Nerina Rosier upptäcker Hogwarts

Hejsan alla här på Mugglis!
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Här kommer ni få lära känna Nerina, en tjej som gått i skolan hemma, men ska nu få börja femte året på Hoqwarts. Nerina har en kärlek till böcker och hennes favoritämnen är trolldryckskonst, förvandligskonst och försvar mot svartkonster. Nerinas familj består av hennes mor Alexandra och hennes storebror Thomas. Hennes mor lever inom den kulturella världen, och hennes bror jobbar åt Lucius Malfoy. Nerinas enda vän på Hogwarts innan hon börjar där är Draco Malfoy, som hon även är förälskad i. I denna serie kommer ni att följa hur det går för henne på Hogwarts och allt som händer runt henne.
MVH Irma

___________________________________

Kapitel 1.


Kära Draco,

Tack för ditt brev! Jag behövde verkligen höra ifrån någon mer, låt oss säga intressantare, person. Jag tycker mycket om att höra dig berätta om Hogwarts och alla personer och platser som finns där. Jag längtar så mycket till att få börja nu den 1:a att till och med lärarna och lektionerna börjar låta uppfriskande… Annars är allt bra med mig, förutom att jag ruttnar här i Frankrike med mor och Thomas. Jag kan inte fatta att han bara är 5 år äldre än jag, han är så fruktansvärt medelålders redan! Han ser dock också framemot att fara till London om en vecka, för att börja jobba med din far. Jag är också glad att han fick det jobbet, annars hade jag aldrig fått en så underbar vän som du. På tal om det vill jag återigen tacka från min mor för den fina gästfrihet ni visade oss i juli. Det var en underbar vecka! Mor vill också att jag bjuder in dig och Mr. & Mrs. Malfoy att tillbringa höstlovet på vårt gods i norra Scottland. Snälla, försök övertala dem! Jag stannar hellre på skolan än att behöva spendera mer tid ensam med mor och Thomas. Lova att göra ditt bästa i alla fall? Till sist vill jag fråga om ni haft mer besök av våra familjers gemensamma vän? Han var här för ett par dagar sedan och talade med min bror. Jag förstår inte vad han ville honom, men ja, han har väll sina anledningar. Mot mig var han som vanligt trevlig, han gav mig faktiskt något jag ska visa dig så fort vi ses…

Din vän,
Nerina Rosier

Jag läser igenom brevet en sista gång. Din vän. Var det för mycket eller för lite? Borde jag kanske bara undertecknat med mitt namn. Eller kanske skrivit något som Din sanna, eller Din tillgivna. Nej, det hade blivit för mycket. Jag vet ju inte ens om han känner likadant. Jag lägger pergamentet i ett kuvert och tittar upp. Lourie sitter sovande på sin sittpinne i hörnet av mitt rum. Det är mulet ute idag, och det känns mörkt för att vara i frankrike på sen sommaren. Jag ser ut genom mitt fönster, ner mot kusten. Havet lyser grönt och det syns tidligt att det blåser kraftigt. Jag reser mig och går bort till Lourie.
”Lourie, vakna!” Hon öppnar ögonen med ett ryck, som om hon inte ens sovit. Hon är en tornuggla, med en något rödare ton än normalt, medan hennes ansikte är lika vitt som mitt långa hår. Försiktigt klättrar hon över på min arm och jag fäster kuvertet. Hon tittar lite små surt på mig.
”Förlåt Lourie, men det är till Draco.” Hon lyssnar uppmärksammare, ”Jag vill ju att han ska få det så fort som möjligt! Vi reser till London i slutet av veckan, så flyg inte hela vägen tillbaka. Vi anländer till Den läckande kitteln söndag eftermiddag.” Sen går vi fram till ett av mina stora fönster, som jag öppnar, och hon far iväg. Hon kan vägen till England riktigt bra nu, med tanke på att jag i genomsnitt skickat ett brev varannan vecka till Draco sedan i juli. Jag tittar efter henne, tills hon är utom synhåll, sedan sätter jag mig vid mitt skrivbord igen. När jag nu ska börja skolan för första gången i hela mitt liv, känns det först och främst väldigt kul, men också lite skrämmande. Det är ju en helt okänd värld för mig.
”Nerina?” Mor kommer in genom dörren, ”Vad har du för dig?”
”Just nu tänker jag skriva en inköpslista så vi inte missar att köpa något till skolan!”, säger jag lite surt. Hon kommer alltid bara in, men oftast helt ljudlöst.
”Jag såg att Lourie flög iväg. Skrev du till någon särskild?” Hon ser på en menande blick åt det håll Lourie flög åt.
”Nej, inte direkt.”, svarar jag lite för fort. Hon ser nu med höjda ögonbryn på mig.
”Jaha! Inte till unga sir. Malfoy då?”, sen så ler hon.
”Jo, till sir. Malfoy. Jag skrev till honom angående höstlovet.” Mamma sätter sig lugnt på min säng.
”Åh, så bra! Jag hoppas verkligen dom tar emot vår inbjudan!” Jag nickar.
”Mor?”, frågar jag och hon ser upp, ”Hur kommer det sig att jag efter så många år av att ha haft privatlärare tillsist får börja skolan?”
”Hurså? Ville du inte det?”, säger hon men en lätt barsk stämma.
”Jo, men jag undrade liksom varför just nu…”, försöker jag lite mildare.
”Men det vet du ju! Du ska ju ta din GET examen i år och jag vill att det ska gå så bra som möjligt!”, hon tar en kort paus, ”Sedan så hittade jag varken en bra lärare, eller en skola vars inriktning lämpade sig för min intelligenta dotter här i frankrike, så då blev det Hogwarts!” Sedan ler hon nöjt. Jag vet dock att det inte är hela sanningen, men nöjer mig med det. Jag orkar inte pressa henne mer. Mellan alla bad, alla gånger vi solat och mellan varje middag har jag försökt pressa henne…
”Nu skriver vi klart den där listan, kära du.”, säger hon och börjar rabbla saker som vi ska köpa. Jag lyssnar på ett halvt öra, trots att jag är så ivrig. Allt jag kan tänka på är Draco, och om jag hamnar i hans elevhem eller inte, och om han gillar mig som jag gillar honom…

superbra!
bevakar
men glöm inte:
Språk:
Typ av text:
Antal kapitel hittills:
Färdigskriven:
Rating:
Beskrivning:
annars kan en prefekt låsa denna tråd eftersom det inte följer reglerna ♥

Tack så mycket! Inte riktigt hemma här än, men nu är det med!

haha det är lugnt, alla har vi varit nya

Kapitel 2

Min kära Nerina,
Det gläder mig att höra att allt är väl med dig och din familj. Jag ser fram emot att träffa dig den 1:a och se vad det är du ska visa mig. Du borde dock veta bättre än att göra mig nyfiken, du vet vilket humör jag har! Din bror må vara medelålders, men på det viset kompletterar han min fars humör utmärkt. Hade din bror inte varit så lugn hade han nog inte fått jobbet, så jag är glad över att han är så tråkig som han är. Jag ska också meddela att jag på min mor och fars vägar accepterar och tackar för inbjudan till er under höstlovet. Mor blev särskilt förtjust! Nu slipper du alltså stanna i skolan under lovet, vilket jag dock tvivlar på att du skulle göra när du väl blivit hemmastad. Angående vår gemensamma vän så har han inte besökt oss på länge, dock kommer han hit på middag innan jag åker till skolan. Jag törs inte säga när, med tanke på dagens samhälle. Jag ser verkligen framemot att visa dig Hogwarts och att pressentera dig för mina vänner. Jag hoppas bara att du sorteras till Slytherin, men det har jag egentligen inga tvivel på, med tanke på din bakgrund. Min far säger att han var en stor man, Evan Rosier, och att de hade samma värderingar. Eller som den gamla ärovördiga släkten Black säger, Toujours Pur. Jag längtar efter att se dig igen, vi har trots vårt brevväxlande så mycket att prata om.
Din trogne
Draco Malfoy

Jag la försiktigt ner Dracos senaste brev i ett skrin, som jag sedan varsamt packade ner. Brevet kom igår, så nog hade han svarat snabbt. Din trogne. Undrar vad han menar med det. Dock gillar jag hur det låter, som om han är min på något sätt. Jag hoppas verkligen på att han ska bli det!
”Har du packat klart gumman?” hon gick rakt in som vanligt.
”Ja mor, för länge sedan.”
”Bra. Thomas!” Thomas kommer snabbt in genom dörren, ”Tar du ner din systers väska till spisen? Vi ska åka snart.” han nickar och tar den fort. När mor tittar ut över kusten från mitt fönster räcker han dock ut tungan och blinkar till mig. Jag skrattar till.
”Vad är det som är så kul?” Mor kommer bort till mig. Hon är vacker, min mor. Det märks verkligen att hon älskar Frankrike, trots att vi är från Storbritannien. Hon har samma hår som jag, fast längre, om det nu är möjligt. Och klarblå ögon, tillskillnad från mina bruna. Hon ser liksom ut som om det är något särskilt med henne.
”Nej, jag bara blev lite nervös.” Hon nickar.
”Kommer du inte att sakna allt det här?” Jag ser oförstående på henne, ”Ditt rum, kusten, Frankrike?” Jag nickar.
”Lite. Men jag kommer inte sakna det så mycket som jag längtat efter att gå i skolan.” Hon nickar och blinkar till mig. Sedan ser hon sig sorgset om i mitt rum, innan hon lämnar mig ensam. Jo, jag kommer att sakna det. Försiktigt smeker jag den blommiga tapeten med fingertopparna. Mycket.

”Uttala det tydligt nu! Annars hamnar du fel!” säger mor varnande.
”Den läckande kitteln!”, säger jag i samma stund som jag tänker det, och jag susar iväg. Nästa person jag hör är min bror. Jag ser mig omkring och ser att jag befinner mig i något som ser ut som en typisk engelsk pub.
”Gick det bra?” jag nickar och kliver åt sidan. Nästan direkt efter att jag kommit undan anländer min mor. Så fort hon klivit fram kommer bartendern fram till oss.
”Tom. Jag antar att det är ni som är Mrs. Rosier?” säger han och skakar min mors hand. Sedan visar han oss till våra rum. Vi slänger dock bara in packningen, och går sedan mot diagongränden. Thomas följer tyvärr inte med, eftersom han ska förbereda sig inför sitt jobb. Jag har aldrig varit där förut, så när mor slår på tegelväggen fattar jag inte vad hon håller på med. När diagongränden öppnar sig framför oss blir jag förtjust! Visst har vi trollkarlsgator hemma i Frankrike, men ingen så livlig som denna. Den var folk överallt, både barn och vuxna häxor och trollkarlar. Det fanns en affär som sålde godis som jag inte sett förr och en bokhandel som verkade utsökt! Det mest imponerande var dock Gringotts Trollkarlsbank. Byggnaden var så imponerande och vit. Jag har läst om den många gånger, men aldrig trott att den skulle vara så mäktig.
”Skynda nu, vi har massor att köpa!”, sa mor, så vi började gå. ”Vi börjar med att få in dig i en klädaffär, så att de kan ta mått och sy. Då kan jag köpa andra saker på listan så länge!”
”Men inte böcker bara!” Hon skrattade.
”Okey, jag köper allt utom böckerna.” Sedan gick vi in i en klädaffär vid namn Madam Malkins klädnader för alla tillfällen. Om något i diagongränden var en besvikelse, så var det detta. Storbritannien kunde inget om kläder jämfört med Frankrike!
”Kommer strax!” Mamma nickade, och gick ut igen. Själv satte jag mig på en stol och tittade på det de kallade för kläder. När jag dock såg Madam Malkins arbeta blev jag imponerad. Det var tydligt att kläderna i affären inte var hennes verk. Flickan, vars klädnad hon ny sydde, satte sig ner bredvid mig och väntade. Hon hade stort, yvigt mörkblont hår, men var annars söt. Hon tittade en kort stund på mig.
”Hermione Granger!” sa hon till sist och räckte fram handen. Jag tog den.
”Nerina Rosier!” Hon log mot mig.
”Du får ursäkta, men jag har inte sett dig på Hogwarts…?” Hon såg frågande ut och jag rodnade lite.
”Nej, alltså, jag ska börja i år.” Hon höjde på ögonbrynen, ”Alltså, som femteårselev. Jag har studerat hemma.”
”Aha! Trevligt att träffas då!” Hon tog fram en bok, ”Jag är också femteårselev. Hoppas du hamnar i Gryffindor!” Jag nickade, och vågade inte säga emot. Försiktigt sneglade jag mot hennes bok.
”Du borde läsa den. Hogwarts historia.” Jag rodnade nu för andra gången in i vårt samtal.
”Jo, jag har faktiskt redan gjort det. Hur är förresten biblioteket på Hogwarts?” Hon såg nu uppskattande på mig.
”Toppen! Det är allt vad som sägs om det, fast bättre!” Hon skrattade till och skulle just till att säga något mer när Madame Malkins ropade att hennes klädnad var klar.
”Ja, på återseende då!” sa Hermione och reste sig. Jag tänkte snabbt, och kunde inte låta bli att hoppas, att hon skulle bli en framtida vän.

När jag och mor åter anländer till den läckande kitteln är vi helt slut. Mor är små sur på mig för att vi spenderade en timme i bokhandeln. Jag är dock förtjust. Alla mina skolböcker verkar intressanta, men dock tror både jag och min mor att jag ligger lite före i läroplanen. Vi skiljs åt, och jag går in på mitt rum.
”Lourie!” Min älskade uggla har hittat hit i alla fall. Jag går fram för att kela med henne, och ser då att hon har ett brev med sig. Jag klappar henne lite snabbt, innan jag sliter upp brevet. Visst känner jag igen handstilen.

Min kära Nerina,
Jag ska bara meddela att jag och mina föräldrar kommer att göra er sällskap vid frukost imorgon. På det sättet kan jag visa dig till perrongen och far kan ta Thomas under sina vingar redan på en gång. Strålande va!? Jag längtar efter att se dig, även jag har något att berätta…
Din trogne
Draco Malfoy

Bra meer nu. Bevakar. Ny läsare

Jätte BRA! Bevakar!

åååååååååh ! du har sånt intressant sätt att skriva å och jag är fastklistrad bakom skärmen och ka inte slita blicke från texten
så sjukt spännande och veta vad han vill berätta ♥

Jätte bra

Kapitel 3.


Det är mörkt och kallt. Jag befinner mig på en kyrkogård. Ett stort hus ligger framför mig. Han går ner från huset. I en lång, svart mantel. Trots att hans ansikte inte synts än så lyser huden där vit. Han går inte ner förresten, han svävar. Nu är han framme hos mig, och han känds som en kall vind.
”Nerina…” hans röst ger mig kalla kårar, ”jag har längtat efter att få möta dig.”

Jag vaknar med ett ryck och känner mig yr och kallsvettig. Jag vet att jag drömde något, men jag minns inte vad. Så snart jag känner mig bättre sätter jag mig upp på sängkanten. Bara andas. Rummet jag har på läckande kitteln är 4 gånger så litet som mitt sovrum i Frankrike, men har mycket mer känsla och personlighet, trots att det är ett rum som inte tillhör någon. Konstigt det där. Jag tittar på klockan och ser att jag om en timme ska vara helt klar på rummet och sitta därnere och äta frukost med Draco och Mr. & Mrs. Malfoy. Oj då. Jag hinner precis resa mig innan mor klampar in.
”Åh vad bra att du är uppe! Det är en lång dag idag.” hon springer fram och kramar mig, ”Är du nervös?” Hon väntar inte på svar utan fortsätter, ”Frukost med familjen Malfoy om en timme. Jag går ner lite innan, för att se till att vi får ett bra bord. Skynda dig nu!” Och sen är hon ute ur mitt rum på nolltid. Jag börjar borsta håret och funderar på vad jag ska klä mig i. Jag bestämmer mig för en svart kjol som går till knäna och svar kortärmad blus. Till detta har jag en grön kavaj. Jag vet nämligen att Mr. & Mrs. Malfoy även efter sin tid i Slytherin ofta bär grönt för att visa var de hör hemma. När håret är borstat sätter jag upp mitt långa hår i en hästsvans, så att det syns hur långt det är. Jag klär mig och ser mig sedan i rummets ända spegel. Jodå, jag har lyckats med min look. Och den gröna färgen tar fram mina klarbruna ögon. Jag är nästan lika vacker som mamma.

När jag en timme senare går ner för trappan till baren och matsalsavdelningen ser jag genast familjen Malfoy. Mr. Malfoy är helt klädd i svart och har sitt bleka hår utsläppt över ryggen. Mrs. Malfoy bär en helgrön klädnad och har hängt av sig en svart mantel. Draco står vid sidan av, och vänder dig mot mig precis när jag får syn på honom. Han ler genast och hans ljusgrå ögon gnistrar. Han bär också helsvart, men har kavaj istället för mantel. Han är så snygg att jag näst intill svävar ner för trappan. När jag närmar mig vänder sig alla om.
”Nej men här har vi ju fröken Rosier! Hur har du klarat dig i de här sängarna?” Säger Mr. Malfoy och betonar hur dåliga de här sängarna är.
”God morgon Mr. Malfoy, Mrs. Malfoy, Sir Malfoy.”, säger jag och niger, ”Jag är ju i London, på väg mot Hogwarts, så det var inte så svårt!” Alla skrattar.
”Ska vi äta då?”, säger mamma, menande mot ett bord. Draco drar ut en stol åt mig.
”Äntligen får jag se dig igen!”, viskar han diskret medan jag sätter mig ner. Jag nickar och han sätter sig bredvid mig. Frukosten går sedan riktigt fort och Mr. Malfoy klagar inte på maten en enda gång. När det är dags att skiljas åt drar min bror mig åt sidan.
”Gör mig stolt på Hogwarts nu!”, viskar han.
”Det vet du.”
”Mm..” Han kramar mig snabbt, ”Och skriv emellanåt!” Jag nickar och vi går tillbaka till de andra.
”Då gör vi så att Draco tar fröken Rosier till perrongen själv?”
”Ja!”, säger min mor till Mr. Malfoy, ”Så kan jag och Mrs. Malfoy umgås nu på förmiddagen, så kan hon hjälpa mig hitta de tyger jag behöver till godset.” Mor blinkar till mig.
”Jaha. Bilen står där ute med chaufför och allt.” Mr. Malfoy ser på Draco, ”Uppför dig nu!” Draco nickar, och tar med mitt bagage ut ur baren. Mor kramar om mig hårt.
”Ja, du får väll skriva om du vill hem.” Jag nickar.
”Jag kommer sakna dig Mor.”, viskar jag in i hennes mjuka hår. Sedan släpper hon mig och jag går ut genom dörren. Utanför står en leende Draco. Han öppnar bildörren för mig, och jag hoppar in. Strax där på är vi på väg mot King’s Cross och jag blir nervös igen.
”Vad tänker du på?”, hans stämma är mjuk och skön. Jag ser instinktivt på honom.
”Att jag är nervös…” Han skrattar och tar min hand. Jag rodnar omedelbart.
”Du är ju med mig!”, säger han och blinkar.
”Men om jag inte hamnar i ditt elevhem? Eller om dina vänner inte gillar mig?”, säger jag tyst och hör hur rädd jag låter. Han ser mig djupt i ögonen.
”Kommer du fortfarande vara du då?”
”Det är klart!”, säger jag och då ler han stort.
”Då kommer jag fortfarande vara din vän och gilla dig!”, säger han och räcker ut tungan. Jag skrattar. ”Och du får leva med det!”
”Lova då!”
”Jag lovar, min kära.” Sedan pussar han mig på kinden och jag blir röd som en tomat. ”Var det okey?”
”Mm… något jag tänkt på hela sommaren.” Jag ler och försöker titta ut genom fönstret. Då lägger han handen runt mitt huvud och kysser mig, och jag exploderar inombords.

”Ska jag seriöst springa in i väggen?” Draco nickar. ”Kan vi inte springa ihop?” Han rycker på axlarna och tar min hand. Och sen är vi igenom. Underbar magi. Sedan ser jag den, Hogwarts expressen. Den är stor och röd, och ser ut som ett stort modeltåg. Den är 20 minuter kvar tills tåget ska gå, men det är redan fullt av folk på perrongen. Draco går fram till tåget och lastar in våra väskor. Lourie räcker han över till mig. Han hälsar på några innan han åter vänder sig till mig.
”Ska vi kliva ombord?” Jag nickar och han kliver in i tåget och hjälper sedan mig upp. Inuti är tåget väldigt mysigt. Jag och Draco hittar snabbt en ledig kupé, och vi sätter oss tillrätta. Lourie får plats på golvet bredvid mig och lägger surt huvudet under vingen, efter som hon inte gillar att sitta i bur. Draco sätter sig intill mig och lutar sig tillbaka.
”Ta upp en bok gumman, för snart somnar jag!” Jag skrattar, och tar upp Hogwarts, en historia. Det tar fem minuter för Draco att krångla sig ner liggandes på sätet och ha huvudet i mitt knä innan han somnar. Jag kikar försiktigt ut genom fönstret mot perrongen. Nu börjar perrongen tömmas på folk. Sedan tjuter tåget till, börjar rulla, och alla föräldrar som är kvar vinkar av sina barn. Jag suckar. Tänk om jag gått här redan som förstaårselev. Jag börjar läsa och fastnar i min bok.
”Nerina?”, säger Draco sömnigt och sätter sig upp.
”Mm…”
”Som du vet blev jag vald till prefekt i år, så jag måste iväg på ett möte nu. Byt om så länge, så kommer jag så fort jag kan. Okey?”, han sätter sig upp och gnuggar ögonen och gäspar.
”Mm…” Han rycker boken från mig och kysser mig innan jag ens hinner bli arg.
”Byt om du gumman!”
”Okey då!” Säger jag och låtsas vara sur. Han går ut ur kupén och vingar genom dörren innan han försvinner. Jag går dit och låser dörren och drar för persiennerna. Jag byter snabbt om och öppnar sedan dörren igen. Där står då en mullig häxa med ett vänligt leende.
”Ska du ha något från vagnen unga dam?”, säger hon och jag köper genast ett dussin chokladgrodor. Många köper dem bara för kortens skull, men jag tycker de är goda. Sen samlat jag ju givetvis också!
”Nerina! Hej!” Jag tittar upp och ser Hermione i kupén bredvid. ”Kom in!” Jag nickar, och går in.
”Hej igen Hermione!” Jag ser mig runt i kupén. Med henne sitter också en rödhårig kille och en svarthårig kille med runda glasögon.
”Ron! Harry! Det här är Nerina.”, säger Hermione och de båda killarna tittar upp. Den rödhåriga tar mig hand.
”Ronald Weasley heter jag, men säg Ron”, säger han och ler stort.
”Nerina Rosier.”, svarar jag och han tittar misstänksamt bort. Den andra killen ställer sig upp och hälsar.
”Harry Potter” Jag ser genast ärret i hans panna. Å nej, å nej! Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Hermione och Ron skrattar.
”Tunghäfta Harry! Det är en av de bästa reaktionerna hittills!”, skrattar Ron. Då börjar jag och Harry skratta också. När vi lugnat ner oss hälsar jag lugnt och sätter mig ner.
”Jag och Ron ska iväg en snabb stund på prefekt möte, men vi kommer snart.” säger Hermione, ”Du kan väll stanna här med Harry så länge?” Jag sväljer.
”Okey, ses senare!” säger jag så lugnt jag kan. Ron och Hermione går och jag lämnas ensam kvar med Pojken som överlevde. Vad vill dom att jag ska göra? Jag vet inte. Harry ler emot mig.
”Så, vart kommer du ifrån?”, säger han och sedan är samtalet igång. Och han är jätte trevlig och jag blir vettskrämd av tanken på att jag tycker det. Bara inte Draco ser mig nu…