Tiden går, varför läker inte mina sår? [SV]

Titel: Tiden går, varför läker inte mina sår?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Säger sig självt.
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13 (Vet att jag är 12 själv, men jag tål sådant och jag tar kanske i lite, men hellre för mycket än för lite ;3 )
Beskrivning: Det är den nya generationens femte år på Hogwarts, GET proven står i centrum. Men stämningen är spänd, alla fruktar ett nytt krig. Men mot vem då? Vad man vet så finns det inga dödsätare längre, och dem få som finns kvar sitter på Azkaban eller? Jaqueline Armstrong är inte så säker på det. Tydligen så har dödsätarnas barn, och dem som hävdar att dem bara var dödsätare för att dem var rädda för Voldemort börjat att härja igen...

Prolog:
Jag tittade ut över Kings Cross Station. Det enda stället i hela mugglarvärlden jag hade bra minnen ifrån. Min familj hade tillbringat glada dagar här, skrattat här och kommit till Hogwarts här. Nu tittade en ynk med väderbitet utseénde på mig. Hon var kvinnan som tog hand om mig. Även om hon var snäll, så vågade jag knappt röra något i hennes hus. Jag sprang igenom väggen och när jag var igenom önskade jag att jag hade kramat om Mrs, Carlton en gång till. Jag tryckte ned handen i fickan, fingrarna slöt sig om min mammas gamla trollstav. Den fungerade helt perfekt för mig, Mrs, Carlton hade tagit mig för att köpa en egen. Inte en enda trollstav hade passat mig och när vi kommit hem hade jag förstått att det var min mammas stav som skulle bli min. Den låg där på hyllan och liksom sken upp när jag tittade på den. Jag var glad att den var min, jag gav min döda mor en ängslig tanke och vandrade iväg mot tåget. Jag såg James Sirius Potter och Rose Weasley, de stod och diskuterade livligt. Det lät som att hon var irriterad på honom för att James hade retat Albus. De tittade upp och log lite när de såg mig, jag höjde skyggt handen och skyndade på tåget. Jag gick med blicken fäst på mina skor. Till slut hittade jag en tom kupé, jag ville helst inte sitta med någon, inte nu. Jag öppnade Rocket´s bur och han hoppade upp i mitt knä och rullade ihop sig till ett litet vitt ulligt, nystan. Jag kliade honom förstrött honom bakom örat och slöt ögonen, nästan direkt kom James flin upp, som om jag hade fotograferat honom och sedan satt fast honom på insidan med en permanent fasthäftningsbesvärjelse. Jag öppnade ögonen igen. Det var bara dumt av mig att inbilla mig att jag inte tyckte om honom. Jag blundade igen, jag var trött. Det spelade ju ändå ingen roll om hans ansikte hade etsat sig fast på mina ögonlock, eller kanske hornhinnan? Det skulle han aldrig få veta ändå, jag var för blyg för att prata med honom. Även om jag ville.

Alltså, den här proglogen är halvt välskriven och halvt slarvig. Beskrivningen blev jättekonstig det vet jag men ändå...

Jag vill veta vad som ska hända!

mer

Håller på med kapitel ett, kommer antagligen senare eller imorgon. Senast på Fredag.

Kapitel ett:
"Utmärkt, Ms Weasley!" Sa Proffesor Neville och log vänligt mot Rose. "Fem poäng till Gryffindor." Ett trimufierande leende lekte på Roses läppar. Scorpius och en av hans många Slytherinvänner såg ytterst ogillande ut. Jag tyckte det var rätt åt honom, det självbelåtna leendet som brukar pryda hans tunna läppar var så otroligt retligt. Detta var ingenting jag vågade säga till honom, absolut inte. Det var jag för blyg för, nej det var bara sånt som rörde sig i mitt huvud. Jag brukade betrakta folk och försökte att tyda deras kroppspråk.

Scorpius, gick alltid omkring som att marken han gick på blev till guld. Själv försökte jag att smälta in och inte dra någon speciell uppmärksamhet till mig. För att slippa prata med folk. Visst, det hade varit kul att prata med någon, att ha vänner. Riktiga vänner, det hände att jag utbytte ord med andra elever då och då kanske pratade lite om The Daily Prophet eller om något Quidditchlag men egentligen så var jag helt ensam. Inga vänner. Bara folk som var vänliga nog att prata med mig. Som syskonen Weasley och syskonen Potter. De var det närmaste vänner jag hade, eller kanske man kunde säga att dem var mina vänner? Jag visste inte riktigt, jag hade slutat att kontakta mina vänner, som varit mugglare, året innan mitt första år på Hogwarts. Det året, så blev mina föräldrar mördade.

Mördade utav dödsätarna som hävdat att dem bara tjänade Voldemort för att de var rädda för honom. Det var bara som dem sa. Jag hade inte sett dem döda mina föräldrar, men varför skulle dem annars döda dem? Mina föräldrar kämpade trots allt i "The Battle Of Hogwarts". Ibland var jag glad över att jag var hos Mrs Carlton när mina föräldrar dog, ibland önskade jag att jag hade varit där. Bara för att jag saknade dem så. Jag antog att det var ganska fegt att tänka så. Men saknaden rev i mig, slet i sönder mig ibland. Mina sår blödde ständigt, mer eller mindre, det fanns inget plåster som stoppade blödningen helt, bara som gjorde att det blödde mindre. Ett av dem plåsterna, var Hogwarts. Jag skulle klara mig utmärkt utan vänner där, även om det hade varit kul att ha någon vän. Men slottet var så underbart i sig själv att bara få titta på det fick såren att inte svida lika mycket. Jag gick sakta genom korrifåren efter lektionen, Proffersor Longbottom hade gett oss läxa. En fyra tum lång uppsats om framställning av mandagroronas verkan på förstenade människor. Det skulle inte bli så svårt. Jag kunde göra den nästa dag.

Jag bestämmde mig för att rita istället. Jag satt i den ganska slitna men fortfarande fina fotöljen som stod en bit ifrån dem andra och ritade. Det blev en flicka ur min fantasi sittandes på en testralen. Jag gillade testralerna, jag var nog ganska ensam om det men jag tyckte att dem var vackra. Jag drog handen genom håret och gick upp till sovsalen för att nåla fast teckningen vid min säng. En halvtimme senare satt jag vid min bänk i Proffesor McGonagalls klassrum. Hennes lektioner var en av de lektioner jag tyckte bäst om. Klassrummet fylldes av pipande ljud när vi skulle förvandla kattungar till ankor. Min anka fick kattöron och vassa hörntänder men förövrigt så lyckades jag ganska bra.

Rose, lyckades direkt. Hennes anka blev faktist ovanligt fin för att vara en helt vanlig anka. James lyckades få päls och en kattnos på sin anka, den fick mig att kväva en fnissning. För en gångs skull var jag glad att lektionen var slut, jag hade missat både frukosten och lunchen och var därför otroligt glad över att få kvällsmat. Borden i stora salen var som vanligt fyllda av mat, jag slog mig ned bredvid en förstaårselev med svart hår. Hon frågade mig lite försiktigt när nästa Quidditchmatch var, när jag inte visste tackade hon ändå för hjälpen och återgick till sin diskussion med sin väninna. Jag tittade...Nästan lite avundsjukt på dem, men det ändrades fort. James, Albus och Fred Weasley (den andre) kom insläntrande i salen och James slog sig ned bredvid mig. Hans leende, jag tappade fokus för en kort sekund och höll på att sätta min pumpajuice i halsen när han glatt flinade mot mig. "Hej, Jaqueline." Sa han och Fred och Albus sa också hej. "Hej." Sa jag och försökte le. jag önskade att Rose också var där, jag blev inte lika nervös då eftersom hon gärna också pratade.

Albus och Fred hade redan börjat prata om lektionen i spådomskonst. "Kommer du på Quidditchmatchen på fredag?" Frågade James sedan, fortfarande leéndes. Jag nickade, "ja." Varför frågade han det? Jag brukade väl komma? "vad bra, du måste ju se Gryffindor vinna mot Slytherin." Ah, det var därför han frågade mig. Jag tog en klunk pumajuice och Rose kom in, hon slog sig ned där den svarthåriga förstaårsflickan hade suttit innan. "Hej, Jaqueline." Sa hon och lade ned sin bok i väskan. "Hej James, Albus, Fred." Lade hon sedan till.

Jag log lite mot henne och fortsatte med maten. Jag åt under tystnad medan James pratade om Qudditchträningen, han pratade antagligen inte med någon speciell, utan bara den som lyssnade på honom. Efter att jag ätit upp efterrätten, reste jag mig upp. Jag var otroligt trött och behövde sova. "Godnatt allihopa." Sa jag tyst och log. "Go'natt Jaqueline sa dem i kör." James log mot mig. Hans leende, det var det sista jag tänkte på innan jag somnade.

Det kommer att bli bättre senare, mer spännande osv...

meeeeeeeer

Inte nu

mou

Ni vet spelet frågesport det är ju helt omöjligt.

Och det andra spelet typ hänga nått!

det är hör inte riktigt til ämnet

riktigt bra föresten mer