James Carnalos: Första Året [SV]

Titel: James Carnalos Bok Ett: Första Året
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction, äventyr, magical! ^^
Antal kapitel hittills: 5 + Prolog
Färdigskriven: Nej
Rating: Öppen för alla läsare (eller, tja, de som kan läsa)
Beskrivning: Detta är första "boken" i en samling av god knows hur många, den utspelar sig under Harry Potters första år då James också går i samma årskurs.


Prolog: Branden

Mitt i Londons trånga gator, samtidigt som en man som liknade allt annat än en man just nu förintades av inget annat än en liten bebis, gick en rakryggad kvinna med raska steg förbi hus efter hus på den tomma, mörka gatan. Kvinnan bar en lång svart mantel med huvan som kastade en skugga över hennes ansikte. Hennes blick var fäst vid huset som visade sig bakom hörnet, den gamle hade inte brytt sig om att beskydda detta paret lika mycket som han beskyddat familjen som den omänskliga mannen just mördat, inte ens en simpel sköld-trollformel runt huset. Kvinnan log, det här skulle bli enkelt. Ur sin innerficka drog hon ut vad som för otränade ögon såg ut som en finslipad gren från ett träd, fast helt rak och mörkt brun. Hon höjde vad som för visare ögon genast kändes igen som en trollstav, pekad mot huset. Hennes fortfarande leende mun uttalade de mörka ord som skapade den förbannade eld som trollstavs-ägare kallade Djävulsfyr, elden växte och formades till olika gigantiska vidunder, och med en enda tanke fick hon dem att anfalla huset. Ett skrik hördes inifrån, ett skrik från en kvinna. Medan den mantelklädda kvinnan utanför var upptagen med att utföra sin eld flög en brun kraftig uggla ut ur skorstenen, och i dess klor hängde ett bylte, ett bylte som innehöll de barn som fötts under den första månaden förra året, ett barn vars föräldrar snart skulle möta döden, ett barn som snart landade med ugglan på tröskeln till ett barnhem som tillhörde en kvinna vid namn Lucy. Denna snälla kvinnan var vad trollstavs-bärare kallade en Ynk, hon var god vän med barnets föräldrar och visste med ens vad som hänt då hon såg den lille James Carnalos ligga utanför dörren dagen därpå. Och som hennes egen tog hon hand om James i väntan på att hans gudföräldrar skulle komma och hämta honom, vilket hon trodde skulle ta månader, men istället visade det sig vara år. Tio år, för att vara exakt. Den sjunde dagen i Augusti vaknade James i tron om att det bara skulle bli en helt vanlig dag bland de andra barnen, den sjunde dagen skulle allt i hans liv förändras på ett ögonblick.

Nice, fortsätt!

Riktigt bra, skriv mer.

Kapitel ett: Trollkarlen Från Fjärran


Tio år hade gått sedan den behuvade häxan hade förstört Carnalos huset och James hade inget minne av den händelsen överhuvudtaget. Allt han visste var att han på något sätt var annorlunda, han fick alltid underliga saker att hända när någon retade upp honom eller gjorde honom rädd. Han hade bott i Lucys barnhem så länge han kunde minnas, och alla de andra fruktade honom på grund av hans egenskaper. Han älskade att läsa och hatade alla vuxna förutom Lucy, som alltid varit snäll mot honom. Alla de andra vuxna ville bara ändra på honom och ge honom straff "för hans eget bästa", de ville hjälpa honom. Men han behövde inte hjälp. Hans originella hårfärg var egentligen nougatbrunt, men efter att ha sett några besynnerliga personer (som Lucy kallade trubbelmakare) gå förbi på gatan, runt sju personer med långt, svart och taggigt hår ville James ha sitt hår likadant och frågade Lucy om han fick färga sitt hår svart, hon hade blankt svarat nej. Den natten drömde han om korpar som skrek åt honom, och nästa dag vaknade han med korpsvart hår, som Lucy inte verkade kunna tvätta bort. Han visste inte hur det hade hänt, men han fick utegångsförbud resten av den veckan.
Just denna dag var inte olik alla andra dagar, James steg upp, klädde på sig, åt sin frukost och satte sig i aktivitetsrummet för att läsa tills det blev lunch. Mitt i mitten av hans bok hörde han dörren öppnas och ett par välkomnas av Lucy, han förväntade sig inget. Ingen hade någonsin ens tänkt tanken att adoptera James, de hade bara tittat på honom och övergått till de andra barnen. Så istället för att förväntansfullt titta upp mot paret fortsatte han med sin bok medan alla de andra försökte att se så söta ut som möjligt. Lucy kom in i rummet med paret och gick direkt till James, han såg upp från boken i tron om att det var ett fruktansvärt dåligt skämt.
”James, de här är dina gudföräldrar.” sade hon. Vilket tillfälle som helst nu skulle de skratta och säga April April! ”Dem lovade att ta hand om dig då dina föräldrar inte kunde det, men de har inte hittat dig förens nu.” hon log. Lucy log faktiskt. Kvinnan i paret steg fram med ett vänligt leende.
”Hej, James.” sade hon. ”Jag kände din far, han var en stor man. Han bad oss att ta hand om dig om han och din mor någonsin försvann eller avled. Nu har vi äntligen hittat dig! Det återstår väl bara att fråga antar jag. Vill du ansluta dig till vår familj?”
James var helt mållös. Till slut nickade han stumt och följde med dem till Lucys kontor för att avsluta pappersarbetet.
När de stod ute på parkeringen tittade James efter deras bil, den enda bilen förutom Lucys var en pytteliten svart Merceders. Han tittade skeptiskt på den. Mannen verkade ha sett hans blick och skrockade.
”Oroa dig inte, hon är mer än hon ser ut. Döm aldrig en hund efter håren.”
Han hoppades att mannen talade sanning, för bilen såg väldigt trång ut.
”Jag heter Liam föresten, Liam Orchidus. Och min fru här heter Susan Trench.” sade han leende och lade armen om Susans midja. När de öppnade bildörrarna visade det sig att Liam inte alls ljugit, bilen var väldigt rymlig för att vara så liten. De körde en stund i tystnad och kom till sist ut på motorvägen, då Liam tittade ut mot himlen och rullade, med hjälp av en knapp, ner James fönster. Han ansikte piskades med luft och ett brev landade i hans knä, rutan rullades upp igen. James tog upp brevet och läste adressen:
”Mr J Carnalos
Den Svarta Mercedersen
Motorvägen
London”

Jätte bra jag bevakar ska bli intressant att läsa

Tackar! ^^

Fortsätt.

Kapitel 2: Rök Ur En Vinröd Skorsten


Då han öppnade brevet hittade han två papper, ett av dem var någon lista på besynnerliga föremål och böcker och det andra var ett välkomsmeddelande. Han läste igenom båda två och såg förvirrad ut, om detta nu var ett Aprilskämt var det väldigt väl planerat. I sina funderingar insåg han att de antagligen talade sanning.
De senare veckorna var de bästa i hans liv (hittills), han var omringad av folk som älskade honom för den han var, men han märkte att den 1 september närmade sig fortare och fortare, till slut var det dags att faktiskt köpa hans skolutrustning. De körde till ett ställe kallat Den Läckande Kitteln, vad som visade sig vara en pub som bara trollkarlar visste om. De gick till ett lager och Susan slog sin trollstav mot en av tegelstenarna och väggen framför dem förvandlades till en valvport, bakom den visade sig en stor, färgglad gränd full av olika butiker och affärer med konstiga namn och innehåll.
Efter att de hade gått runt nästan hela dagen hade de visat honom bankvalvet som förut tillhört hans föräldrar, köpt hans första trollstav, hans klädnader, en tennkittel, hans böcker (som han läste entusiastiskt på vägen hem) och allt annat han behövde till sitt första år på Hogwarts.
Böckerna var väldigt intressanta och informativa, han hade även beslutat sig för att detta definitivt inte var ett skämt. Det stod om massor av berömda trollkarlar som dött av olika själ, om trollformler som verkade väldigt användbara, om varelser som kunde mäta sig med gigantiska klippor till storleken, om olika trolldrycker som kunde göra de mest fantastiska saker. Han läste även om vad de verkade kalla Pojken Som Överlevde, en pojke i hans ålder vid namn Harry Potter som hade överlevt en dödande förbannelse utförd av den mörkaste trollkarlen av dem alla. Denna Harry Potter personen verkade vara väldigt intressant för James, det stod att han mist sina föräldrar som han själv. Detta fick honom att komma på en sak, han visste ännu inte hur hans mor och far hade dött...
"Uhm... Liam?"
"Var är det, James?" sade han och vände sig om med ett vänligt leende.
"Mina föräldrar, hur, ehm, hur dog dem?" tvingade han ur sig. Liam verkade förvånad över frågan och såg obekväm ut.
"Vi vet inte säkert, det enda vi vet är att huset brann ner. Om det nu var någon som gjorde det vet vi inte vem." sade han och vände sig om. James förblev tyst resten av resan, han försökte att komma ihåg, men minnen av eld eller skrik fanns inte någonstans inom hans barndomsminnen. Han hade, som sagt, varit hos Lucy så länge han kunde minnas.

Till slut kom den 1 september och den lilla familjen på tre satte sig åter i den svarta Mercedersen, James undrade vart denna perrong Nio Tre Kvart kunde finnas, och blev ytterst förvånad då bilen stannade framför King's Cross station. De tre gick in och James följde efter dem mot perrong nio och tio. Liam böjde sig ner för att ta farväl av honom.
"Vi har rätt så bråttom iväg, men det är bara att springa med vagnen mot spärren där framme utan att stanna. Oroa dig inte, du kommer att springa rakt igenom den." sade han lugnande vid James oroade blick. De gick iväg och han sprang in igenom spärren strax efter en smått kraftig rödhårig kvinna. Hans blick möttes av ett ståtligt vinrött ånglok följt av dussintals vagnar. Samma kvinna som hade sprungit in före honom hjälpte honom att lasta på hans koffert, han såg sig omkring efter en tom kupé, men alla verkade fulla av folk. Endast då han var längst bak i tåget hittade han en kupé som var tom och satte sig. Han fick en idé och lade sin biljett på sätet framför sig; det hade stått att man fick använda magi på Hogwarts Expressen. Han tog fram sin trollstav och pekade den på biljetten. Hur var det boken hade beskrivit det nu igen? Sväng lätt och vrid hade det väl varit? Han gjorde rörelsen och försökte, men misslyckades.
Efter ett tag, när han hade försökt med nästan alla sätt att uttala det, sade han
"Wingardium Leviosa." och biljetten började sväva uppåt på hans besked. Han log självbelåtet. Han tog sedan ut en bok ur sin koffert och började att läsa.
Ungefär i mitten av boken stördes han av en flicka med stort, burrigt, brunt hår som öppnade dörren till kupén. James avskydde att avbrytas i sitt läsande och såg irriterat på henne.
"Ursäkta, en pojke som heter Neville har tappat sin padda, har du sett den någonstans?" frågade hon. Han bestämde sig för att jävlas med henne.
"Ja."
"Verkligen? Var är den?"
"Jag kastade ut den ur fönstret, den är antagligen både här och där." sade han och återvände till sin bok.

Haha bra skrivet xD älskade slutet xD

Riktigt bra.