Ariana Dumbledore, livet och lögnerna

Titel: Ariana Dumbledore, livet och lögnerna
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Rating: PG
Antal kapitel hittills: Tre
Färdigskriven: Nej, men jag vet ungefär hur jag ska skriva.
Handling: Den här historien handlar om Ariana Dumbledore, men också om den ökände Gellert Grindelwald. Det finns även med en flicka vid namn Elouise Harper. Årtalen har jag inte följt så exakt, så det är säkert en massa fel. Jag vet inte om jag kan beskriva så mycket mer utan att avslöja allt, men jag kan säga att den börjar med dagen då allting gick snett. Eller rättare sagt, striden mellan de tre vännerna Albus, Gellert och Aberforth. Slutet för Ariana och deras vänskap. Men, det finns en hake, förstås. Precis som i alla berättelser.

____________________________________

1.
Daggdropparna låg och glittrade, uppfångade av de ljust gröna daggkåporna. Bildade tillsammans med de första strålarna som just masat sig över horisonten ett otroligt solspel som skickade skärvor av ljus över Godrics Hollow.
I trädgården utanför en blekt orange, nästan aprikos, villa satt en flicka. Hon befann sig ovanför en vildvuxen slänt, med ryggen vänd mot det sällsamma huset. Runt omkring henne växte uråldriga klätterväxter över ett rostigt järngaller, stöttat med stolpar i ändarna.
Hon satt i en gnisslande hammock och betraktade marken som i ett taktfast mönster rörde sig under henne. Såg det dominerande gröna gräset, men också otaliga små violer som låg inbäddade i grönskan. Hon tänkte på det faktum att gräset var grönt. Undrade om det fanns någon som varje natt förvandlade det till smaragders nyans för att människorna på dagen skulle kunna njuta av dess mustiga färg eller om det helt enkelt växte så. Grönt. På samma sätt som hennes hår utan konstigheter blev svart när det trängde ut ur hårbotten.
De mjuka, men på något sätt också vassa stråna kittlade henne under de bara fotsulorna när hon var som lägst i hammockens båge. Det var med knapp marginal som fötterna höll sig över marken, men de bara snuddade i gräset och skapade en lätt fördjupning i sommarmattan, skrapade bort daggen från gräset.
Hon tyckte att det var en vacker dag. Så mycket vackrare än de otaliga andra. De hon spenderat inomhus. De dagarna som hon helst ville glömma, men kunde inte. De som otillåtet svetsat sig fast i hennes minne. Idag var hon dock tillåten att se solskenet med egna ögon. Utan att det skymdes av ett smutsigt fönsterglas.
Hon var fri.
”Godmorgon, Ariana”, hörde hon plötsligt en röst säga och hon såg upp från de svajande stråna hon suttit och iakttagit. Hon stannade hammocken genom att trycka fötterna mot marken. Med ett sista gnissel saktade den in och stannade.
Hon var tvungen att stirra på honom en stund. Som för att vänja ögonen vid något annat än gräs. Men efter ett tag gick det i alla fall upp för henne vem den okände framför henne var. Det var den där pojken som brukade fråga efter Albus i dörröppningen. Han som bodde hos Bathilda. Gellert, kunde hon vagt minnas att han hette.
”Godmorgon, Gellert”, sa hon. Aberforth hade berättat för henne att om något sa något som började med ”god”, då skulle man härma. Då var man artig och trevlig, påstod han.
”Jag undrar om du sett Albus någonstans häromkring? Jag tänkte att han kanske skulle vara hemma vid det här laget”, sa han sedan med ett ganska högt tempo.
Hon satt och stirrade på honom. Tog in vad han sagt. Gick igenom det. Ord för ord. Försökte förstå vad han menat med den långa raden av stavelser. Men hon kunde inte. Hon förstod inte vad han sa. Det var för många ord. Hon hann inte ta in så mycket på en gång. Allt hon hörde var oförståeliga ljud utan sammanhang. Hjärnan hann inte reda ut det till något annat än en värdelös bokstavsorm. För att visa att hon inte riktigt uppfattat vad han sa skakade hon sakta på huvudet med sina svarta ögonbryn lätt rynkade.
”Har du sett Albus?” upprepade han efter att ha rensat bort mer än hälften av det som varit med i den ursprungliga repliken.
Den här gången lyckades hon snappa upp innehållet, betydelsen av det han sa. Innan hon yttrade sig tänkte hon noga igenom sitt svar så att hon inte skulle tappa bort sig på mitten och glömma vad det var hon talat om, så att hon visste med säkerhet vad hon skulle säga.
”Nej. Det har jag inte”, sa hon efter an evighetslång tystnad.
Gellert slog sig ned bredvid henne på hammocken och hon började åter gunga den fram och tillbaka. De satt tysta. Det fanns inte så mycket att säga. Alltså satt det bara där och gungade. Betraktade grässtråna som stolta, med raka ryggar bildade en gigantisk armé under dem.

Väldigt bra skrivet, ingenting negativ kritik.

Tack så mycket ♥ Det gläder mig att höra.

Åh, jag gillar dina liknelser av gräset. Längtar efter mer.

Tack. Nu i början är det lite ointressant, men det blir bättre sen. Jag lovar.
________________________________________

2.
Samtidigt, i London, närmare bestämt på trolldomsministiriet, avdelningen för magiska djur och varelser, reste sig Albus just från sin obekväma trästol utan sittdyna och började packa ihop sina böcker. Han hade hela dagen suttit och läst en långdragen, på vissa ställen tråkig, men samtidigt mycket intressant avhandling om huruvida kentaurer hade mänskliga rättigheter. Funderade på att möjligtvis godkänna det. De var trots allt till hälften människor.
”Jag går nu”, meddelade han sin arbetskollega Araminta. Hon hade suttit och halvsovit men vaknade upp när hon hörde honom tala till henne och mumlade frånvarande.
Han släckte det nästan utbrunna ljuset som hållit hans överbelastade skrivbord upplyst. Så mycket bättre än en lampa – den överskattade uppfinning som mugglarna använde. Han var van vid att släcka ljus och brände sig inte alls om fingrarna när han nöp åt runt veken så att den fräste till och slocknade. Så lyfte han upp den tunga väskan och gick ut ur kontoret.
Det är onödigt att beskriva hans väg till Godics Hollow, för den var mycket långtråkigt och vardaglig. Det var faktiskt nästan övernaturligt lite som hände.
När Albus väl transfererat sig till den lilla soliga byn och kommit en bit på den knaggliga landsvägen och kommit till avtagsvägen som ledde till nummer arton svängde han in och började vandra mot sin blekt orangea bostad. Han hade förövrigt alltid velat måla om det. Kanske i det klassiska rödvita. Aprikos skar sig så förskräckligt mot rosorna i trädgården. Sen såg det så otroligt ljust ut i jämförelse med taket, som om det skulle dunsta bort och lämna taket ensamt kvar.
Han tänkte inte på så mycket annat än husets färg och den tråkiga avhandlingen om kentaurer när han med raska steg gick mot villan. Med en enkel rörelse öppnade han den rostiga grinden vars gångjärn snart hade skulle ha gjort sitt. Lite längre bort såg han Aberforth som precis som vanligt höll på med sina getter. Det var nära att Albus inte kunde undslippa en suck. Kunde den pojken ingenting annat än getskötsel? Tydligen inte, med tanke på hans allt mer drastiskt fallande betyg.
”Aberforth? Har du sett Ariana?” frågade han när han upptäckt att den instabila systern saknades.
”Hon är på baksidan, antar jag. Jag kan visa dig, det var ju så länge sedan du var där. Men, jag förstår, du har ju ditt fina jobb på ministiriet och allt, klart du inte hinner. Så dum man kan vara då”, svarade Aberforth sin bror – en bror som på något sätt plötsligt blivit döv och inte tycktes uppfatta ilskan bakom orden.

Jättebra, inte alls ointressant.

Taaack ♥
Det här är nog det kortaste jag någonsin skrivit, men jag hade svårt att lägga till något, så jag lät det vara så.
_________________________________

3.
Hon kände dem komma. Kände det i gräset när det ett flyktigt ögonblick fanns under hennes fötter för att sedan återvända en halv sekund efter. Gellert som satt bredvid henne tycktes inte ha märkt något, så hon sa inget. Kanske skulle hon fastna.
Hon tittade upp från sitt trygga gräs och mötte Albus besvikna ögon. De var fyllda av en oförklarlig smärta. Så stark att hon nästan ryggade bakåt, trots att han stod flera meter ifrån henne. Aberforth såg mer normal ut i ansiktet. Lika avslappnad som alltid. I alla fall ett tag. I alla fall tills Albus höjde staven och riktade den mot pojken bredvid henne.
Så bröt helvetet lös. Förhäxningar flög genom luften och plötsligt satt hon ensam på hammockens mjuka kuddar. Framför henne såg hon sina två bröder och Gellert i en hård alla-mot-alla-kamp. Det var ingen lek, det syntes tydligt på deras ilskna ögon, på deras kroppspråk och framför allt blottlades det i den kraftfyllda rösten de använde när de skrek ut sina formler.
Hon satt där. Rädd och förstummad. Utan att förstå var som egentligen hade hänt. Allt hon förstod var att de behövde hjälp. Så hon hoppade upp ur hammocken och gick fram till de stridande pojkarna. Med hela sin kraft koncentrerade hon sig på att hjälpa till. Ställa allt till rätta. Hon ingrep kanske i fel sekund, för när hon blundade kände hon något komma emot henne. Något starkt. Hon skulle just öppna ögonen för att se vad det var. Skulle precis ducka för att undkomma det. Men när hon såg det gröna ljuset komma mot henne var allt hon gjorde att blinka till och backa. Hon hann inte göra något mer.
För inom loppet av en millisekund hade besvärjelsen träffat henne.

Jättebra!

4.
Deras fötter tycktes vara fyllda med sten och stegen ekade mellan kyrkans oskuldsfullt vita väggar. De svarta klädnaderna böljade i ett obefintligt vinddrag vilket fick dem att se ut som skuggor av döden själv.

Någon grät. Man kunde riktigt höra sorgen. Höra varför tårarna föll. Han skrek. Lät sorgen stiga upp ur stupen och leda honom mot avgrunden i vilken skriet skulle falla. Där han skulle landa när tårarna tog slut. Han föll redan, trots att han fortfarande vrålade efter det som inte fanns. Han föll alltid. Befann sig konstant i fallet. Ända sedan hon...avlidit.
Avlidit. Ett så kort, till synes harmlöst ord. Så förödande. Brutalt.
Död. Ett så mycket hemskare ord. Så otroligt lätt att säga. I ett andetag, en suck. Så omöjligt att backa. Omöjligt att förlåta.
Han kände sig underlägsen de starka orden. Osäker inför deras uppenbarelse. Orden som rasat samman allt.
Han drunknade i klagan. Fortsatte att falla, utan att komma någonstans. Klamrade sig fast vid det som varit.
De våta kinderna vittnade om hans stora sorg. Sorgen som även fanns i det deprimerade, desperata skriket. I hans enorma klagovärld.

De tunga, hasande stegen fortsatte. De mörka gestalterna hade nått altaret och sänkte ned kistan mellan sig. Så säkert på mitten att det inte kunde vara annat än koreograferat. De ryckte inte till när de hörde hans smärta. Gjorde inte ens den allra omärkligaste rörelse. Reagerade inte alls. De var vana vid liknande företeelser. De hade sett sorgen i vitögat förr.

Hennes namn ekade i tomrummet inom honom. Kastades mellan skallbenets väggar.
Han dog. Dog mentalt tusen gånger om. Men trots det fanns hon inte där.
Det var som om alla sår som någonsin skapats revs upp inom honom. Som om han lämnades lemlästad, blödande. Knappt vid liv. Nästan hos henne. Smärtan var så stark. Det enda som rymdes i det skal han var. Dominerande. Smärtsam.
Det gjorde så ont.
Sekunden då skriket skulle upplösas var kommen och de spruckna känslorna som strömmade ur honom tystnade. Tystnade för alla. Alla utom honom. Inom honom var de kvar. Fick honom att vilja slita ut sitt hjärta ur bröstet och få slut på det.
Han sjönk hjälplöst ihop på det vita kyrkogolvet och ropade efter henne. Försökte lönlöst kalla henne tillbaka. Men hon kom inte. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Hon skulle aldrig få veta hur mycket han älskade henne. Han tryckte händerna mot ögonen för att stänga in sig bakom fingrarna. Slippa ta in något mer än sig själv. Stänga ute synen av kistan. Synen av hennes gestalt täckt av blommor.
Hans skrik hade skurit sönder tystnaden i kyrkan till strimlor. Till vassa skärvor som nu borrade sig in i huden på honom. Sargade Gellert till oigenkännlighet.

Du skriver fantastiskt bra.