Min ledsna sida

EDIT: Om ni tycker att den här tråden passar bättre i 15+ så kan ni flytta den dit, men eftersom jag har mått så här sen jag var yngre än 15 skriver jag det här i alla fall.

Jag har ett problem. Eller inte bara 'ett problem', jag har ett stort problem. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela, det är som att jag har två sidor. Inte på ett schizofrenisk sett, utan mer som en glad och en ledsen sida. Saken är den att den glada sidan inte är speciellt glad och den ledsna sidan är mer än bara ledsen.

När jag var yngre var jag alltid glad, och då var jag glad på riktigt. Numer är min "glada" sida snarare än likgiltig sida. Jag är aldrig glad på riktigt längre. Men den sidan är ändå mycket trevligare än den ledsna sidan.

Jag har gjort många tester på internet om hur man mår och vartenda ett har svarat att jag är deprimerad. Det stämmer antagligen, men det skulle alla vara om de var misslyckade som jag.

Egentligen har jag inget att klaga på, jag bor i ett radhus i Stockholm med mina föräldrar och min hund, vi har pengar och jag går i skolan. Jag förväntar mig inte att ni ska förstå, eller ens orka läsa det här. Jag känner mig så hemsk som skriver här när det finns så många som har det så mycket värre. Men jag hatar mitt själv. Jag är ful, tråkig, ensam och misslyckad. När jag säger ful menar jag inte att jag har några små komplex här och där, utan jag menar att jag inte har ett enda lyckat drag. (För ytterligare info, se spoilern nedan.)
Det är självklart inte enda anledningen till att jag hatar mig själv, men ni måste erkänna att det inte gör det hela lättare.

Angående att jag är tråkig så finns det inte så mycket att säga där, jag är inte på något sett kul att vara med (delvis för att jag aldrig är glad), jag tycker inte om samma saker som andra, jag är helt enkelt tråkig att vara med och tråkig som person. Vi kan beskriva det som att om jag var ett polyjuice elexir skulle jag vara grå.

I skolan har jag kompisar jag är med, jag träffar dem till och med efter skolan ibland. Men de är bara med mig för att vi umgåtts i samma gäng sen vi var små och de skulle inte kunna dumpa mig nu. Men jag vet att de egentligen inte tycker om mig (vem kan klandra dem).

Dessutom är det en till sak, jag har aldrig varit kär. Jag har aldrig varit ihop med någon, förstår ni? Jag är sexon år och har aldrig ens pussat en kille.

Som ni märker är jag totalt misslyckad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte vara så här! Min mamma vet lite om hur jag känner, men jag vill inte prata med henne. Jag vill inte att hon ska få reda på att det blev något fel på hennes dotter... Annars vet inte folk. Jag är kanske bra på att dölja det. Ingen skulle någonsin misstänka att "Den fula Harry Potter-tönten som har MVG i alla ämnen skulle kunna må dåligt", hade de gjort det hade lärarna pratat med mig som de gör med alla som verkar må dåligt. Men de har inte sagt ett ord till mig. Inte någon elev heller. Jag har försökt berätta för mina kompisar men det säger bara "så är det inte alls" och viftar bort det.

Jag behövde bara skriva av mig. Svara om ni vill. Jag skulle dock uppskatta om ni inte skrev alltför elaka grejer om hur patetisk jag är, det vet jag redan. Tack för att ni lyssnade.

Jag har precis fyllt 13 år, och säkert kan jag inte hjälpa så bra. Men jag finns en uggla bort, och jag kan prata hur länge som helst. Det blir aldrig för jobbigt.
Jag tycker inte att du är tråkig. Inte vad jag har sett av dig hittills. Men jag förstår hur du känner, eller jag försöker att förstå iallafall. För ett år sen hade jag e liknande period. Vill du att jag ska skicka ett brev på muggleposten? ♥

För det första - du är inte patetisk. Jag känner igen mig lite i texten du skrev (ja, jag läste hela).

Att ha två sidor/två personligheter är inte på något sätt schizofrent, och det är ju bra. Men jag förstår att man vill veta varför man mår så här.

Jag kanske kan börja i början då...
Jag är deprimerad. Har varit det i 2-3 år nu. Fast jag mår lite bättre än vad jag gjorde när allt blev skit, så jag är nog på rätt väg. Jag har inte fått hjälp med det förrän förra året, då mina lärare märkte att jag har blivit sämre i skolan. Jag var en MVG elev, och allting, och helt plötsligt kunde jag ingenting, gick sällan i skolan osv. De kontaktade BUP så jag gick hos en psykolog där. Efter nio månader visade det sig att jag är psykotisk och paranoid, och har tvångstankar. Jag är självmordsbenägen. Ibland känns det som att det är den enda rätta vägen - men det är den inte. Att hata sig själv, det känner jag också igen. Jag vågar inte le, för att jag skäms över mina tänder. Jag är kort, har varit mobbad pga det. Jag tycker inte att jag är snygg någonstans. Jag har hårig mage, som jag stör mig på och ja. Finnar har jag också. Och så hatar jag att jag inte kan uttala vissa ord på svenska ordentligt. Då är det ju såklart lite svårt att tycka om sig själv.

Jag tror ärligt talat inte att du är en tråkig person. Visst, jag har ju aldrig träffat dig eller så, men jag tror inte att du är tråkig. Apropå vänner, så har jag vänner bara via internet. Visst, det finns folk som frågar mig ibland om jag ska ut med dem eller så, men oftast får jag sitta ensam till slut ändå, så jag slutade umgås med folk.

Det där med killar - jag var nästan 16 när jag fick min första kyss. Jag kände mig idiotiskt, för att de flesta får ju kyssar tidigare, men nu vet jag att det egentligen inte är en stor grej.

Du är INTE misslyckad. Tro aldrig det! Det är inget fel på dig heller! Och dina kompisar verkar inte förstå att du mår dåligt. De borde finnas där för dig och förstå att ALLA kan må dåligt.

Om du någonsin vill prata, eller så, så är det bara att skicka en uggla. Jag svarar alltid!
Kram på dig. Och kom ihåg att du är FIN! ♥

Jag har inte skrivit här, inte heller svarat på den mycket snälla och söta uggla jag fick efter att ha startat den här tråden. Jag känner därför att jag måste förklara mig lite… Ni förstår, när jag är glad, eller åtminstone inte är jätteledsen, så förtränger jag alltid att jag har en ledsen sida vilket innebär att jag inte skriver här då eller svarar på ugglor om det. Men ni ska veta att efter era svar, InspiredPsycho♥ och Morsmordre♥, så var jag mycket gladare. Det tog mycket längre tid än vad det brukar göra att få ett återfall. Och ugglan jag fick betydde lika mycket, jag har den sparad och tänker på den.

Saken är den att jag är ledsen igen. (Självklart har jag haft många ledsna dagar sen jag skrev här sist men jag har inte haft någon dator i närheten då.) Jag har antagligen bara en dålig dag och så klart kommer jag förneka att det hände i morgon, men jag är ledsen. Det känns som att jag kommer sänka mig i alla ämnen för egentligen är jag mycket sämre än vad mina betyg säger att jag är (om ni inte läst tidigare inlägg så har jag 320 poäng vilket är det högst man kan få…). Jag vet inte hur jag har fått dem men det spelar ingen roll i det här fallet, det som bekymrar mig är att jag är livrädd för att börja gymnasiet. Det finns inget gymnasium jag riktigt vill gå på, men jag har i alla fall sökt in till Natur-Natur på Södra Latin.



Det innebär att om jag på något sätt skulle lyckas med att behålla mina betyg den här terminen så skulle jag i alla fall aldrig klara av att gå på Södra. Alla som går Natur där är helt fantastiska. Jag kommer inte klara av deras tempo. Jag kommer inte förstå vad de pratar om. Jag är rädd. Men vad kan jag göra? Jag har inget val. Att inte gå gymnasiet är inget val, när det kommer till kritan vill jag ju gå gymnasiet. Jag vill bara inte misslyckas.

Känner att jag avslutar inlägget här, egentligen tänkte jag ju bara meddela att ni gjorde mig mycket gladare, hoppas det är okej att jag skrev av mig lite. Det känns lite patetiskt att jag sitter här och skriver igen men av erfarenhet vet jag att det är bra att få ur sig det. Tack för att ni lyssnade en gång till.







Jag skulle bli jätteglad för det ♥

Jag känner igen mig i det du skriver, men kom ihåg att du inte är ensam. Jag går natur och känner att det är jobbigt vid vissa tillfällen^^ Om du vill snacka lite så är det bara att skicka en uggla♥

Jag kanske inte har så många kloka ord att säga, men jag tänker tala ändå - för jag gillar att skriva och långa inlägg får alltid min uppmärksamhet mer än alla andra korta och tråkiga saker.

Det låter som om du är som mig på många sätt. Jag började också som en person som jag brukar beskriva med orden "lyckligaste av de lyckligaste". Detta var inte för att min familj hade det bra ställt och jag fick allt som jag pekade på då jag var yngre (för vi var snarare tvärt om, det kvar knappt att vi klarade av att leva i dagens samhälle pga vår usla ekonomi). Jag var helt enkelt lycklig för att jag älskade att leva och se dagen efter den som jag precis levt färdigt. Prata med främlingar, leka med främlingar, leka med vänner, vara vän med alla jag mötte, springa över stock och sten i skogarna runt omkring området som jag bodde i. Ja, det var allt sådant som gjorde mig lycklig. Det var på den tiden jag inte visste vad ordet "sårad" var eller ens hur det kändes, för jag hade aldrig blivit sårad av någon och aldrig sårat någon annan (hoppas jag).

Sedan när jag hade slutat lekis och skulle vänta på att ettan skulle börja, träffade jag en person. Hon var till en början helt underbar och jag kom att kalla henne för "bästa vän". Jag var fortfarande den där lyckliga personen som jag alltid hade varit, men jag märkte med tiden att min så kallade "underbara bästa vän" inte var så underbar trots allt... Hon var en sådan som inte accepterade ett "nej" och som inte accepterade att jag hade en åsikt eller egna tankar. Det var tydligen hon som skulle bestämma... Så efter jullovet hände något, fram tills dess hade hon aldrig vågat prata med någon av de andra tjejerna i vår klass, men efter det gjorde hon det. Eller inte ens det, hon började med att ignorera mig totalt och jag fick inte vara med...
Jag har alltid varit en sådan som sett till så att ingen ska vara ensam eller känna sig utanför, men när det var jag som stod där helt ensam och ingen brydde sig ett skit, visste jag varken ut eller in...
Och det var så det hela började. Under de resterande åren av låg och mellanstadiet var jag den som alla tjejerna mobbade, även efter att min så kallade "bästa vän" hade flyttat och bytt skola. Inget hjälpte och det var antagligen så för att min lärare var en av de som mobbade mig också - så hon tyckte att det var okey att tjejerna i klassen mobbade mig...

Under alla de åren kände mina föräldrar till hur jag mådde och vad som hände. Jag skämdes över mig själv och grät så fort jag kom hem, för i skolan vägrade jag att "visa mig svag" så ofta och längde som möjligt. Jag ville inte ge dem glädjen att se mig lida, för de var inte värda att se mitt lidande. Det var därför jag log. Ständigt log. Jag log när de slog, jag log när de knuffade mig, jag log när de skrattade åt mig när de stod i den där ringen och snackade skit om mig så jag hörde, jag log när de trackaserade mig för att jag var mer som en kille än en tjej. Leendet var mitt värsta lidande.

Efter det, började högstadiet, jag var inställd på att få börja om ifrån början. Jag ville inte bli klassens mobboffer än en gång, det var någon annans tur, tyckte jag. Eller ännu bättre, jag ville komma till en klass där ingen var mobbad. Nog fick jag för den, ändå... Jag var däremot inte mobbad, nej, tvärt om, jag fanns till en början. Då när alla fortfarande var nyfikna på alla så där som det alltid är i början när man kommer till en ny klass där man inte känner mer än två eller fyra personer. Med tiden blev jag visserligen den som inte fanns, den som ingen såg och den som ingen brydde sig om. Jag hade försökt, men jag visste inte hur man skulle göra för att bli vän med folk, för det var så länge sedan jag hade haft en vän sist.
Jag kom in i min gamla bana igen, jag fick en mobil, min nuvarande w200i i jullklapp i åttan. Så jag började lyssna på musik, ständigt. Musiken var min tröst och såg till att jag skulle vara stark. Jag kände mig säkrare på mig själv än vad jag var, jag började försöka visa vem jag var. Då plötsligt såg några mig, fast då var jag tydligen emo. Bara för att jag råkade gilla filmen kallad "The nightmare before christmas" väldigt mycket och hade en t-shirt med Jack på.
Jag fortsatte vara den som ständigt log, jag var inte med i den lilla gemenskapen som min klass hade. Jag stod bredvid och lyssnade på musik, eller satt på bänken bredvid och ritade. Det var vad jag gjorde. Det var egentligen bara en person som såg mig när ingen annan såg mig. Det var han som gjorde att jag inte glömdes bort helt, för han var den som märkte när ingen hade märkt mig på ett bra tag och sade något till mig för att jag skulle kunna svara något och påminna andra om att jag var där. Men det var allt.

Enda gångerna under alla de åren som jag fanns och var accepterad på riktigt var på fotbollsplanen och innebandyplanen. Det var bara där jag gjorde någon nytta och det var bara där ingen kunde vara som mig. Jag är kort och på fotbollsplanen tål jag extra mycket av någon anledning, antagligen för att jag känner mig mer levande där än i skolans lokaler. Jag är snabb och märker knappt när folk tacklar in mig i väggen när man kör innebandy, för jag är fokuserad på matchen. Så det var bara där jag fick tillåtelsen att verkligen finnas, att verkligen leva.
Och under de tre åren vågade jag inte säga något till mina föräldrar, för jag visste att de hade trott på mig och att jag skulle lyckas vända på allt när jag började i högsadiet. Det var inte förens på skolavslutningen i nian som min mamma kom att få reda på hur de tre åren hade varit för mig, för det var då hon såg det med egna ögon... Jag hade hoppats på att hon aldrig skulle få veta, för att göra så hon slapp lida lika mycket som hon gjort sedan jag gick i ettan.

Nu sedan tre år tillbaka har jag gått på en skola kallad GUC, jag hamnade där för att det var skolan jag valde och ville gå på. För första gången i mitt liv gjorde jag rätt val... Trots att jag fortfarande var "trasig" efter tidigare år i skolan, hade jag under nian börjat försöka bygga upp ett "jag" inom det tomma skal som man ska kalla för "jag". Så egentligen var jag inte en person än när jag satt och skulle presentera mig inför min nya klass. Men tydligen så funkade det ändå, trots att vi bytte klass igen när vi började i tvåan. Jag är inte längre varken den mobbade eller den osynliga, jag är någon som finns och som lever igen. Kanske är jag inte den jag var innan allt började, men jag står fortfarande upp och vet vad jag vill. Jag kanske inte tror på mig själv så mycket som man borde, men jag tror en hel del på mig själv åtminstone.

Men jag är fortfarande den, som fortsätter att le så fort jag går utanför mitt hus. Precis som du, är jag aldrig riktigt glad. Jag skrattar i skolan åt saker som jag inte ens tycker är kul och jag fortsätter att le även om jag bara känner mig tom inombords fortfarande. Jag är inte hel än, det är en lång väg kvar att gå tills dess. Kanske borde jag vara arg på mig själv, för att jag lyckats lura alla de senaste tre åren att jag är glad, för de ser mig som ständigt glad och ingen vet egentligen inte vem jag är. De känner bara ett skal som jag låtit dem lära känna, inte vad som finns på djupet. Ingen av dem vet mitt förfluta, för det är ett förflutet som man inte ens borde kunna kalla för et förflutet. De vet knappt vad jag vill eller vad jag gillar att göra. Jag beter mig ibland som om jag är som dem och gillar de sakerna som de gillar, medan jag egentligen inte har någon åsikt alls om det eller rentav inte ens är intresserad av det. De enda delarna ifrån mitt djup som de faktiskt känner är min förkärlek för drakar, mitt beroende av musik, min förkärlek för sport och att fotografera - men det är det enda.

Nu kanske det inte blev så rätt att dra upp min livshistoria här... Så tillbaka till vad du skrev... Du skriver bokstavligt att du inte vill vara så som du är, och jag kan väl med gott samvete säga att jag förstår vad du menar. Visserligen har jag själv knappt kommit ur det, och för att komma dit där jag är vet jag inte riktigt hur jag gjorde... Jag antar att det bästa sättet är att verkligen vilja komma ur det mer än något annat här i livet.

Biten om att du känner dig misslyckad och att du inte gillar ditt utseende, snälla, tänk inte så. Du är inte misslyckad bara för att du inte är som andra. Jag tänkte så om mig själv också förr, jag vet att jag är annorlunda och majoriteten av alla runt omrking mig fortfarande har svårt att acceptera mig. Du måste lära dig att acceptera vad du är och att det inte är några som helst fel på att du är unik. Du är bra precis så som du är, om du hade varit som alla andra hade världen blivit väldigt tråkig i längden - för varken du eller jag hade inte funnits där. Biten med att du inte gillar hur du ser ut, jag har varit där jag med. Jag har aldrig gillat mitt utseende, så det var antagligen därför som jag inte orkade bry mig om det och fortfarande inte bryr mig. Visst hade jag en period då jag var inne på att färga håret svart med blodröda slingor (bara för att leva upp till allas åsikter om att jag var emo), men det är förbi. Man måste lära sig att acceptera sig själv och hur man själv ser ut. Man behöver inte gilla hur man ser ut, huvudsaken är att acceptera att det är du. Ingen kan vara perfekt och ingen kan vara normal, orden finns men det finns inget som är de orden.

Det finns säkert en hel del mer som kan sägas, men för stunden känns det som om det här är ett inlägg som är för långt för att någon ens ska orka läsa. Så vi får avrunda det med att du ska veta att du inte är ensam, det kan säkert hända att det fler än vi två som är så också.

Åh, jag känner bara just nu att jag vill krama om dig i flera timmar och berätta för dig att du är vacker som du är och att vem du är och vad du gör är det som gör dig till en fantastisk människa. That's what makes you you.

Jag tror att alla människor har perioder när de känner sig totalt misslyckade och att de inte duger till någonting, men så är det inte. Du är inte totalt misslyckad, hur skulle du kunna vara totalt misslyckad när du är en del av Mugglisfamiljen?

Du är fin som du är, oavsett vad andra tycker och tänker. Glöm aldrig det! Och glöm aldrig att jag finns här om du behöver prata. ♥