Friendship [SV] [Marodörerna]

Titel: Friendship ~
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Nej.
Rating: PG.
Handling: Följer Marodörerna från första året till sista året, Epilogen utspelar sig natten då James och Lily dör. Följer helt enkelt fyra pojkar under deras skolår, med kärlek, vänskap, lögner, bråk och skämt, naturligtvis.

Jag börjar lägga ut när någon visat intresse!

Yeey! Va kul!

Lägger du ut på fanfiction.net också?

*bevakar*

Tack!
Julle, hm, jag får se. Jag anpassar kapitlens längd lite efter Mugglis, eftersom jag främst har tänkt lägga ut den här. Så då blir dem ju jättekorta på FF.net. Fast å andra sidan kan man ju sätta ihop två kapitel till ett... Jaja, jag får se, helt enkelt. ^^

Kapitel 1. Perrong nio och tre kvart.
Perrongen var mörk och rökig. Det stora, röda ångloket stod längst fram och bolmade ut rök över eleverna och deras föräldrar, som alla väntade på att tåget skulle gå. En del kupéer var redan fyllda, och elever lutade sig ut för att prata med sina familjer, medan andra stod kvar på perrongen. Dem äldre eleverna ropade glatt till varandra medan dem yngre oroligt och nervöst såg sig omkring och höll sig intill föräldrar och äldre syskon.
Sirius Black njöt fullt ut av scenariot. Han stod lugnt och obekymrat ganska långt bak på perrongen, undvek hela tiden att se på sina föräldrar. Orion och Walburga Black undvek i sin tur att se på sin äldsta son, så det spelade ingen större roll. Ingen i familjen låtsades som om dem egentligen var ledsna över avskedet. Sirius var bara glad och lättad över resan till skolan, där han skulle slippa fördomarna och bestraffningarna från hemmet. Allt för att han var annorlunda, allt för att han inte hade samma åsikter som resten av familjen. Hans föräldrar i sin tur, hoppades att deras son skulle ta sitt förnuft till fånga när han väl sorterats till Slytherin och börjat umgås med ”rätt sorts personer”.
Att möjligheten fanns att han inte skulle sorteras till Slytherin föll dem aldrig in. Det var bara Sirius som hade den tanken liggande i bakhuvudet, att om han sorterades till ett annat elevhem, då skulle han verkligen kunna bevisa att han ville bryta sig loss. Som hans kusin Andromeda nyligen gjort. Drom hade förlovat sig med en mugglarfödd, och därmed smutskastat sitt namn i familjens ögon. Andromeda var en person som Sirius nästan såg som en idol, även om han aldrig yttrade dem orden högt.
”Då så, Sirius, ge dig av nu.” Orion spände blicken i sin son, som lydigt nickade, och hjälpte honom sedan att dra upp kofferten på tåget. Sedan började både han och Walburga röra sig tillbaka genom folksamlingen utan att säga något mer. Bara Sirius yngre bror Regulus stod tvekande kvar.
”Skynda dig, Reg”, sa Sirius lugnt. ”Du kommer tappa bort dem.”
”Sirius…” Regulus sneglade bak mot föräldrarna innan han gav sin storebror en snabb kram. ”Jag kommer sakna dig, Sirius, det kommer bli så ensamt.” Sirius log milt mot honom.
”Jag kommer sakna dig också, Reg. Men nästa år får du också komma, eller hur? Och jag kommer ju hem nästa sommar.”
”Inte till jul?” Regulus såg förebrående in i sin brors ögon, lika stormigt grå som hans egna.
”Jag vet inte”, svarade Sirius nonchalant. ”Tror inte det. Vi ses, Reg!”
Med dem orden gav Sirius ifrån sig ett snabbt leende och hoppade ombord på tåget, glad över att slippa säga något mer, men trots det kände han ett styng av skuld när han insåg att han lämnade sin lillebror ensam kvar med föräldrarna.
~
John Lupin vinkade en sista gång till sin son innan han transfererade sig därifrån. Remus, hans son, såg tyst på fläcken där John försvunnit innan han började leta sig fram genom tåget. Hans mor hade inte följt med för att vinka av sin enda son, men det hade inte förvånat honom. Norah Lupin hade svag hälsa och åkte ofta in till St. Mungos. Remus suckade och försökte skjuta undan tankarna på modern ur hjärnan. Han visste mycket väl att det var hans fel att Norah så ofta blev sjuk, att det var hans fel att John såg ut att vara tio år äldre än vad han egentligen var. Remus tillstånd, hans sjukdom, hans varelse gjorde föräldrarna trötta och sjuka.
Remus suckade tungt igen och såg sig om. Dem flesta var fortfarande nere på perrongen eller redan inne i sina kupéer, men efter ungefär tio minuter lyckades Remus hitta en tom kupé. Eller nästan tom. En rödhårig flicka satt vid fönsterplatsen. En enda snabb blick talade om för Remus att hon grät, eller åtminstone hade gråtit. Ögonen var rödkantade och underläppen darrade lätt när blicken fästes på honom. Han harklade sig besvärat.
”Kan jag sitta här?”
”Visst”, svarade hon och betraktade honom tyst då han lyfte upp kofferten på bagagehyllan och sjönk ner på ett säte snett mittemot henne. Hon sträckte fram handen. ”Lily Evans. Jag ska börja första året.”
”Remus Lupin”, svarade Remus och tog tvekande handen. ”Också förstaårselev.”
Hon log svagt mot honom och vände blicken mot fönstret igen. En vissla tjöt längre fram i tåget och dem elever som fortfarande var kvar på perrongen skyndade ombord. Remus kände en kort stöt av spänning i maggropen när han insåg att det inte var någon dröm. Det var sant. Han hade drömt om det i hela sitt liv, önskat att han var som alla andra, önskat att han haft en garanterad plats. Det hade han aldrig haft. Men ändå var han på väg. På väg till Hogwarts.
~
James Potter vinkade snabbt åt sin mamma, Dorea, som skrattade åt honom. Han brydde sig inte. Det svarta håret var ännu mer ostyrigt än vanligt, och dem cirkelrunda glasögonen gled hela tiden ner på näsan. Spänningen kröp i varenda del av hans elvaåriga kropp. I hela sitt liv hade han längtat efter det här ögonblicket. James var ensambarn, och trots att han haft mugglarvänner och trollkarlssläktingar, så hade Hogwarts ändå verkat som det ultimata vänskapsfortet.
Ett brett flin spreds över James läppar och han ökade takten ytterligare när han skyndade fram genom tåget, som redan börjat röra på sig. Han slöt ögonen ett ögonblick och rörde sig med tågets rörelser, lugnt och säkert som om han flög, tills han dunsade rakt in i en annan kropp.
”Aj!” hördes en främmande röst och James slog upp ögonen och tog kvickt ett steg bakåt. En pojke i hans egen ålder, något längre, med svart, rufsigt hår och mörkgrå ögon såg lätt förvånat på honom. Så började han flina och räckte fram handen.
”Sirius”, hälsade han obesvärat. James flinade. Han visste inte varför, men han gillade den här killen.
”James”, svarade han och skakade pojkens erbjudna hand. ”Förlåt för att jag bara sprang in i dig. Jag såg mig inte för.”
”Det är lugnt”, svarade Sirius avslappnat. ”Jag såg mig inte heller för, om man ska vara ärlig. Men varför vara det?”
”Du har rätt”, instämde James och flinade. ”Det är mycket roligare att ljuga och skämta. Kom, den här kupén verkar ha platser kvar.”
Han drog upp dörren till närmsta kupé, som bara innehölls av en rödhårig flicka och en pojke med slitet utseende. Flickan hade suttit och stirrat ut genom fönstret, och pojken ner i en bok, men båda såg upp då James och Sirius steg in i kupén. James såg sig om på dem med ett snett leende.
”Kan vi sitta här?” frågade han uppfodrande. Flickan ryckte på axlarna och återgick till fönstret. James höjde på ögonbrynen mot Sirius, som flinade och vände sig till pojken.
”Visst”, svarade han tyst innan han återgick till sin bok. Sirius himlade med ögonen och slog sig ner bredvid pojken, medan James tog plats på sätet där flickan satt. Det var tyst ett ögonblick, men varken Sirius eller James var sådana som kunde sitta tysta och stilla en längre stund. Det dröjde knappt fem minuter innan dem var livligt inbegripna i en diskussion om Quidditch, favoritgodis och skämtartiklar.

Kapitelet var underbart Jo, jag tycker det är lättare att följa på fanfiction.net eftersom här får man bevakningsupdate på även "vanliga" kommentarer...

Jättebra!

Skitbra

Tack så mycket allihop!
Julle, jo, jag vet. Men jag har alltid en tendens att sluta lägga upp saker på fanfiction.net. Alltså, ofta fortsätter jag skriva och lägger upp på andra sidor, men just där... Jag vet inte riktigt varför, det bara blir så. ^^

JÄTTEBRA!