Tiden då Harry inte var född

Ännu en tidresarhistoria, Harry reser tillbaka till Marodörernas tid! Men nu händer allting precis så som jag vill att de ska hända, och det är ifrån Sirius perspektiv! Jag hoppas att ni gillar det. Enjoy!

(Fast första kapitlet är Harrys, men bara det första liksom...)

Kapitel 1.
Harry låg på mage på golvet. Han hade Hermiones gamla tidsvändare i handen och han granskade den noga. Vad i hela friden gjorde den under Rons säng? Han började försiktigt att snurra på den lilla plattan. Ett varv, två varv, tre, det stora, runda, halsbandet började snurra av sig självt. Fler varv än vad Harrys ögon hann se for förbi och slutade lika fort som det börjat. Harry skakade förbryllat på huvudet men han inte förstå vad som hände innan rummet han var i började glida ur hans syn och han blev yr. Han kände en häftig stöt i magen och drog förfärat efter andan, men känslan försvann och rummet saktade in. När Harry öppnade ögonen igen låg han kvar på samma golv som han precis legat på, ingenting verkade ha förändrats. Harry såg sig om efter tidsvändaren. men kunde inte hitta den någonstans. Han blev ännu mer förvirrad när han inte kunde hitta sina strumpor heller, och det var faktiskt på grund av dem som han krälat sig in under sängen. Istället så såg Harry flera anda par strumpor, men inga som han kunde känna igen som sina egna eller som Rons heller, för den delen. Han började åla sig fram på mage för att komma fram från under sängen, men precis när han nådde kanten stelnade han till. Han hörde steg och röster och en dörr som öppnades, sedan stängdes. Fyra par fötter vandrade förbi och Harry höll andan för att inte bli upptäckt. Han visste inte varför, men han hade en stark känsla av att det inte var Ron, Seamus, Dean och Neville som vandrat in.
“Jag förstår inte vad jag gör för fel!” skrek någon, men en röst som Harry inte kände igen. Ljudet av någon som dunkar sitt huvud i en vägg ekade genom rummet och Harry hörde ett skratt som han mycket väl kände igen. Han drog efter andan men tystnade panikslaget. Tänk om de hörde honom? Vad skulle de då göra?
“Lugna dig, James,” sa samma person som skrattat nyss. Harrys ögon fylldes av tårar då han tänkte på sin gudfar som dött för ungefär ett år sedan. Var det verkligen möjligt? Kunde Sirius vara tillbaka? Men vilka var där med honom? “Du får inte låta Lily ta över ditt liv såhär, du är ju näst snyggast på skolan för tusan! Hur vore det med ett spratt på Snorgärsen för att lätta dina tankar?”
“Näst snyggast? Vad ska det betyda, Tramptass?” James lät så spelat förvånad att Harry nästan inte kunde hejda sig från att åla fram under sängen bara för att få se hans min.
“Det betyder att det finns en person som är snyggare än dig...” sa en tredje röst, och Harry rös av obehag. Peter Pettigrew. Mannen som förrådde hans föräldrar.
Harry märkte att sängen han låg under plötsligt sjönk ner. Någon måste ha satt sig på den.
“Ja, Slingersvans har rätt, för jag vet då en som är snyggare!” skrattade Sirius, och det lät som om han var över Harry. Det måste vara hans säng som Harry låg under. “Men vad säger du? Snorgärsen har haft en ovanligt lugn vecka från vår sida, och dessutom...” han avbröts av ytterligare en person som pratade.
“För en gångs skull, ja. Vad sägs som att låta Snape få en lugn dag och så går vi ner till köket istället? Jag är hungrig...”
“Men Måntand, vi åt ju precis lunch!” klagade James. Med ens så slog det Harry. Måntand, Slingersvans, Tramptass... Det var ju samma namn som på marodörkartan! Det var marodörerna., och James måste vara Tagghorn, Harrys pappa!
“Jag är också lite hungrig,” påpekade Peter. Det knöt sig i magen på Harry, tänk hur lätt det skulle vara att hoppa fram och döda han här på fläcken. Då skulle Voldemort aldrig dödat hans föräldrar, och han skulle kunna leva lycklig tillsammans med dem... Hermiones ord gnagde sig in i Harrys huvud och avbröt hans tankar. Det är farligt att leka med tiden.
“Ja, jag är då med! Du också, James? Vi vill helst inte lämna dig ensam när du är såhär...” sa Sirius med en blandning av både retfullhet och omtanke.
“Jag kommer, lite kakor är aldrig fel, speciellt inte en stund som denna!”
Sirius hoppade upp från sängen och hans fötter landade precis vid Harrys huvud. Marodörerna började gå och Harry andade lättat ut när dörren small igen bakom dem. Vad skulle han ta sig till?

Bravo

accio nytt kapitel! ♥

Jättebra! Bevakar såklart

Meer!!!!

Kapitel 2.
“Jaha, och vad nu?” sa Sirius uttråkat. Han hade ätit alldeles för mycket i köket och nu kände han sig riktigt sugen på att göra något roligt. James skrattade högt och la en arm om hans axlar.
“Allt för dig, Tramptass. Ska vi trotsa Remus och ge oss på Snorgärsen i alla fall?” James flinade stort. Sirius skrattade som svar och stannade till. Han böjde sig fram mot James ochbörjade viska i hans öra.
“Vad gör ni?” frågade Remus och gick fram till dem med misstänksam blick. “Jag blir oroad av att ni står med era huvuden så tätt ihop, det känns som att ni planerar något som jag inte får veta om.”
“Kom då, Måntand. Du får veta om alltihop, men jag varnar dig, när du väl har hört planen är det försent att backa ur,” Sirius log slugt och skrattade inombords när han såg hur Remus tvivlade.
“Jag antar att jag kommer att få ångra det här, men jag vill veta vad ni håller på med.” Remus suckade och klev några steg närmare. “Peter då?” viskade han till de andra. James skakade på huvudet.
“Vart är han ens?” sa han frågande. Sirius ryckte på axlarna, det var precis samma tanke som han precis tänkt.
“Antingen så letar vi efter Peter först, eller så retas vi lite med Snorgärsen och letar efter Peter efteråt.” sa han trött. De andra nickade.
“Efter” sa Remus och James i mun. Sirius flinade, han orkade inte bry sig om vart Slingersvans hade tagit vägen nu när han snart skulle få göra det som han längtat så mycket efter!
“Så, hur ska vi göra nu då?” frågade han slugt och gned sina handflator mot varandra samtidigt som han log förväntansfullt.
“Jag tycker att vi gör på det gamla vanliga sättet, eller vad säger ni?” James flinade.
“Först kanske vi borde ta reda på om Snape ens är kvar i slottet, det är Hogsmeade-helg idag, som ni kanske kommer ihåg.” sköt Remus in. Han halade upp marodörkartan ur en av fickorna på hans klädnad och slog på den med sin stav. “Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn” mumlade han och hela Hogwarts bredde ut sig på det tidigare tomma pergamentet. Både James och Remus började genast söka efter Snape, men Sirius ögon hade fastnat på ett annat namn.
“Hörrni, vem är Harry Potter?” frågade han förvirrat. James suckade.
“Jag heter James, och jag står här...” sa han frånvarande och fortsatte söka med blicken över kartan.
“Nej, jag vet vem du är, men kolla där! I vår sovsal.” Sirius pekade, och han hade rätt. Där fanns det en liten prick med namnet Harry Potter skrivet i Remus handstil under.

Alla vi som vill ha nytt kapitel klappar nu! *klapp, klapp*

*klapp,klapp*

*klapp,klapp*

Haha fy vad söta ni är.

Efter en lång stund av tystnad öppnade James munnen.
“Det där är inte jag...” sa han förvirrat. Sirius skakade på huvudet.
“Tror ni det är något fel på kartan?” frågade han försiktigt.
“Absolut inte! Kartan ljuger aldrig, det borde väl du veta, Tramptass?” högg Remus tillbaka. Sirius flinade, han visste att kartan var ett känsligt ämne för Måntand...
“Då skulle jag föreslå att vi går upp och kollar vem det kan vara!” sa han bestämt. James nickade och de väntade på Remus som slog till kartan med staven igen och viskade “Färdig med fuffens...” innan han stoppade tillbaka den i sin ficka.
De gick tysta på vägen till Gryffindortornet, var och en i sina egna tankar. Sirius trodde visst att kartan ljög, för inte hade han sett någon annan i sovsalen förut när de hade varit där. Om inte annat så var det kanske var en släkting till James, men gjorde att han bara blev ännu mer förvirrad, för visst borde väl James veta om någon av hans kusiner skulle komma på besök? James hade inte ens någon kusin som hette Harry, för i så fall borde han ha sagt det förut.
“Hippogriff...” Remus mumlade lösenordet till den tjocka damen som log mot dem och svängde upp. De steg in i det stora, röda rummet som var tomt på folk förutom ett gäng förstaårselever som satt i fotöljerna framför brasan och spelade trollkarlsschack. De andra var säkert kvar på lunch eller, i alla fall de äldre eleverna, i Hogsmeade.
“Ska vi springa in och skrika eller gå försiktigt och leta där inne?” frågade Sirius, han var inte nervös, men förväntansfull. Tänk om det faktiskt var en Harry där?
“Jag kan kolla på kartan vart han är,” sa Remus och veklade ut kartan igen. Efter en stund såg han upp igen och mötte Sirius med blicken. “Det verkar som att denna Harry är vid din säng, Tramptass.”
Sirius nickade.
“Tänk om han gömde sig under din säng förut?” frågade James. “Jag tycker att vi springer in!” fortsatte han glatt. Utan några fler ord började han springa upp för trappan mot sovsalen med Sirius tätt efter. Remus småskrattade och sprang ikapp de andra han också. Sirius hann först fram och ryckte upp dörren. Han flämtade förvånat till då han såg att det faktiskt fanns någon som på hans säng men hann inte säga något innan James och Remus sprang in i honom bakifrån så att de alla tre föll ihop på golvet i en hög. James började skrika då även han la märke till pojken på Sirius säng, det var bara Remus som höll sig någorlunda lugn.