Den du minst anade [SV]

Titel: Den du minst anade.
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Ja
Antal kapitel: 34.
Ratings: PG-13 för att det kommer att förekomma svordomar och en del våldsamma saker ^^
Handling: Alice Isabella Hamilton är hennes namn. Hon ska börja sitt sjunde och sista år på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom tillsammans med henne allra bästa vänner Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger. Hon hoppas på ett lite stillsammare år än de föregående. Men... ja, det blir inte som hon hoppas.

Prolog
"Hamilton, Alice!" Hjärtat stannade i den elvaåriga flickan med de blå ögonen och det mellanblonda, halvlockiga håret när hon lite röd om kinderna där sommarfräknarna satt hörde professor McGonagall ropa upp hennes namn precis efter att Hermione Granger hade placerats i Gryffindor. Hon tog ett djupt andetag och gav hennes bror en sista blick innan hon gick fram och satte sig på stolen och det blev svart för ögonen när sorteringshatten föll ner i hennes ögon.
"Då ska vi se, mycket mod här ser jag..." viskade en röst i hennes öra "du är beslutsam och stark. Du kommer gå igenom mycket är jag rädd. Men jag tror det får bli GRYFFINDOR." Det sista ordet ropade hatten högt över salen och klumpen som hade funnits i halsen på flickan sedan hon satt sig på tåget till Hogwarts försvann när hon på lätt skakiga ben hoppade ner från stolen och småsprang bort till Gryffindor bordet och hade precis satt sig när McGonagall ropade upp ytterligare ett namn.
"Hamilton, Elliot!" Alice satt med hjärtat hårt bankande i bröstet när hon såg sin tvillingbror sakta gå upp, sätta sig på stolen och låta hatten falla ner över ögonen.
Det tog en lång stund att placera honom, nästan tre minuter. Innan hatten utropade.
"SLYTHERIN!"
Tid och rum upphörde att existera. Det fanns ingenting som länge betydde någonting. Alice såg sin brors förtvivlade ögon när han på skakiga ben gick bort till Slytherinbordet och hon orkade inte ens bry sig när självaste Harry Potter ropades till Gryffindor.

Så, låter det bra? Vill ni läsa första kapitlet?

Det låter jätte bra. Jag bevakar ;-)

Hm, ja. Eh. Ja. Duvet. MEN LÄGG UT FÖRSTA KAPITLET! ♥

Den verkar jättespännande

Ska bara säga att dem första två kapitlerna händer det inte så mycket i. Det är mest en inledning för att man ska fatta någonting sen

-

Kapitel 1.
Jag hade vällt ut allting ur min skolkoffort på min säng. Det var inte lite grejer. Men sista året kunde jag väl i alla fall ha en okejpackad koffert? Jag började sortera mina gamla böcker om trolldrycker och förhäxningar i olika högar och slängde gamla fjäderpennor och anteckningar i soptunnan som stod bredvid mig. Att sortera allting tog hela förmiddagen och framåt halvtolv kom mamma in med mina nya klädnader och böcker.

När jag skulle börja lägga i allting igen så såg jag att jag hade fått Elliots drakskinsvantar och gick ut ur mitt rum och knackade på dörren mitt i mot. Utan att vänta på svar gick jag in i det helgröna och silvriga rummet där min tvillingbror bodde. Allting var så olikt här i jämförelse med mitt rum som var rött och guldigt.

Det hade blivit en chock för hela familjen när Elliot hamnade i Slytherin. Hela min familj hade alltid varit i Gryffindor. Och när jag hade blivit placerad i Gryffindor och Elliot blev i Slytherin var jag nära på att börja gråta. Men nu var jag ju van vid allt det här och han var ju precis samma person som förut. Han kanske bara var lite mer målmedveten och mer kvicktänkt än jag. Enda skillnaden var väl att vi inte tyckte om varandras vänner. Elliot blev så snabbt vän med Draco Malfoy och Blaise Zabini, medan jag redan från början satte mig bredvid Ron Weasley, Harry Potter och Hermione Granger när jag hade blivit sorterad. Jag lärde mig att respektera att vi inte hade samma vänner och åren flöt på som vanlig… eller, så vanligt det kan bli på Hogwarts.

Mitt sista år hoppades jag skulle bli lite mer lugnt än de tidigare. Så att jag kunde avsluta mina studier och förhoppningsvis få en anställning hos Trolldomsministeriet. Det slog mig att jag inte hade frågat Elliot vad han ville göra efter skolan. Men lade det på minnet när jag såg han blonda hår och blåa ögon.
”Halloj, Alice! Vad får dig att stiga in i denna enkla boning?” Jag log, jag älskade verkligen min bror, han var verkligen den person som jag litade mest på i hela världen. Utan att svara på hans fråga sa jag istället:
”Jag älskar dig, Elliot”, och räckte fram vantarna. Nu var det han tur att le.
”Det var därför jag föddes till din bror, nu vill jag spela quidditch”.

Morgonen därpå så vaknade jag av att mamma som plockade fram frukost. Jag tog på mig kläder och gick ut från mitt rum, knackade på Elliots dörr och fortsatte sedan vidare ut i köket. Jag gäspade när jag kom in och var precis på väg att bred min macka när Elliot kom in i köket med sömnrufsigt hår och munnen i en konstig vinkel i ett halvhjärtat försök att kväva en gäspning. Jag kände redan på mig nu att dagen skulle bli perfekt.

Like förut, suuper!

jättebra

Jättebra

OKej, kapitel två. Som första så är det itne så kul att läsa. Menmen, jag hoppas att det ska bli intressantare sen

-

Kapitel 2.
”Alice! Alice!” Jag vände mig om på perrongen och såg Harry komma springande mot mig. Jag log med hela ansiktet. Jag hade inte träffat honom sedan jag åkt hem från kråkboet för tre veckor sen. Jag började springa mot honom också – eller så mycket man kan springa med en koffert och en ugglebur. När jag kom fram till honom fick jag en sådan där kram som bara Harry kunde ge.
”Var är Hermione och Ron?” frågade jag när jag klev ombord på Hogwartsexpressen. Harry flinade.
”Ja, vem vet vad dem är och gör?” Hermione och Ron hade äntligen blivit ihop efter ett helt år med konstiga förälskelser som dem egentligen inte var kära i överhuvudtaget någon av dem. Jag log mot Harry, han hade ju Ginny. Nu var jag den enda i vår kvartett som inte hade någon att vara tillsammans med. Men eftersom Ginny gick i årskursen under så var jag mest med Harry är Hermione och Ron höll på med annat. Jag log tillbaka mot Harry och han hjälpte mig att lyfta in alla mina saker på tåget. Vi gick in i en kupé där Ron och Hermione satt… dem såg ut som om dem skämdes över någonting och flyttade lite på sig så att avståndet mellan varandra blev lite större.
Harry gav mig en menande blick och vi satte oss mitt i mot vårt lilla söta par.

Vid lunchtid kom matvagnen och jag och Ron gick ut för att köpa pajer och godis till alla. När vi kom ut och var på väg att välja vilken smak på pajerna vi skulle ha så kom Draco Malfoy och Elliot gående mot oss. Elliot gav mig ett litet leende så att inte Malfoy såg. Jag visste att Malfoy inte gillade tanken på att Elliot och jag faktiskt var tvillingar.
När vi kom in i vagnen igen sa Ron:
”Hur kan det där egentligen vara din bror, Alice?”
”Hurså?” frågade jag förvånat mot honom.
Ron suckade men sa:
”När vi träffar honom på sommarloven så är han som vilken kille som helst – och din bror. Men när vi är på Hogwarts så låtsas ni knappt om varandra. Varför?”
”Men snälla, Ron. Vad tror du själv?” sa Hermione.
Ron kollade frågande på Hermione.
”Om Ginny hade kommit i Slytherin och blivit ihop med Malfoy” Harry skruvade lite på sig när hon sa det ”och blivit bästis med Parkinson, hade du då gott fram till henne precis som om hon var din syster som du älskade så mycket?
”Nja… men jag hade nog inte ignorerat henne precis… och förresten så skulle nog inte Ginny bli kompis med…”
”Ron, använd det lilla du nu har till hjärna för en gångs skull!" avbröt Harry. "Nu är det så här att Elliot är precis som vilken Slytherinelev som helst – i skolan – medan hemma är han Alices bror. Fattar du?”
Jag hade suttit tyst under större delen av diskussionen och tänkte att Hermione och Harry hade så rätt som man bara kunde ha.
När jag sa det till Ron så blev han lite paff och satt tyst den följande kvarten.

Harry och jag spelade knallkort under resten av resan. Jag vann nästan varenda gång. Men Harry verkade lika glad för det. Under sista partiet log Harry hela tiden.
Efter att ha vunnit över honom den gången också granskade jag honom sakta.
Han hade sina alldeles för stora kläder på sig som fick honom att se ännu smalare ut än vad han egentligen var.
Jag fortsatte blicken upp till den breda munnen som flinade emot mig.
Såg på den raka näsan.
Och på det korpsvarta håret som stod åt alla håll.
På det smala blixtärret i pannan.
Jag sparade ögonen till sist.
När jag såg in i dem klargröna, vackra ögonen gick det en ilning genom kroppen som slutade med en stöt i mellangärdet.
Harry fortsatte att le mot mig. Sen sa han tre ord.
”Du vann, Alice.”

jättebra kapitel