Svart EMO

Titel: Svart EMO
Språk: Svenska
Antal kapitel hittills: 46 (men det ändras ju)
Färdigskriven: Nej
Rating: PG (jag vet inte faktiskt, men innehållet är inte så farligt direkt, bara lite svärord och så...)

Hej, det här är min ff. Det är min första, så snälla förvänta er inte mycket x) Även om ingen vill läsa den skriver jag på, om det skulle komma någon som ändå skulle gilla den...


Den handlar om Kimberlie Black, en häxa i 11-årsåldern (i början) som ska börja på Hogwarts. Det utspelar sig INTE under Harrys tid på skolan, och inte under Marodörernas tid heller, utan efter Marodörerna men innan Harry. Det är då Voldemort är på toppen av sin makt... Kimberlie är en renblodig häxa med föräldrar som står på Voldemorts sida, även om de inte är Dödsätare. Hon har alltid försökt att vara lika kräsen och elak som de, men djupt inom sig vet hon att det de gör är fel. Och även om hon har smygtänkt på hur det skulle vara om man inte behövde vara så elak pga rent blod, så blir det hemskt när hon på Hogwarts inte gör sina föräldrar stolta.
Kimberlie rymmer med sin nye vän Nicholas Nott, men de inser inte vilka faror som väntar dem där ute, nu när Voldemort är så mäktig.
Kan han stå och lura bakom hörnet, och döda henne och hennes vänner?
Och än värre: Kommer någon få reda på hennes hemlighet?
Men när man väl delat en sådan stor upplevelse som Kimberlie och Nicholas gjort, hur nära vågar man komma varandra, när Dödsätarna när som helst kan använda den ene för att uttnyttja den andre? Och var går gränsen för hur mycket man kan offra för någon man älskar?
Och vilken sida står Nicholas på i den slutgiltiga Striden?


Ska jag fortsätta?

Fortsätt!

Ett kapitel kommer här!

Kapitel 1
Jag satt där, i en kupe alldeles för mig själv, och tittade ut genom fönstret. Jag kände mig, för ovanlighetens skull, illa till mods. Kanske skulle jag haft det bättre om någon gjorde mig sällskap, men jag, Kimberlie Black, var ensam. Det hade jag alltid varit.
Samtidigt som jag envist stirrade ut genom fönstret kom det en knackning på kupedörren. Jag öppnade den och fann en tant stå där med en vagn full av godis. Hon var sysselsatt med att sortera chokladgrodor.
-Något från vagn…
Hon avbröt sig mitt i meningen när tanten såg mig. Det var inte så konstigt, eftersom jag var så annorlunda. Hon harklade sig, och började om igen.
-Något från vagnen, unga dam?
Jag köpte några pumpapastejer, ett paket med bönor i alla smaker och ett glas pumpajuice. När vagnen skramlade vidare stängde jag kupedörren och började äta. Det tog inte lång tid innan en ny knackning kom på dörren. Jag låtsades inte höra den. Det knackade igen.
Efter ungefär fem knackningar (som nu övergått till bultningar) öppnade jag dörren och fann mig stirra ilsket på en kille i min ålder. Han hade ljust, nästan vitt, hår och bruna ögon. Först verkade han förvirrad och stirrade runt, tills han såg mig, och kved till.
-Vad är det? frågade jag hårt.
Killen var tuffare än han såg ut.
-Jag är hungrig, och jag ser att du har godis kvar, sa han överlägset.
Jag kunde inte tro mina öron. Stod han här och retade en renblodig häxa?! Och inte bara en renblodig häxa, utan en Black!!! Jag pekade med fingret mot mitt halsband. DEt var ett svart läderhalsband med stora, vassa metallnitar på.
-Ser det här kul att få på sig i ett slagsmål? frågade jag silkeslent.
-Inte om man inte kan slåss, gav han igen.
-Uppenbart är att du INTE kan slåss, så stick och brinn!
Jag stängde dörren mitt framför näsan på honom. Sedan satte jag mig och mumsade belåtet på en pumpapastej. Jag kanske skulle kunna klara mig bra på Hogwarts ändå.

Kanske inte jättelångt eller bra, men det är bara början... Ska jag fortsätta???

Det var jätte bra! du måste värkligen fortsätta!!!
http://uniformen.blogg.se/images/2011/harry_potter_7_267-680x404_157639424.jpg

Tack! KUl med ny läsare Det kommer nog mer imorgon... Kanske senare ikväll

så spänande!!!

Alla som läser den här urusla början till min ff (-.-), jag har tyvärr gått och skaffat mig ett datorförbud i en vecka (jag är en riktig idiot helt enkelt), och detta skriver jag när pappa och mamma inte ser/vet. Jag kanske kan smygskriva lite, men det kommer inte bli så bra kapitel isåfall...
Jag är jätteledsen!
/En ff-författare som känner sig hemsk just nu

det var ju jätte bra. Du är väldigt duktig. Jag tycker du ska skriva mycket mer.

Jättebra!!

Hehe, är inne i smyg nu (har ju datorförbud). Tack för alla fina kommentarer! ♥ ♥ ♥ Här kommer ett kapitel:

Kapitel 2
Tåget stannade. Jag var inte beredd, och åkte med huvudet i sätet mitt emot. Svärande och ilsken gned jag mitt onda huvud och sköt upp kupédörren. Det var ett myller av elever utanför. Jag tog en sista av Bertie Botts bönor i Alla Smaker (marmeladsmak) och gick ut.
Jag såg mig omkring på perrongen. Alla skyndade sig hit och dit, och märkte därför mig inte – vilken lättnad. Plötsligt hördes en röst:
– Förstaårselever! Förstaårselever hitåt! Följ me mej bara!
Jag följde rösten tills jag såg en gigantisk ung man, med lite skägg och vänliga ögon, som stod mitt i ett myller av nervösa förstaårselever.
– Är alla här? Okej, då går vi.
Efter en stund kom vi till en stilla sjö med spegelblankt, svart vatten. Där låg flera små båtar. Jag satte mig i en och fick omedelbart sällskap av den irriterande killen från tåget. Efter honom kom en flicka med blond hästsvans och satte sig i båten. Jag suckade tyst, och beslöt mig för att ignorera de.
Ett lågt ”åååh!” fyllde den tysta nattluften. Jag sa inget, utan bara tittade. Framför oss var ett stort slott med tinnar och torn, och en massa små fönster som alla lyste hemtrevligt.
– Å det här är Hogwarts, sa den store mannen belåtet. Tyst seglade vi vidare tills vi kom fram till klippkanten. Alla hjälpte varandra ut ur båtarna, men jag bara ställde mig med armarna i kors och väntade otåligt. Ingen såg mitt ansikte i mörkret.
Efter en massa klumpig hjälp hit och dit, så var alla äntligen ute ur båtarna och följde den store mannen upp mot slottet. Samtidigt som han gick pratade han på:
– Där e Quidditchplanen, o där ser ni, de e min stuga det. Jag heter Rubeus, men kalla mej Hagrid, de gör alla. Ja e skogsvaktare här. Även om jag e så ung lät Dumbledore mej va det. Stor man, Dumbledore.
Jag tror inte att någon lyssnade särskilt mycket, alla var nog för upptagna med att betrakta slottet. Efter en stunds promenad var vi framme vid en stor port. Hagrid knackande på porten och den öppnades. Där innanför fanns den största hallen jag någonsin sett, jag tror hela familjen Blacks hus skulle få plats där. Längst bort stod en kvinna med sträng uppsyn och väntade på oss.
– De här e professor McGonagall, sa Hagrid.
McGonagall gjorde ett irriterat kast med huvudet.
– Hagrid, vi kommer försent till sorteringen. Låt pratet vara nu, sa hon strängt.
Jag kände hur alla runt omkring mig frös till is vid ordet ”sorteringen”. Själv visste jag exakt vad det gick ut på, så jag fortsatte att nonchalant betrakta mina naglar.
Men till och med jag var nervös.

Bra kapitel??