VIGGO & AURORA

"Viggo & Aurora" är ett romantiskt äventyr om två bästa vänner och komplikationerna som uppstår innan den årliga Julbalen, som är en en spännande och känslig tid för många. Athina är svartsjuk på Aurora. Hennes storebror är överbeskyddande. Missnöjda Myrtle bär på en av deras hemligheter och hotar att berätta för alla på balen. Deras kärlek blir inte så lätt som de vill tro, och fort har förälskelsen ett pris som måste betalas innan Julbalens midnatt.

Författare: jag, SimonCordatilia och min vän madeleinegranger.

Är ni redo för första kapitlet?

Go for it! Jag är redo och intresserad av att ge den en chans. (och du skall veta att jag inte är den som brukar ta mig tid till det - så ett bra första intryck ;D)

KAPITEL 1. Astronomitornet


Viggo Cordatilia och Aurora Milvus gick nu deras sjätte år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom, i elevhemmet Ravenclaw. De hade varit goda vänner sedan fjärde klass och hade denna sommar brevväxlat nästan varje dag. Första terminen närmade sig nu sitt slut. Det ihållande snöfallet påminde dagligen om julaftonen som snart skulle slå in, och därmed även den årliga Julbalen.
Det var en lugn decemberkväll i slottet. Brasan i sällskapsrummet sprakade bakom det lågmälda småpratet. Ett av porträtten hade redan somnat och snarkade lätt. Viggo bläddrade i historieboken helt utan intresse.
”Ska vi inte hitta på något? Jag blir inte klok på denna trolldomshistoria…” sa Viggo uppgivet.
Aurora tittade upp ur sin bok, som hon suttit djupt försjunken i under flera timmar. Hon hade gärna fortsatt med det väldigt intressanta kapitlet om Vettlösa Vendelin, men eftersom hennes huvud bultade av smärta gav hon upp och reste sig ur sin fåtölj.
”Ja visst, gärna! På ett villkor, att vi gör något som inte har med böcker att göra.”
Viggo skrattade och slängde historieboken på bordet framför Aurora med en lätt duns.
”Och det ska komma från dig. Det är väl på tiden att du blir less allt läsande!” sa Viggo, reste sig han också och lättade på slipsen.
Aurora fnös och la prydligt ner hennes bok bredvid Viggos.
”Det är bara för ikväll. Gör inte det här till en vana.” sa Aurora med en glimt i ögonen.
Viggo log oskyldigt.
”Nej då, det ska inte bli någon vana. Men var vill du gå då?” Aurora tittade upp i taket och funderade.
”Jag tänkte säga att vi kunde gå till biblioteket… Men Astronomitornet då? Så kan vi kolla på stjärnor!”
”Javisst.” sa Viggo.
Några förstaårselever klev in i sällskapsrummet genom den trånga portalen bakom porträttet.
”Hej, allt väl?” frågade Viggo.
De undvek att möta hans blick och skyndade med vettskrämda miner mot sovsalarna. Viggo tittade på Aurora och ryckte på axlarna. Hon följde dem med blicken då de sprang upp för trappan, sedan tittade hon tillbaka på Viggo.
”Jag minns hur rädd jag var för de äldre eleverna när jag gick första året. Jag satt bara uppe i sovsalen med mina böcker för att undvika dem… ” Aurora suckade och log. ”Tur att det inte är så längre.”
Viggo skrattade och lämnade sällskapsrummet med Aurora.

”Ser jag verkligen så farlig ut? Jag har väl aldrig gjort någon något under mina sex år...”
Aurora fnittrade till.
”Nej, det gör du inte. Verkligen inte.”
”Jag försöker bara föregå med gott exempel. McGonagall som ändå är Gryffindors föreståndare gav mig till och med fem poäng under den första Quidditchmatch i fyran. Minns du det?”
”Å ja! Jag minns den matchen. Du hjälpte han… vad-han-nu-heter i Gryffindors lag när du råkat slå till honom med ditt slagträ…”
Aurora skrattade igen.
”Det glömmer jag aldrig!”
”Väldigt klantigt av mig… Varför skulle jag upp på läktaren med ett signerat slagträ för? Jag ville bara sjunka genom golvet då vi gjorde mål och jag råkade slå till killen, Miller, bakom mig. Särskilt då McGonagall som satt nedanför vände sig om.
Viggo slog handen för ögonen.
”Men tur som var fick jag fem poäng då jag beklagade mig så innerligt och erbjöd mig att följa Miller till Sjukhusflygeln. Fem poäng för beundransvärd omtänksamhet, trots omständigheterna, eller vad hon sa.”
”Ja. Jag minns att du, innan matchen, gick omkring med det där slagträet och skröt om det. Det var tydligen världens mest kända slagman som skulle ha signerat det.” berättade Aurora och imiterade Viggo med vilda gester. ”Du har alltid fått folk att göra som du vill. Du har liksom aldrig fått någon straffkommendering, och inte många poängavdrag heller. Ändå pratar du hela tiden på Professor Binns lektioner. Jag förstår inte…”
Aurora suckade och tittade beundrande på Viggo. Han var rätt lång och stadig jämfört med henne.
”Vad kan jag säga? Jag har väl tur bara!”
Han blinkade med ena ögat och knuffade Aurora lätt i sidan.

Plötsligt stannade dem framför en affisch om Julbalen som snart skulle äga rum i Stora Salen. Det påminde honom om den bittra sanningen att han faktiskt ännu inte hittat någon balpartner. Viggo gjorde en tung utandning.
”Har du hittat någon att gå på balen med än?” frågade han.
Aurora rodnade och granskade affischen som hon sett flera gånger tidigare men inte brytt sig om. Ingen skulle väl ändå vilja gå henne.
”Alltså jag… tänkte inte gå, tror jag.”
Viggo tittade nu överraskat på henne.
”Visst skämtar du med mig? Klart du ska gå! Julbalen är ju bland det roligaste på hela året. Jag har hört att Systrarna Spök ska spela i år igen. Sedan spelar ju skolans egen storbandsorkester också, dirigerad av Flitwick förstås. Helkul. Men, Aurora… Du måste gå!”
Han försökte se in i hennes huvud, se vad hon tänkte där hon stod med nedsänkt blick. Men faktum var att det aldrig hade varit hennes grej att gå på baler och fester, om än det lockade henne.
”Jag vet inte, jag är inte sådär förtjust i… i sånt.”
Hon såg upp och mötte Viggos blick, men tittade fort bort igen.
”Jag har ändå ingen att gå med.”
”Inte jag heller... Fast jag har inte gett upp än. Men vi släpper det för stunden? Jag ska inte stressa dig i onödan.”
Viggo log snällt och höll ut en hand för vägen.
”Sista trappan till Astronomitornet. På grund av stoppet har taxan gått upp i 12 siklar. Skämtar!”
Aurora skakade på huvudet och började skratta. Sedan började hon traska uppför trappan med två steg i taget.

När de väl var uppe var de båda andfådda och Aurora satte sig på stenbänken för att dra in den friska luften i lungorna.
”Har du varit här någon gång? Förutom på Astronomi-lektionerna?” frågade Aurora mellan flämtningarna.
Viggo slog sig ner bredvid Aurora, av ren reflex väldigt nära som om den värme hennes kropp utstrålade på något sätt kunde skydda honom mot den vassa vinterkylan.
”Jag minns inte. Jag tror inte det. Jag är väl inte särskilt fascinerad av just det ämnet som du vet. Men…” Viggo tittade ut över stjärnhimlen. ”… Det är vackert.”
Han drog fram trollstaven och riktade den mot en av facklorna.
”Lacarum inflamare!”
Aurora log för sig själv. Hans arm mot hennes värmde hela hennes kropp och nu visste hon plötsligt inte vad hon skulle säga. Hon tittade upp på den stjärnbeströdda himlen.
”Det är mitt favoritämne.”
”Jag vet. Jag har ju liksom känt dig i snart sex år nu.”
Hon huttrade ofrivilligt, även fast hon satt mycket nära Viggo. Vinden kändes kall. Några stora snöflingor susade mot dem och la sig till ro i hennes hår.
Plötsligt såg Viggo ett stjärnfall. Han ville tala om det, men ville samtidigt inte förstöra magin i turen att få uppleva fenomenet som inte hade varat längre än ett ögonblick. Han önskade tyst för sig själv istället.
”Aurora... Jag hoppas inte det här känns obekvämt för dig på något sätt.” sa Viggo och svalde. ”Jag menar, vi är ju jättebra kompisar och så, men du skulle inte möjligtvis vilja gå på balen med mig? Om jag bjöd dig alltså?”
Aurora slet sin blick från stjärnorna och tittade på Viggo.
”Balen? Men jag vet ju att Athina vill gå med dig. Jag hörde henne säga det förut. Så du måste liksom… inte… gå med mig.”
Aurora kände hur hennes röst svek henne, och dem sista orden blev bara en viskning. En lättnad föll över Viggos bröst, samtidigt som han nästan började skratta.
”Athina? Tror du att jag hellre skulle vilja gå med henne än med dig? I så fall kan jag lika gärna gå med en förtrollad julgran. Hon är ju Gryffindor-hemmets största bimbo. Tänk så kul du och jag skulle ha! Jag förstår inte att jag inte tänkte på det förut, men jag antar att vi står alldeles för nära för att se varandra. Men Aurora, om jag fick välja går jag mycket hellre med dig än med någon annan.”
Han log och försökte fånga hennes blick.
”Vill du?” frågade han kort.
Aurora kände sig oerhört smickrad och började skratta. Hon erkände för sig själv att hon faktiskt inte tänkt på att hon skulle kunna gå med Viggo tidigare.
”Det är väl som du säger att man inte tänker på det… Jag går väl med dig då!”
Hon puttade honom retsamt på axeln och reste sig upp för att gå fram till kanten och skåda det väldiga området runt Hogwarts. Viggo kände sig stolt över att ha åstadkommit så mycket från att han såg affischen vid trappan. Det här var mycket bättre än att plugga historia. Mycket bättre.
”Du trillar inte ner, va?” Han lunkade fram med händerna i byxfickorna och tittade nerför tornet intill Aurora. ”Jag fryser. Du vill inte börja gå tillbaka?”
”Jag vill inte gå! Inte än.”
Lyckan över att någon hade frågat henne svämmade nästan över. Hon kunde verkligen inte gå tillbaka till uppehållsrummet nu. Hon la istället händerna på muren och hoppade upp och satte sig på kanten som var precis lagom tjock för att hon skulle kunna sitta där.
”Jag kanske trillar ner istället!”
Hon skrek till och låtsades tappa balansen. Viggo sträckte snabbt ut en hand för att ta tag i hennes arm. I samma ögonblick blev han skrämd av sin reflex i oro att ha kunnat knuffa ner henne.
”Så där får du inte göra! Jag räknar ju med att gå med dig nu. Och vem ska då tala om för mig när vi är uppe efter läggdags?”
Viggo nickade mot klocktornet. Aurora tittade på klockan som nästan visade nio. Hon hoppade ner från kanten.
”Vi är uppe efter läggdags.” sa Aurora panikslaget, men när hon mötte Viggos lugna blick log hon. Sedan gick hon stolt förbi Viggo mot dörren, lagom nära för att hennes hår skulle snudda vid hans arm.
”Värst vad du har blivit tuff. Jag skulle inte vilja stöta på Filch nu, jag som är helt utan straffkommenderingar.”

De följdes åt tillbaka till Ravenclaws sällskapsrum. Där höll glöden i den öppna spisen på att dö ut, och det var alldeles tyst.
”Du.” sa Viggo. ”Imorgon efter skolan, vill du följa mig till Hogsmeade då? Jag behöver kolla på en kostym till balen.”
Aurora tog försiktigt upp sin bok "Magins historia" från bordet där hon lämnade den förut och såg på Viggo.
”Ja, varför inte?” Hon kom då på att även hon måste ha någonting på sig på balen. ”Och jag måste ju ha en klänning... Jaja. God natt, Viggo!”
”Trolldryckskonst imorgon...” Viggo grimaserade. ”God natt!”
Aurora lämnade uppehållsrummet och gick uppför trappan till flickornas sovsal. Hon pustade ut och satte sig på sängkanten och bläddrade lite i läroboken. Hon hade svårt att koncentrera sig på bokstäverna. Hon var bara så oerhört glad över att hon skulle få gå på balen ändå. Efter en stunds läsande gav hon upp och lade boken högst upp i hennes prydligt staplade trave med böcker. Därefter sträckte hon ut sig på sängen och somnade nästan omedelbart.
Innan Viggo la sig för att sova gjorde han en segergest med armen. Han tänkte att det skulle bli tusen gånger roligare att gå med Aurora som han kände gott och väl än med någon annan. Nu upp¬levde han inte längre Julbalen som något problem. Det kändes inte längre lika spänt och känsligt. Nu var han avslappnad. Till och med tanken på studier gjorde honom glad.

Sjukt bra.
Väldigt välskriven och intressant.

Känn er bevakade.

KAPITEL 2. Cordatilius!


Under morgonen hade Viggo tvingat sig upp ur sängen med kvällen i Astronomitornet som en avlägsen dröm i minnet. Han skulle gå på Julbalen med Aurora. Han kände sig stolt. Ville att alla skulle veta, men vågade samtidigt inte berätta så här tidigt ifall att hon skulle ångra sig.
”Värst vad du är konstig idag.” hade John sagt.
”Jag är väl inte konstig?” hade Viggo svarat.
”Du är som så... frånvarande.”
”Äh.”
Aurora och Viggo satt på Trolldryckslektionen i en grupp om två för att lära sig Levande-död-brygden.
”Viggo, kan du hämta en... Ehm, drakblod? Bara en droppe.”
Aurora granskade receptet noga. Levande-död brygden var väldigt svår men hon bestämde sig för att klara av receptet. Hon blundade och tog ett djupt andetag då hon hade en tendens att stressa upp sig onödigt mycket när det gällde skolarbeten.
Viggo hämtade flaskan med drakblodet och hällde i en droppe.
”Blir den mörkröd när du häller i blodet?” frågade Aurora med blicken i boken.
”Öhm. Det beror på hur man definierar mörkröd, om det är mer brunt eller...? Äh, jag vet inte. Titta själv. Inte för att jag är färgblind men.”
Viggo grimaserade och kliade sig otåligt i pannan. Luggen hade tappat frisyren i ångan av de rykande kittlarna. Aurora tittade ner i kitteln och log åt resultatet.
”Ah, perfekt! Då behöver vi två deciliter larver.”
Hon skuttade iväg till skåpet med ingredienser och hämtade en porslinskopp med rätt sorts larver.
”Vadå, är det larverna som avgör färgen? Eller vad?” undrade Viggo och tittade förvirrat ner i boken.
”Jag hoppas det räcker. Det fanns inte så myck…” Aurora snubblade och tappade greppet om koppen som föll till golvet och gick sönder i ett högt kras som fick hela klassen att rycka till. Hundratals små grå larver började kräla runt över stengolvet. En ångest vällde genom Viggos mellangärde då Snape i halvfart släpade sig fram mellan bänkarna med en djup rynka mellan ögonbrynen. En tanke slog honom. Han drog fram trollstaven ur innerfickan och uttalade snabbt:
”Immobulus!”
Larverna blev som paralyserade och slutade röra sig bland allt krossat glas, samtidigt som Snape nådde fram till scenen.
”Har jag tillåtit något spöviftande i mitt klassrum idag, Cordatilia?” snäste Snape och ryckte staven ur Viggos hand.
”Men jag...”
Snape drämde staven i bänken bredvid och lyfte handen från den. Klassen stod blickstilla och iakttog dem.
”Tio poängs avdrag... från Ravenclaw.” sa Snape långsamt.
Tunga suckar hörs genom klassrummet.
”Men, professorn, jag…”
”Ett ’men’ till, Cordatilia, och du ryker ut ur mitt klassrum snabbare än jag förgiftar din morgonjuice. Dessa larver växer inte på träd ska du veta.”
Som halvblod och med ett liv i Mugglarvärlden visste inte Viggo om han skulle ta åt sig eller inte.
”Åh, jag är så klumpig.” viskade Aurora bedrövat och lutade sig mot Viggos axel.
”Miss Milvus, du städar upp här.” sa Snape sammanbitet och blängde på Aurora som då samlade sitt hår i en hästsvans och drog fram sin trollstav.
”Utan magi.” sa Snape kallt.
Aurora stoppade motvilligt undan sin trollstav och började städa upp de små larverna med händerna. Hon kände de andras blickar bränna i ryggen och ville bara försvinna. Varför lyckades hon alltid skämma ut sig?

Efter lektionen strömmade eleverna ut ur Snapes klassrum med en känsla av befrielse.
”Det är sånt som händer.” sa Viggo. ”Det är bara typiskt Snape att göra en så stor sak av det. Visst hörde du vad han sa? ’Dessa larver växer inte på träd’ säger han och stirrar på mig på det där sättet. Som om jag inte visste det bara för att jag hade ett liv i Mugglarvärlden innan jag kom till Hogwarts.”
”Jo, jag hörde det.” sa Aurora. ”Men tänk på att Professor Snape avskyr alla som är halvblod och mugglarfödda. Även mig, bara för att jag inte hamnade i Slytherin som mina föräldrar och bröder.”
Plötsligt blev hon knuffad bakifrån och tappade sin väska så ett tiotal böcker ramlade ut på golvet.
”På tal om bröder.” morrade hon och blängde på killen som gått in i henne. Zach. Auroras bror. Han hade mörkt lockigt hår och exakt likadana blå ögon som Aurora.
”Ibland saknar jag att ha en lillasyster att retas med på det där sättet.” sa Viggo, tittade på Aurora och flinade. ”Nej, skämt åsido. Jag tycker det verkar rätt jobbigt det där med syskon, men jag vet ju inte, jag som inte har några.”

Efter en skoldag av lektioner i bättre lycka än Trolldryckslektionen kom Viggo på en sak.
”Du, vi har ju slutat för dagen. Visst ville du följa till Hogsmeade?” frågade Viggo.
”Ja, såklart jag vill!”
De klädde på sig och traskade ut på den snötäckta innergården. En vit uggla som knappt syntes mot den ljusa himlen passerade ovanför dem. De lämnade skolområdet och fortsatte längs vägen mot Hogsmeade.
Så här dags under eftermiddagarna var Hogsmeade lugnt och stilla. De små husen bolmade från skorstenarna och skyltfönstren kastade ett svagt varmt sken över den vita snön. Ungdomarna var frusna när de promenerade in i den lilla byn, men fort hade Viggo hittat en kostym och inväntade då Aurora som dröjde i jakten på den perfekta balklänningen.
”Okej, det där gick ju snabbt. Ska vi ta en honungsöl på Tre kvastar?” frågade hon då hon mötte upp honom med en stor kasse i ena handen.
”Det var precis det jag tänkte.”
Viggo steg in på Tre Kvastar, gnuggade händerna mot varandra och borstade av lite snö från kappan. Ett svagt ljud av musik och skratt välkomnade dem in i värmen. Sedan följdes dem åt till baren.
”Två honungsöl, tack.” sa Viggo.
”Det går jättebra. Jag kommer ut med dem.” sa Rosmerta.
De slog sig ner vid ett litet bord i hörnet. Aurora tog av sig sin kappa och hängde den över ryggstödet.
”Undra vilka alla ska gå med på balen...” sa hon. ”Speciellt Athina nu när hon inte kan gå med dig.”
Viggo skrattade. Madam Rosmerta kom ut med deras honungsöl och serverade dem.
”Tack ska du ha.” sa Viggo och vände sig sedan till Aurora. ”Jag tror inte att Athina skulle vilja gå med mig, men jag hade ändå inte velat gå med henne.”
Viggo tog sin första klunk och njöt av smaken. Sedan höll han upp sitt glas mot Aurora.
”Skål för oss då, för att det blir vi som går på balen!”
”Skål!”
Aurora lyfte sitt glas och lät det krocka med Viggos. Hon tog en stor klunk och ställde ner glaset på bordet och skrattade. Sedan pratade dem länge om balkvällen.
”Du får förbereda dig på att du kommer bli mina bröders nästa piltavla!”
”Sån tur att vi övar på Protego den här terminen då! Du. På tal om trollformler... Jag har en sak jag vill visa dig. Men det är en… familjehemlighet.”
Viggo tog en klunk till och torkade skummet från överläppen.
”En familjehemlighet?” Aurora tittade intresserat på Viggo. ”Spännande. Men du, vi borde börja gå tillbaka om vi ska hinna läsa klart ’De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv.’” sa Aurora och himlade med ögonen.
”Det har du rätt i.” sa Viggo.
De drack upp det sista av ölen, reste sig från bordet och tog på sig kapporna igen. Aurora tyckte kappan kändes fuktig och obehaglig men när hon gick ut i den kalla bitande vinden drog hon den tätare om sig.
Viggo kisade i kylan och det ihärdiga snöfallet. Det blev en minst lika kall promenad tillbaka mot skolan.

Väl inne i slottet rörde sig elever som just slutat för dagen. En pojke jagades av ett förtrollat pappersflygplan, ett gäng äldre killar passade på att släppa ut skjortan utanför byxorna och lätta på sina slipsar på väg ut genom ett av klassrummen. På en bänk satt ett par och hånglade.
”Sällskapsrummet?” frågade Viggo.
Aurora duckade för ett pappersflygplan.
”Var som helst.” svarade Aurora då ett annat pappersflygplan träffade henne i bakhuvudet. ”Utom här.”
Viggo kastade Diffindo mot det tredje pappersflygplanet som kom nära Aurora. Några besvikna killar i tredje klass suckade. De följde en grupp andraårselever som antagligen också var på väg mot Ravenclaws sällskapsrum, men så stannade Viggo utanför flicktoaletten.
”Vänta. Vi går in här!” sa Viggo och drog i Auroras kappa.
”Vad är det som är så viktigt med att vi behöver gå in här?”
Aurora kastade några oroliga blickar omkring sig och hoppades innerligt att inte Missnöjda Myrtle skulle dyka upp från någon av toaletterna. Viggo såg sig om och försökte höra om någon befann sig i något av båsen.
”Nej, jag tänkte bara ifall det var tomt här.” sa Viggo med låg röst. ”Jag skulle visa dig någonting. Och det är som sagt lite av en familjehemlighet.”
Viggo tittade ner i golvet och skrattade lätt med ett snett leende. Sedan slog han upp blicken och mötte Auroras nyfikna ögon.
”Cordatilia.” inledde han. ”Min fars efternamn. ’Tilia’ är latin för de träd som gör en allé av vägen till min farfars herrgård, som vi en dag kommer ärva. ’Cordata’ är latin för hjärtformad vilket beskriver löven. I sommar fick jag lära mig en trollformel som endast används av min släkt. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till. Pappa säger att var och en av oss hittar sin mening med den. Min farbror använder den för att signera sina konstverk, som ett slags märke.”
Viggo tog en paus och slickade sig om läppen.
”Får jag visa dig?”
Aurora nickade snabbt av nyfikenhet. Hon satte sig på bänken som bar upp handfaten. Det knakade till lite i träet men det brydde hon sig inte om.
”Visa mig!”
Hon log stort. Viggo lyfte staven.
”Förvänta dig inte för mycket bara. Det är faktumet att jag för första gången visar någon denna formel som är poängen. Cordatilius!”

En krans av hjärtformade löv i alla dess färger växte fram ur tomma intet strax ovanför dem. Gröna, rosa, gula, orangea, röda, rosa och blå blad. En svävande krans från ett träd som ingen av dem någon gång sett i verkligheten.
”Titta.” sa Viggo och nickade återigen mot kransen då löven började glöda i kanterna och gav ifrån sig ett blandat ljus av lövens färger. Viggo satte sig ner bredvid Aurora.
”Det finns alldeles för få mistlar på Hogwarts.”
Aurora drog efter andan och tittade upp på misteln ovanför.
”Om du trodde att du skulle behöva hitta en mistel för att få en kyss av mig så…”
Aurora försökte få fram fler ord, men dem fastnade i halsen på henne. Hon försökte verkligen säga något men hon visste inte vad.
”Åh, Viggo. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag…”
Hon tittade generat ner i golvet. Viggo hade alltid tyckt om Aurora. Enda sedan fjärde året då de hade börjat umgås riktigt mycket hade han vandrat på en hårfin gräns mellan känslan av vänskap och... något mer. Sanningen var att han inte trivdes så bra med någon som med Aurora. Nu tvekade han inte längre.
”Du behöver inte säga någonting. Men jag har uppenbarligen hittat användning för denna trollformel.”
Viggo placerade en hand under hennes haka, lyfte hennes huvud, lutade sig fram, blundade och kysste hennes läppar. Aurora som ändå hunnit förstå att hon skulle bli kysst där under misteln kände sig överraskad när det väl hände. Det tog ett par sekunder för henne att inse att hon kanske inte bara skulle sitta där. Hon stängde sina ögon och kysste försiktigt tillbaka. Hon lade varsamt sin hand på Viggos bröstkorg, för att sedan lägga den runt hans nacke. Det kändes plötsligt som om hon hade väntat på det här ögonblicket länge.
Viggo strök hennes hår. Hans hjärta bultade. Kyssen varade längre än han väntat sig. Hennes läppar kändes mjuka och fuktiga mot hans. Han ville aldrig att kyssen skulle ta slut under den värmande glödande kransen ovanför deras huvuden.
Då slogs dörren upp, Viggos läppar skiljdes från Auroras och han fick se Athina i dörröppningen till flicktoaletten. Hon stirrade på dem för ett ögonblick innan hon öppnade munnen för att tala.
”Vad gör ni här på flicktoaletten?”
Sekunder senare dök två av Athinas kompisar upp bakom henne. Då fick syn på Viggo och Aurora, började fnittra, vände sig om och lät skratt utbryta i korridoren utanför. Athina glodde mållöst på dem men vände sedan om även hon och stängde dörren efter sig.
Aurora stirrade tomt in i dörren. Helst skulle hon vilja döda Athina för att hon just förstört det finaste ögonblicket i hela hennes liv, men sedan vände hon sig om och tittade på Viggo. En stöt av lycka gick genom hennes kropp.
”Jag... jag tror vi borde gå tillbaka. Försvar mot svartkonster-läxan är tills i morgon, vet du.” Hon försökte låta stadig på rösten, men misslyckades. Hon ville egentligen inte alls gå tillbaka till sällskapsrummet, faktum var att hon gärna skulle vara kvar här inne med Viggo för alltid.
”Ja, det var ju det också.”
Viggo funderade.
”Jag tror i alla fall vi överlever tills imorgon. Med... det här.” sa han sedan för att gå rakt på sak. ”Athina går i Gryffindor, vilket innebär att imorgonbitti vid frukosten kommer alla Gryffindorare veta och stirra ut oss. Kanske lika bra att låta alla Ravenclaware få veta också?”
Viggo höll ut sin hand, redo att vandra tillbaka mot sällskapsrummet med Aurora nu närmare än någonsin. Aurora tog tag i Viggos hand och gav honom sedan en puss på kinden som Viggo tog som en bekräftelse på att hon vill. Att hon vill vara med honom på samma sätt som han ville vara med henne.
”Låter som en bra idé.”

De lämnade flicktoaletten hand i hand. Aurora hade ett brett leende på läpparna. Hon kunde nog inte bli lyckligare än så här. En skön porlande känsla växte i Viggo när han stolt vandrade med henne vid sin sida genom korridorerna. Strax utanför sällskapsrummet vågade Viggo luta sig fram och lukta i hennes hår. Doften fick de små hårstråna i nacken att resa sig på honom.
”Du luktar så gott. Jag har alltid velat borra in näsan i ditt hår.”
Aurora skrattade och kramade Viggos hand hårdare.
”Lösenord?” frågade porträttet och log åt de kära ungdomarna.
”Draklödder.” sa Viggo.
”Okej. Ska vi bara gå in nu då, bland alla våra vänner?”
Aurora svalde nervöst, tog ett djupt andetag och traskade in tillsammans med Viggo vid sin sida. Till deras lättnad satt endast ett fåtal elever i sällskapsrummet. De flesta hade redan gått och lagt sig.
Viggo nickade som en hälsning till tre av killarna från klassen
”Ni två?” utbrast Patrick.
”Japp.” svarade Viggo.
”Jag visste det!” sa John.
”Hur länge har ni varit tillsammans?” frågade Dennis.
Viggo tittade på Aurora och log.
”Inte särskilt länge alls.”
De satte sig tätt intill varandra i soffan framför den flammande eldstaden. Aurora lutade huvudet mot Viggos axel och såg in i elden om långsamt höll på att brinna ut. Lågorna värmde hennes kinder.
”Det skulle inte förvåna mig om alla Ravenclaw-flickor vet allt redan. Dem sitter förmodligen där uppe och pratar om det just nu. Athinas rykten sprids ju lika snabbt som... ja, inget går lika snabbt som hennes rykten.”
Utan att försöka vara diskret lade Viggo sin arm om Aurora.
”För mig får de prata så mycket de vill. Jag längtar ärligt talat till morgondagen. Men just nu vill jag inte att kvällen ska ta slut... Skulle kunna sitta här i en evighet med dig, känns det som.”
Eleverna som uppehållit sig i sällskapsrummet började så småningom bege sig upp till sovsalarna. Aurora kröp längre in i Viggos famn och njöt av hans närhet.
”De är säkert bara avundsjuka. Men du. Kan vi inte sitta här hela natten?” föreslog Aurora.
Hon kände att det värsta skulle vara att resa sig upp och lägga sig ensam i hennes kalla säng just nu. Att somna i Viggos armar vore mycket mysigare.
”Men lilla gumm... Aurora. Ehm. Vilket som. Det kan vi ju inte? Vad ska de andra säga då de vaknar och hittar oss här?”
Viggo föreställde sig hela scenariot i huvudet.
”Tro mig, jag vill inget hellre än att gå upp och sova tillsammans med dig inatt. Men... skyddsformlerna, du vet.”
Aurora drog med handen genom sitt hår, fångade upp en slinga och började snurra den runt ett finger och suckade besviket.
”Jag vet. Men kan vi inte hitta på någon ursäkt, kanske att vi somnade här när vi pluggade? ”
Aurora tittade förhoppningsfullt upp på Viggo som såg aningen ängslig ut.
”Det är ju inte omöjligt. Jag gillar bara inte att sova så öppet. Tanken att vakna med halva elevhemmet runtomkring oss, om du förstår vad jag menar.”
Brasan gav ifrån sig en plötslig knall då de kolsvarta vedresterna föll ihop följt av ett moln av glöd som svävade upp i skorstenen.
”Men visst, om du vill det så!”
Viggo log och flyttade ner en bit i soffan så han fick nackstöd. Aurora log nöjt och lade sitt huvud i Viggos knä. Sedan sträckte hon ut sina ben i soffan och slöt ögonen. Hon kände då hur trött hon var.
”Jag gillar verkligen dig, Viggo.” viskade hon och somnade kort därefter.
”Du är underbar.”
Viggo somnade sedan med en känsla av lycka i kroppen. Under natten vaknade han ett fåtal gånger och fann sig ligga med Aurora i sin famn. Hon var så vacker när hon sov. Han undrade vad hon drömde, om han fanns med där. Sedan somnade han om.

Väldigt bra, välskriven med fin story. Bevakar

KAPITEL 3. Vid-behov-rummet


Morgonen efter att ha förälskat sig i sin bästa vän vaknade Viggo av några tidiga andraårselever som skulle ta ut en Förvandlingskonstlektion med Professor McGonagall, efter att ha skolkat ett antal lektioner. Det kändes då lite pinsamt att ligga i självaste sällskapsrummet och sova.
”Aurora?”
Han strök henne längs kinden. Aurora vaknade med ett ryck och satte sig hastigt upp.
”Va, vad är det? Vem ropade mitt... Vart är vi?”
Hon tittade förvirrat och yrvaket runt i rummet, sedan såg hon Viggos bekanta ansikte och kom på att hon somnat i hans varma famn kvällen innan. Aurora lutade sig tillbaka mot soffans ryggstöd och gäspade.
”Förlåt, jag glömde bort att vi somnade här.”
”Din idé.” sa Viggo och gäspade. ”Men du, klockan är bara halv sju. Det betyder att vi hinner duscha och äta frukost i Stora Salen innan första lektionen. Följer du med?”
Viggo sträckte på sig och såg sedan på Aurora.
”Ja, jag antar det.”
Hon reste sig upp och vacklade till, svarta stjärnor dansade framför hennes ögon.
”Blodtrycksfall. Det händer jämt. Ingen fara.”
Hon tog stöd mot Viggos axel, blundade en stund och öppnade sedan ögonen.
”Nu går vi.”
”Du är ganska söt, vet du det?”
Viggo skakade på huvudet.
”Kom nu, blodtrycksfallet.” sa han och log.
På väg mot badrummen pratade de om vanliga saker, som de alltid brukade göra. Samtidigt tänkte Viggo att det skulle bli den sista normala promenaden mellan dessa stenväggar och tomma korridorer innan dagen tog fart och hela Hogwarts skulle veta. Men han var glad. Han saknade henne redan, inför den korta stund då de skulle vara åtskilda.
”Vi ses igen om en liten stund då?” sa Viggo utanför pojkarnas duschrum och gav Aurora en lätt kyss.
Aurora tittade efter Viggo där han gick och stängde dörren efter sig. Hon stod fånigt och log en stund för sig själv. Hon ville bara skrika av glädje men bet sig bestämt i underläppen så hon inte fick ut ett enda ord. Istället skuttade hon glatt in i flickornas badrum.
”Aurora.” hördes en röst ifrån fönstren.
”Athina.” svarade Aurora likgiltigt och gick fram till handdukskåpet för att hämta en ren handduk.
”Jag hoppas du tog vara på Viggos sällskap igår, för det kommer inte vara särskilt länge.” sa hon med ett elakt och självsäkert leende.
”Och varför inte?!” fräste Aurora och stannade upp.
”Inte om jag får bestämma, och det får jag ju alltid.” sa Athina överlägset, gav Aurora en hård blick och lämnade badrummet. Därefter duschade Aurora så snabbt hon kunde och klädde på sig ännu snabbare. När hon kom ut i korridoren igen var den full av elever som var på väg till Stora Salen för att äta frukost. Hon såg Viggo sitta på en bänk.
”Viggo!” ropade hon och sprang fram till honom.
”Hej. Redo för Stora Stunden? Jag menar... Stora Salen?” sa Viggo och blinkade . ”Jag är utsvulten. Vad fin du är.”
Han granskade henne från topp till tå. Aurora tittade ner i golvet. Hon borde vara glad, men osäkerheten tog över när hon tänkte på Athinas ord. Hon minns att Viggo hade sagt att han inte gillade Athina, men hon råkade nämligen vara en av dem vackraste tjejerna i skolan. Hur kunde han inte gilla henne?
”Tack.” sa Aurora och gav Viggo ett svagt leende. ”Du med såklart.”
Hon tog hans hand och flätade in sina fingrar i hans. Sedan följdes de ner till Stora Salen där de möttes av tissel och tassel, och även ett par busvisslingar. Faktiskt inte så mycket mer än vad Viggo hade väntat sig. Efter frukosten begav de sig mot första lektionen.
”Kan inte den här dagen bara gå fort, så jag får kyssa dig?” viskade Viggo i hennes öra.
Efter ett par tillsägelser från Professor Burbage skrev Viggo en lapp istället.

"Du tog mig till Astronomitornet. Jag vill även ta dig någonstans. Jag kommer förbereda en överraskning åt dig innan Julbalen.

/Din alldeles egna Viggo."

Aurora läste lappen med ett litet leende. Sedan kollade hon på Viggo och nickade. Hon bestämde sig för att ingen skulle få förstöra det hon och Viggo hade. Inte ens Athina. När lektionen var slut var Aurora så ivrig att hon var tvungen fråga.
”Så, vart är det du tänker ta mig?” frågade hon, ställde sig på tå och lade armarna runt Viggos hals och sökte nyfiket i hans ögon.
”Det får du se, det blir en överraskning!”
Han tittade in i Auroras söta dockansikte och kunde inte låta bli att kyssa henne inför hela korridoren.
”Snyggt jobbat, Viggo!” uppmuntrade en av klasskamraterna.
Viggo brydde sig inte om varken uppmuntran eller någonting annat. Under kyssen fanns bara Aurora, hans första stora kärlek som tagit hans hjärta med storm. Aurora fylldes med glädje och kramade om sin Viggo hårdare. Plötsligt tog någon tag i hennes axlar och drog bort henne från Viggo.
”Nej, Zach låt bli mig!” tjöt Aurora och slet sig ur sin brors hårda grepp.
”Aurora!? Vad ska det här betyda?” frågade Zach ilsket och blängde på henne. ”Vad ska det här betyda?”
Han vände sig mot Viggo då Aurora inte verkade vilja svara. Viggo visste heller inte vad han skulle säga, utan tittade på Aurora i hopp om att hon skulle säga något.
”Vad som än händer”, sa Aurora. ”Har inte du något med det att göra, Zach. Gå och lägg näsan i blöt någon annanstans.”
Aurora vände sig sedan mot Viggo, tog hans hand och promenerade iväg med honom till nästa lektionssal.
”Jag är så avundsjuk på dig, på att du slipper sånt här.”
”Jag är avundsjuk på att du är älskad av min familj, medan din inte tycker om mig det minsta. Men Zach… Han kommer över det, ska du nog se.”

Två veckor förflöt och deras klasskamrater började vänja sig vid deras förhållande. Några av Viggos killkompisar började till och med tycka att det började bli riktigt jobbigt – de klängde på varandra i sällskapsrummet, på lektionerna, fokuserade dåligt på studierna och var så där fånigt nykära och spralliga mellan varven. Inombords blev dem båda bara lyckligare och lyckligare för varje dag som gick.
På Professor Flitwicks lektion i Trollformellära övade de nu på Colloportus-formeln. Eleverna skulle lära sig låsa dörrar med hjälp av magi. Viggo och Aurora satt bredvid varandra. Han höll hennes hand under bänken, smekte den lätt. Wyborne i Hufflepuff viftade lite väl ivrigt med sin stav och fick en välstaplad hög med böcker att falla omkull, strax intill Flitwick som hoppade högt. Det var bara ogjort att han inte blev träffad eller föll ner från hans trave böcker.
”Sånt händer, Mr. Wyborne.” sa Professor Flitwick en aning skärrat och återfick balansen. Sedan började han stapla upp böckerna som fallit, med hjälp av Wingardium Leviosa. ”Men försök vara lite försiktigare nästa gång.”
Han skakade på huvudet.
”Jag tror vi startar igång resten av grupperna nu, kom fram, kom fram. Ms. Milvus, du ser ut att vara först på tur i din grupp. Vill du försöka?”
Aurora tog självsäkert fram sin trollstav.
”Colloportus!”
Hon viftade lätt med staven mot den öppna dörren som sakta stängdes med ett klick när låset gick igen. Aurora log nöjt mot Flitwick.
”Perfekt utfört, Ms. Milvus! Såg ni allesammans? Tio poäng till Ravenclaw!”
Viggo utbytte glada blickar med resten av Ravenclaw-eleverna. Övningen bestod av fem dörrar och fem grupper med fem–sju elever i varje grupp som fick turas om att förtrolla dörrarna. Viggo stod näst på tur. Han tog fram sin trollstav och ställde sig i position.
”Colloportus!”
Dörren stängdes men utan något klickande. Han gick fram till dörren och öppnade den utan problem.
”Va? Vad hände?”
Några tjejer fnissade åt honom. Flitwick kom fram till gruppen.
”Du fokuserar inte tillräckligt. Som alltid, koncentrera dig noga i början vid inlärningen av en ny formel, tänk på avspändheten och...”
”Jag vet.”
”Bättre lycka nästa gång, Mr. Cordatilia.” sa Flitwick och gick vidare till nästa grupp.
Viggo ställde sig sist i ledet, tittade på Aurora, flinade och räckte ut tungan. Aurora log överdrivet mot Viggo. Sedan såg hon på när en efter en misslyckades och kände sig då stoltare än någonsin när hon gång på gång klarade av Colloportus-formeln.
”Bra gjort, allihopa.” sa Flitwick till sist. ”Men på måndag förväntar jag mig mer fokus från de flesta av er.”
Utanför klassrummet splittrades klassen åt olika håll och sammanflätade sig med resten av myllret i korridoren. Den bittra häxan Le Feuvre betraktade eleverna med avsmak från sitt porträtt. ”Ja, det var ju lyckat.” sa Viggo och andades ut. ”Du vill inte gå till Vid-behov-rummet och visa mig hur du gör egentligen?”
”Eftersom jag är en naturbegåvning på att låsa dörrar så visst!” Aurora slängde med håret, pussade honom på munnen och tog hans hand. Viggo log och tittade efter Aurora där hon tog täten mot Vid-behov-rummet.
”Charmtroll.”

De tog sig upp två våningar till Vid-behov-rummet som då blot-tade sig från att ha legat dolt bakom den tomma väggen.
”Vad behöver vi för rum då?” frågade Aurora.
”Vi behöver dörrar...”
Viggo tänkte det som en önskan innan de slog upp porten till rummet där allting stod utrustat och klart.
”Det är ju helt perfekt!” sa Aurora.
Hon sprang in i rummet, snurrade några varv och drog handen över det guldfärgade bordet som stod i mitten av rummet och satte sig på det. Sedan log hon mot Viggo.
”Redo för din lektion?”
Viggo iakttog henne hungrigt.
”Du är vacker. Men jag har lärt mig att man måste fokusera
inför sånt här. Så sluta distrahera mig. Du får inte ’larva’ dig
denna lektion, Aurora.” skämtade Viggo. ”Kör igång.”
Han la armarna i kors och skänkte hela sin uppmärksamhet åt Aurora, som då helt utan anledning blev lite nervös.
”Det handlar inte bara om fokus”, började hon och pekade med trollstaven mot en av de vidöppna dörrarna. ”Du måste även göra rätt med din trollstav. Kolla, först måste du sikta med staven i riktning mot dörrens lås, håll så några sekunder och koncentrera dig. Sedan sveper du trollstaven i en cirkel och; Colloportus!”
Dörren stängdes och ett ljudligt klick hördes. Aurora svängde runt och tittade på Viggo. Hon petade Viggo i axeln med sin stav.
”Din tur!”
Viggo ställde sig i position intill Aurora, riktade trollstaven mot dörrlåset och förde den i en cirkel.
”Colloportus!”
Dörren gled motsträvigt igen och gav ifrån sig ett ekande klickljud som bekräftade att den gick i lås. Han vände sig sedan mot nästa dörr och provade igen. Sedan en tredje. En fjärde. Även en femte.
”Det var ju inte så svårt!” sa han och stoppade bort trollstaven. ”Grattis. Du är ju bättre än Flitwick på att lära ut.” sa Viggo och log åt sitt lyckade resultat.
Aurora blev lite besviken över att han lärde sig så fort. Hon hade väntat sig att de skulle tillbringa hela eftermiddagen här inne. Ändå log hon för den fina komplimangen.
”Tack. Så vad ska vi göra nu då?” undrade hon.
Viggo gick ett varv runt det gulddetaljerade bordet där Aurora satt. Han tittade på dörrarna, kände på handtagen till de dörrar som han just låst för att vara säker. Sedan vände han sig mot Aurora. Tittade på henne. Beundrade hennes vackra ansikte. Han gick fram till henne, placerade en hand vid hennes nacke och lutade henne över bordet i en djup kyss.
Aurora kände bordets hårda yta mot sin rygg och tyngden av Viggos kropp över sin egen. Hon körde sin hand genom hans hår. Nu kunde ingen störa dem. Ingen skulle komma in här om de inte var ute efter ett rum med massor av dörrar. Alla tankar som inte hade med Viggo att göra tryckte hon bort medan hon tryckte Viggos ansikte närmare sitt eget.
Han tog ut trollstaven ur byxorna och lade den på bordet bredvid Aurora, varifrån den snabbt rullade ner på golvet i ett skarpt eko av trä mot sten. Han smekte hennes hår och kysste henne på munnen, på halsen, allt medan han försvann ur tid och rum.
Aurora andades djupt och njöt av Viggos händer i sitt hår, hans läppar mot sin hals. Viggo pressade henne hårdare mot bordet och hon anade vad han ville göra. Hon log för sig själv men tryckte ändå sakta bort honom från sig.
”Viggo, jag vill inte vara den som förstör nu, men vi kan väl bara... vänta lite?”
Viggo såg förvånat på henne.
”Självklart. Du kanske missförstod mig, men… Vi har ju trots allt en lektion om tio minuter att tänka på.”
Viggo skrattade, satte sig upp bredvid Aurora och plockade upp trollstaven från golvet.
”Men det var hur som helst en mycket bättre lektion än Flitwicks! Du kanske borde bli lärare?”
Viggo log och pussade henne på pannan en sista gång.
”Lärare? Kanske det. Och ja, självklart. Jag missförstod... bara.”
Aurora kände att det hettade om kinderna och reste sig upp. Hon slätade till håret så det låg felfritt på hennes rygg och drog ner kjolen som åkt upp på hennes lår. Hon plockade upp sin väska som låg i ett hörn och undvek att möta Viggos blick.
”Ska vi gå då?” frågade hon kort.
Viggo sökte hennes blick med ett vänligt leende.
”Älskling? En dag så. Det är allt jag säger.”
Han flyttade en lock i hennes hår och omfamnade henne. Tänkte på hur mycket han tyckte om henne. På hur oslagbar denna magiska kärlek måste vara.
”Då går vi till lektionen.” sa han sedan.
Aurora gav honom ett osäkert leende och öppnade dörren. Hon gick dock rakt in i dörrkarmen med en smäll.
”Aj! Hur ouppmärksam och klumpig får en människa bli!?”
Hon gned sig i pannan med handen som inte vilade på dörrhandtaget. Viggo skrattade en aning skadeglatt.
”Kom nu!”
På väg mot nästa lektion passerade de en av slottsgårdarna. Där hördes upphetsade röster och en ung pojke kom springandes över snön. Efter honom rusade en ursinnig äldre Slytherin-elev. Jakten fortsatte in i korridoren. Den gråtande pojken passerade Viggo och Aurora som en vind med den äldre killen hack i häl.
”Hallå! Vänta!” försökte Viggo. ”Vad håller du på med? Stanna, stanna!”
Men Slytherin-killen stannade inte utan fortsatte rusa efter den lilla pojken och kastade samtidigt ett par angripande formler efter honom. Tur som var missade han och träffade endast stenväggen i elektriska stötar. Viggo kände sig tvungen att stoppa honom.
”Hallå! Sluta! Stanna! Stanna då! Levicorpus!”
Slytherin-eleven fångades upp i luften och blev svävande med en vild blick mot Viggo. Aurora ryggade tillbaka med blicken fäst på Slytherin-eleven som nästan hängde helt upp och ner.
”Släpp ner mig!”
”Den där trollformeln kunde du däremot utomordentligt.” var allt Aurora fick fram, och gav Viggo en uppmuntrande knuff. ”Kom. Vi springer härifrån innan någon lärare kommer!”
Viggo nickade lugnt medan adrenalinet pumpade i hans kropp. Medan de rörde sig bakåt höll han kvar en vass blick på Slytherin-killen som tillsist slutade fäkta med armarna och visade ett bedjande uttryck i hopp om att få förtrollningen bruten, likt en hund som ger upp under bråk.
Viggo sänkte staven. Slytherin-killen landade med en duns i golvet och fortsatte i samma riktning som pojken han just jagat. Men han skulle aldrig hinna ikapp honom nu. Viggo följde med Aurora runt nästa hörn och vidare mot lektionen.
”Så nu räddar vi även hackkycklingar... Men vad sjutton skulle jag göra?”
Aurora skakade på huvudet och ryckte på axlarna, fortfarande en aning chockad.

Vid middagen och på väg tillbaka till sällskapsrummet under kvällen tyckte de att Slytherin-eleverna stirrade på dem mer ondskefullt än vanligt.
Följande morgon satt de i klassrummet som liknande en skog, på kentauren Firenze lektion i Spådomskonst. Aurora och Viggo satt på varsin sten.
”Jag avskyr det här ämnet, plus att vi tvingas ha det tillsammans med Slytherin...”
Aurora blängde på ett gäng killar som försökte pricka Firenze med några gruskorn dem hittat på golvet.
”De kan väl visa att dem går sjätte året åtminstone...”
”Förstår inte hur de kan vara så respektlösa.” tillade Viggo.
Han iakttog Slytherin-eleverna och skakade ogillande på huvudet. Resten av lektionen försökte han lyssna på Firenze trots att Spådomskonst likt Astronomi inte var ett av hans favoritämnen. De praktiska övningarna tyckte han var roliga, men de teoretiska genomgångarna... Nej.
Efter lektionen fick Viggo syn på Ravenclaws Quidditchkapten Marcel Scott.
”Vänta här, ett ögonblick bara!”
Viggo rusade bort till Scott, sa några korta ord, kastade en hastig blick på Aurora, båda nickade och Viggo kom tillbaka med ett belåtet leende.
”Så. Vad ska vi hitta på?”
”Vad var det där om?” frågade Aurora och nickade bort mot Scott utan att svara på hans fråga.
Hon lät nyfikenheten ta över och tänkte inte sluta fråga förrän Viggo berättade vad han hade pratat med Marcel om. Hon gav Viggo en uppmanande blick.
”Berätta för mig. Jag är väl din flickvän?”
Viggo suckade men log klurigt. Han tittade bortåt korridoren och lät några sekunder passera.
”Om jag säger det nu, så blir det ingen överraskning. Minns du? Och ja, Aurora… Du är min flickvän. Just därför ska du inte fråga något mer.”
Han tog hennes hand. Aurora suckade men log lite åt tanken på att hon är någons flickvän. Men hon hatade hemligeter, det spelade ingen roll om det var en överraskning eller inte, för efter alla hemligheter hennes bröder hållit för henne avskydde hon när personer valde att hålla saker hemliga.
”Jag hoppas jag får reda på det snart, för annars sprängs jag av nyfikenhet.”

J*vlar vilket långt kapitel. Men det var riktigt kul att läsa det!

KAPITEL 4. Myrtles Begäran


Fredagen hade rullat på som vilken fredag som helst, bortsett från Auroras nyfikenhet och Viggos hemlighetsmakande. Det var nu dagen innan Julbalen, och det började särskilt kännas i magen på eleverna när skoldagen var slut. Under middagen i Stora Salen spanade många ensamma killar och tjejer över borden i hopp om att i sista minuten hitta någon att gå med på balen. Det var nu eller aldrig. Sista chansen. Man kunde inte längre tveka eller vänta.
Efter middagen försvann Viggo för att förbereda Auroras överraskning och var borta i nästan två timmar innan han kom tillbaka till sällskapsrummet för att möta upp Aurora.
”Det tog lite tid, förlåt.” sa han.
Trots att det var iskallt ute och därmed även inne i slottet såg Viggo varm och fuktig ut. Alla andra elever satt hopkurade i sällskapsrummet och frös. Somliga hade filtar runt sig, däribland
Aurora.
”Kom.” sa Viggo. Följ med mig.”
Efter de hemska timmarna utan Viggo följde hon ivrigt med honom ut genom porträtthålet. Hon drog filten hon hade runt axlarna tätare om sig för att hålla värmen.
”Vart ska vi? Vad ska vi göra? Vad kommer hända?”
Aurora kunde inte stoppa dem tusen frågorna som snurrade i hennes huvud. Hon höll Viggo hårt runt armen och skuttade glatt vid hans sida. Viggo gick i rask takt med hans hand i hennes.
”Vad du frågar mycket! Du är verkligen den mest vetgiriga person jag träffat.” sa han och skrattade.
Viggo var väl medveten om att promenaden skulle bli ganska lång och därmed hann även han bli riktigt kall och frusen igen. Därför var det med lättnad som han stannade utanför en inte alltför obekant port i en del av skolan som de sällan besökte.
”Älskade Aurora.” sa Viggo och höll hennes händer. ”Som ett bevis på min kärlek till dig, och hur glad jag är över att få vara din. Förhoppningsvis var det värt all väntan. Nu får vi i alla fall vara tillsammans, alldeles själva.”
Viggo öppnade porten som avslöjade prefekternas badrum. Där inne brann minst hundra svävande stearinljus kring den väldiga poolen som ångade av hett vatten och väldoftande badskum. Från kranarna rann vatten i olika färger.
”Jag har väl ingen närmare kontakt med någon av prefekterna, men jag känner ju vår käre Quidditchkapten sedan barnsben. Och även Quidditchkaptener har ju tillträde till prefekternas badrum, så jag fick Marcel att boka upp sig här ikväll, för vår skull. Så… det är vårt helt och hållet. Lärarna är ju upptagna i Stora Salen med att förbereda Julbalen, och med Colloportus-träningen tror jag vi slipper oroa oss för oväntat besök.”
Aurora såg sig förundrat omkring i badrummet. Ljusen kastade mjuka skuggor över deras ansikten. Hon gick fram till en av kranarna där ljusgrönt vatten strömmade ut och satte handen under den. Hon kände det heta vattnet mot hennes fingrar, vattnet som ville värma upp hela hennes kropp. Filten som hon varit insvept i lät hon falla till golvet.
”Vad fint, Viggo. Verkligen!”
Hon gick fram till honom och lade armarna runt hans hals. Viggo höll om henne i ett stadigt grepp och njöt av att bara befinna sig i hennes närhet, i den stämningsfulla atmosfären av kärlek och magi.
”Jag antar att jag riskerar min första straffkommendering för det här.” sa Viggo. ”Men det får det vara värt.”
Han släppte henne.
”Jag ser verkligen fram emot att gå på Julbalen med dig imorgon, Aurora. Det här året kommer helt klart bli det bästa. Vill du försegla dörren så går jag och byter om? Hoppa du i först, så kommer jag när du är i vattnet.”

I omklädningsbåset hörde Viggo hur Aurora uttalade Colloportus-formeln och hur låset i porten gav ifrån sig ett högt klingande metalliskt ljud. Sedan gick även hon in i ett av båsen och låste efter sig, av någon anledning. Hon tog av sig skoluniformen, kom ut ur båset och klev sakta ner i det heta skummande vattnet. Hon kände hur det brände mot hennes kropp. Ändå lät hon sig sjunka ner under ytan och doppa sitt ansikte. När hon kom till ytan igen såg hon Viggo och log.
”Åh vad skönt! Jag har inte badat på åratal.” sa hon.
”Jag vet. Jag tänkte att vi har ju bara ett år kvar snart så varför inte ta en chans som aldrig mer kommer igen. Jag förstår inte varför prefekterna ska få så lyxiga förmåner.”
Viggo snurrade runt och lade sig på rygg i vattnet intill Aurora.
”Vi får hoppas att inte Myrtle dyker upp och förstör bara...”
”Det skulle inte förvåna mig, hon är överallt.”
Aurora stängde sina ögon, hon kände sig lite yr men lät ändå den varma vattenångan omsluta varenda del av hennes ansikte. Hon tog ett djupt andetag.
”Viggo. Det här är nog det bästa som hänt i mitt liv. Jag menar att du, jag... Det finns inga ord som kan beskriva.”
”Menar du verkligen det?”
Viggo trodde inte han kunde bli varmare, men de orden fick det att koka i bröstet på honom. Från natten i Astronomitornet var det som om han och Aurora hade påbörjat ett nytt kapitel. De var inte längre dem samma. De var något bättre. Något som ödet skulle kunnat ha planerat sedan länge tillbaka. Så rätt kändes det. Han strök bort en vattendroppe från hennes panna.
”Kyss mig, Aurora.”
Aurora log och såg djupt in i Viggos ögon. Hon försökte fokusera blicken och tänka klart men vattenångan gjorde henne vimmelkantig. Hon böjde sig fram och kysste honom mjukt.
”Jag älskar dig.” viskade hon och öppnade ögonen för att se hans reaktion.
Viggo tittade på henne genom ångorna. Den fladdrande elden från stearinljusen skapade vackra skuggor i hennes ansikte. Hennes ord och hans händer på hennes varma kropp gav honom en våg av lycka som ilade genom hela kroppen.
”Jag älskar dig också, min Aurora.”
Han tog henne intill sig, kysste henne på kinden och kramade henne. Smekte hennes våta hår. Blundade.
”Du anar inte hur mycket du betyder för mig.”
Aurora log för sig själv, blundade hon också och lutade sig mot Viggos axel. Hon kunde inte komma på ett enda ställe i världen hon hellre skulle vilja vara på.
”Jo, jag tänkte bara...” började Aurora men avbröts av ett ljudligt plask då Myrtle dök upp från ett av båsen.
”Ni är inte prefekter.” konstaterade Myrtle och gav dem en mördande blick. ”Det här ska jag se till att berätta för någon.”
Viggo blundade hårt och suckade. Nej, nej, nej. Inte nu. Snälla, inte nu, tänkte Viggo. Inte nu när jag ansträngt mig så mycket för att förbereda den här kvällen för mig och Aurora.
”Myrtle. Snälla. Vi...”
”Vi?”
”Vi...”
Myrtle fnittrade.
”Vi är nykära.”
Viggo smakade på orden och tyckte i efterhand att det lät konstigt. Som ett mycket klent argument i sammanhanget.
”Åhå, så ni är nykära? Och nu sitter ni och har det lite trevligt... mot skolans regler. Och här är lilla jag, och tittar på.”
Viggo höll om Aurora, som för att skyla hennes kropp eller skydda henne från spöket, trots att Myrtle var helt ofarlig.
”Snälla, Myrtle. Finns det någon möjlighet att vi kan komma överens på något sätt? Bara du låter oss vara ifred! Och inte skvallrar.”
Myrtle funderade och betraktade Aurora.
”Du har fint hår.” sa hon med ett elakt leende. ”Klipp av det! Det vore underbart att se!”
Hon skrattade högt och ihåligt. Aurora tittade med stora ögon på Myrtle. Aurora skulle inte klippa av sitt långa hår för allt i världen, det var det enda hon verkligen var nöjd med på sig själv.
”Glöm det, Myrtle. Jag skulle aldrig klippa av mitt hår. Vad som helst utom det.”
Aurora gav Myrtle en bedjande blick. Myrtle besvarade den med ett illvilligt skratt och svävade närmre. Viggo förberedde sig på vad hon skulle försöka tvinga dem till härnäst.
”Så synd för er då...” väste hon och lämnade en kall andedräkt bland ångorna. Sedan svävade hon tillbaka mot båset hon kom från.
”Eller!” tjöt hon så plötsligt att Aurora hoppade till. ”Eller så kan du hälsa din bror, Aurora, att han ska komma till flicktoaletten på första våningen i morgon för att träffa mig. Kommer han inte före midnatt imorgon kommer alla på Julbalen, även lärarna, få veta om det här.”
Viggo såg oroligt på Aurora. Om hon skulle be Zach träffa Myrtle på flicktoaletten skulle han naturligtvis vilja ha en bra anledning varför. Och vad skulle hon säga då? Sanningen? Zach skulle bli vansinnig och göra det hela mycket värre. Om inte annat skulle han få höra sanningen av Myrtle.
”Myrtle.” sa Viggo bestämt. ”Jag kommer imorgon. Vid midnatt.”
Han såg på Aurora. Myrtle fnittrade sadistiskt.
”Då ses vi imorgon, unge Ravenclaw-pojke. Ta med flickan om du vill, men gladast är jag om det bara blir vi två.”
Myrtle försvann ner i ett av båsen och lämnade dem i tystnad då kranarna hade slutat spola.

”Du behövde inte, Viggo. Jag kunde alltid ljuga för Zach och säga att han skulle dit av någon annan anledning. Jag kanske inte går i Slytherin, men jag hittar alltid ett eller annat sätt att slingra mig ur saker och ting.”
Aurora sjönk sakta ner under ytan och dök upp på andra sidan i det stora bassängliknande badkaret. Viggo simmade emot henne.
”Jag tycker inte vi ska blanda in Zach i det här. Imorgon har vi gott om tid på oss att omförhandla med henne. Vi hittar ett sätt att komma överens med henne! Som du säger är du ju bra på slingra dig ur saker och ting.”
Aurora log försiktigt och tänkte att Myrtle fick bli morgondagens problem. Hon tänkte inte låta något dumt spöke beröva henne en sådan fin kväll. Hon satte därför sina händer på Viggos axlar och tryckte ner honom under vattenytan och följde med. Hon öppnade ögonen och kände hur det sved, men känslan försvann snabbt när hon mötte Viggos blick.
Han log. Under vattenytan försvann alla problem likt en bubbla som stiger till ytan för att sedan upplösas. Han såg på Aurora genom det svagt grumliga vattnet. Tittade på hennes vackra hår som dan¬sade svävande i vattnets värld. Tittade på hennes vackra ljuvliga kropp. Tittade på Aurora som fått hans hjärta att smälta.
"Jag älskar dig.” sa Viggo.
Orden följde med bubblorna till ytan. Sedan simmade han fram till henne och gav henne en lång undervattenskyss.
Mitt i kyssen fick Aurora en kallsup och tvingades upp till ytan för att hosta. Viggo var strax ovan ytan han med.
”Jag glömde bort att man inte kunde andas under vattnet.”
Aurora skrattade och hostade en gång till.
”Ibland undrar jag varför jag hamnade i Ravenclaw...”
”Ja, inte var det då för intelligensen.” skämtade Viggo. ”Gick det bra eller?”
Aurora hostade ännu en gång men nickade.
”Absolut.”
Hon granskade sina fingrar, som mer liknade russin.
”Det har varit helt underbart, Viggo. Men borde vi inte gå tillbaka till sällskapsrummet? Jag menar... om du vill såklart? All den här varma vattenångan har bara gett mig en hemsk huvudvärk.”
”Ja, det var ju inte tanken att du skulle få det. Men då går vi tillbaka! Konstigt nog har jag börjat sakna kylan i korridorerna.”
Viggo hoppade upp på bassängkanten och lät vattnet rinna av hans kropp. Han tittade på Aurora.
”Kommer du?”
Aurora följde Viggos exempel och satte sig på kanten alldeles bredvid honom och lutade sitt huvud mot hans axel. Hon tog hans hand och följde linjerna på hans handflata som om hon spådde honom.
”Inget kommer toppa den här kvällen... eller kanske Julbalen då, men inget annat.”
Han lade en arm om henne, som redan känns kall mot hennes varma kropp. Han smekte henne över armen, lutade sitt huvud mot hennes.
”Jag är glad att du uppskattade det. Sa ju åt dig att det var värt all väntan.”
”Det var det verkligen.”
De satt tysta i varandras armar.

Efter ett tag började Aurora huttra och tvingade sig tillbaka till verkligheten. Hon släppte Viggos hand och ställde sig upp. Allt för snabbt som vanligt. De välbekanta stjärnorna visade sig framför ögonen men hon stod ändå stadigt denna gång.
”Jag går och byter om.”
Hon tog en nytvättad handduk från ett stort skåp och svepte det runt sig och gick in i båset där hon lämnat sina kläder.
Viggo torkade sig snabbt med handduken och drog på sig sina kläder. Sedan ställde han sig utanför Auroras bås och väntade på att hon skulle göra sig i ordning, vilket tog betydligt längre tid för henne än för honom. Tillslut knackade han två gånger.
”Kan jag öppna?”
Aurora gjorde snabbt en fläta av sitt hår, som hon alltid gjorde om det var blött för att få det vågigt nästa dag. Sedan öppnade hon dörren.
”Det behövs inte!” sa hon leende och passerade honom för att hämta filten hon dragit med sig från sällskapsrummet.
”Vad du är stressad, ditt hår är ju jätteblött!” sa Viggo. ”Låt mig hjälpa dig. In sole vestem!”
Auroras hår torkade omedelbart.
”Men Viggo, det ska ju vara blött och sedan torka naturligt, annars blir mitt hår inte vågigt.”
”Förlåt…”
Hon drog fram trollstaven och riktade den mot låset.
”Alohomora!”
Dörren låstes upp, Viggo släckte stearinljusen och de klev ut i den otroligt kyliga korridoren.
”Nu skyndar vi oss tillbaka så slipper vi kanske någon straffkommendering.” sa Aurora.

JÄTTEBRA!!!