stoppade händerna i fickorna på den mörka jeansjackan.

Kerri märkte fort att hon hade klätt sig fel. Jeansjackan värmde knappt i den kyliga luften, och under hade hon bara ett rött linne. Och de trekvartslånga byxorna var alldeles för korta.
”Jag trodde att det var sommar…” muttrade hon irriterat och såg ner på Patch. Han hade förvandlat sig till en stor collie, vilket fick Kerri att himla med ögonen.
”Du kan i alla fall skaffa mer päls.” sa hon avundsjukt till Patch som flinade. Fast det såg inte riktigt ut som ett flin. Kerri log.
”Vad skulle jag göra utan dig?” sa hon lågt och satte sig ner på huk. Hon strök ena handen över den mjuka pälsen och kände en plötslig sorg i sitt bröst. Leendet tynade bort, och hon drog Patch närmare sig. Han strök huvudet mot henne, och gnydde lågt. Efter några få tårar och långa andetag hade Kerri lugnat ner sig. Hon släppte Patch som såg en kort stund på henne.
”Patch!” utbrast Kerri när Patch kastade sig över henne med ett skall. Kerri landade på rygg, och skrattade högt när Patch slickade henne i ansiktet.
Ett högt skrik fick Kerri och Patch att stelna till. Det var inte ett vanligt skrik. Inte ett som man använder när man blir rädd eller vill skrämma någon. Smärtan i tonen fick nackhåren att resa sig på Kerri. Hon ställde sig långsamt upp, och hennes knän skakade svagt.
Ytterligare ett skrik fick Kerri att tappa hakan. Hon kände igen det skriket. Det var samma som hon hade hört på en trolldryckslektion på Hogwarts när en frätande trolldryck rann ut på golvet.
Kerri började springa.
”Kerri! Vänta!” Kerri ignorerade Patch’s röst, hon visste att han skulle följa efter. Hennes andetag var höga. Den kyliga luften fick det att bränna i hennes hals. Men hon stannade inte, hon saktade inte ens ner.
”Stefanie!” skrek Kerri när hon rundade ett hörn. Ett till skrik fick Kerri att ändra riktning. Hon rusade mot kvarteret jämte sitt egna, och svängde fort in på gatan. Där frös hon till is. Patch sprang rätt in i henne, och stelnade han med. En rädsla spred sig från hjärtat ut till fingerspetsarna, och den fick Kerri att skaka.
Synen framför henne var så bisarr.
Stefanie låg på marken, med sin iller jämte sig. Kerri gick långsamt framåt. Hennes ögon vidgades, och hon försökte fortfarande hitta en förklaring till synen. Ett guldigt pulver svävade mellan illern och Stefanie, i en stråle som var formad som en spiral.
”Stefanie?” sa Kerri lågt. Hon hörde knappt sig själv. Hon satte sig ner på knä och gjorde en ansats att lägga ena handen på Stefanie’s ben. Men Kerri vågade inte.
Strålen blev klarare, och mer kompakt. Små korn flög iväg från illern, som en liten aura som långsamt spräcktes. Ett lågt stön kom från Stefanie, fyllt med smärta.
Strålen vibrerade. Kerri såg hur en osynlig kniv skar igenom strålen, samtidigt som hon såg ljuset i illerns ögon dö. Kerri snyftade till.
”Stefanie!” sa hon med kvävd röst. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Ett plötsligt poff fick henne att spärra upp ögonen. Illern försvann i form av ett guldigt stoft, som långsamt föll mot marken och smälte. De låga andetagen som Stefanie hade gett ifrån sig var nu borta.
”Nej, nej! Stefanie! Nej!”

Jättebra! Tycker om att du har börjat det så spännande.

jag blir så himla förbannad när man skriver engelska rubriker medan det inte är en engelsk ff. jag blir så arg att jag inte ens kommer att läsa denna ff, den är säkert ändå dålig.

det var nödvändigt för att jag ville säga vad jag tyckte? och det var inte direkt riktat mot den som skrev, utan mot liknande namn och språk.



jag vet, och om du nu inte bryr dig varför skrattar du ens åt det? jag tycker du verkar ganska konstig, om man skriver något ska man ta åt sig av kritik. om man vill förbättra sig. som du verkligen borde göra.

så du skrattar åt något du inte bryr dig om, jovisst.

jag kan väl ge kritik till vem jag vill, och säga hur jag tycker. jo, jag läste lite, och enligt mig var den värdelös dålig. och man skriver inte fuck u (fu) och säga åt mig vad jag ska göra.

haha. du är nog an aning efter, eller är det du eller jag som svär, säger personliga påhopp, får utbrott osv?

inte mitt problem, vill bara argumentera emot och säga vad jag tycker, trots att du inte klarar av min åsikt och då måste börja med personliga påhopp och svära osv... ta de i medd om du har något mer vettigt att säga

3. How to move on

Låga skratt ekade utanför glasdörren. Suddiga bilder av människor ven förbi. Utanför fönstret susade träd förbi i form av en grön massa.
Kerri satt lutad mot fönstret och iakttog miljön på andra sidan glaset. Hennes ansikte var tomt, men ögonen var lätt glansiga. Hennes tankar var fastklistrade vid minnet av… Kerri rös.
När Stefanie hade dött, hade hon suttit där i en minut innan någon kom. Men det hade känts som flera timmar. Ministeriet tog med sig Stefanie till sjukhuset, och ledde hem Kerri eftersom att hon var helt förvirrad. Hon hade spenderat resten av sommarlovet på sitt rum. Hennes pappa hade gjort några försök att få henne att prata, men hade inte lyckats.
Kerri var osäker på att hennes röst fortfarande fungerade. Som på en signal harklade hon sig.
Som tur var satt hon ensam i kupén på väg till Hogwarts. Hennes fjärde år låg framför henne, men det var ovanligt jobbigt att åka till Hogwarts. Innan hade det varit fantastiskt. Hogwarts var inte som en skola, mer som en fristad där man kunde släppa alla problem. Men nu bar Kerri på något mycket större än innan. Hon slöt ögonen, och hon kände tårarna bränna under ögonlocken. Hon stönade ilsket och såg upp i taket. En irriterande tår rann nerför hennes kind, och hon torkade argt bort den.
En plötslig knuff fick henne att se till vänster. Patch, som var en shetland sheepdog den dagen, såg upp på hennes med stora ögon. Kerri suckade. En sten lyfte från hennes bröst, en sten som hon inte ens hade vetat existerat. Hon klappade Patch mjukt över huvudet och log.

”Välkomna till ännu ett år på Hogwarts!”
Kerri lyssnade halvt på professor Cruice sa. Hon lutade huvudet i sin hand som stödde sig på bordet. Hennes svarta klädnad smälte in bland mängden, och likaså de röda detaljerna. Liksom resten av de andra vid samma långbord tillhörde Gryffindor, ett av elevhemmen på Hogwarts. Sen fanns det Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff.
Kerri suckade, och smuttade på pumpasaften.
Efter middagen var det dags att ta sig till sina sovsalar, och Kerri ställde sig långsamt upp. En hand lades på Kerri’s axel, och hon vände sig tvärt om.
”Rektorn vill prata med dig, miss Johnson.” sa professor Green, läraren i astronomi. Kerri nickade och följde efter professor Green som ledde henne till rektorns kontor. Bakom den stora stenfiguren fanns en trappa som hon kvickt gick upp för. Hon knackade tre gånger på den stora dörren.
”Kom in.”

”Innan vi tar samtalet dit jag vill, beklagar jag sorgen. Jag vet att ni och miss Jackson var nära vänner.”
Kerri nickade. Hon satt stelt i den mjuka stolen framför rektorns skrivbord med händerna hårt knutna i knäet. Professor Cruice väntade ett tag innan han fortsatte prata. Han satt lutad över skrivbordet, och de hasselnötsbruna ögonen såg varmt på Kerri.
”Jag har förstått att ni såg miss Jackson’s bortgång, inte sant?” sa professorn och lutade sig tillbaka. Kerri nickade igen.
”Berätta för mig exakt vad du såg.”
Kerri öppnade munnen, men orden ville inte komma ut. Hon kände hur hon började skaka, och knöt händerna hårdare för att kontrollera kroppen. Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan hon började berätta.
”Jag var ute och gick, när jag hörde ett skrik. Jag hörde det två gånger, innan jag reagerade. Jag sprang mot det hållet jag hörde det, men jag sprang fel. Då skrek Stefanie igen, och jag bytte riktning. När jag rundade ett hörn, såg jag henne några meter fram. Hon bara låg där, med slutna ögon. Hennes daimon låg jämte henne, och den rörde knappt på sig. När jag gick närmare, såg jag ett guldigt stoft sväva mellan Stefanie och hennes daimon.”
Vid ordet stoft, hörde hon hur professor Cruice lutade sig fram igen.
”Stoftet samlades i en stråle, och den sken starkt. Sen var det som om en osynlig kniv skar rätt igenom strålen. Stefanie slutade andas när hennes daimon blev till stoft och försvann.” avslutade Kerri och öppnade ögonen. Skakningarna hade försvunnit och hon såg på rektorn.
Mannen drog ena handen genom det mörkblonda håret och suckade djupt.
”Jag måste berätta något för dig. Du kommer inte att förstå, men du måste försöka.”
Kerri nickade. Det kändes fånigt att det var hennes standardsvar, men hon kvävde skrattet.
”Sen har jag ett uppdrag till dig.”