Att vara någon annan till man tror på det själv

Jag tror att jag talar för många när jag säger att det är hemskt när man inte räcker till, när folk vill ändra på en eller när du inte tror på dig själv. När någon försöker ändra den du är för att du antingen är för smart, för dum, ser ut på fel sätt eller har fel talang. Hur dina vänner, familj och lärare hela tiden vill ändra på dig för att du inte är inom ramen.
Men jag vill ställa en fråga då; hur kan det vara fel om din dotter, enligt dig, är för tjock? Varför är det fel om din vän råkar få ett poäng högre än dig på provet? Och varför är det fel om eleven uttrycker sig på ett artistiskt vis?
Vad är det som skrämmer samhället i det unika? Det som finns i alla? Varför vill inte mänskligheten acceptera att folk vill framföra sina idéer och tankar på ett visst sätt eller se ut på ett vist sätt? Klär du dig enbart i rosa? Det är lugnt, du är fortfarande värd en tanke och ett eget liv. Är du den som gömmer dig för att du hela tiden får slängt i ansiktet att du är en "besserwisser"? Göm dig inte, ta vara på din kunskap. Är du den som föredrar att måla och sjunga istället för att framföra ett tal om hur landet ska förbättras? Gör det du vill, dina verk är vackrare om du inte är olycklig.
Den slutgiltiga frågan är alltså varför samhället, jorden, befolkningen inte vill att vi ska vara de unika människor vi är? Alla kan inte vara likadana - när vi är så olika. Se vad du vill och lyssna inte på vad alla andra vill att du ska göra. Oavsett om det handlar om utbildning, resor eller beteende. Du är du, fortsätt vara det.

jag har också tänkt på detta och jag tycker du har helt rätt! Jag har dragit slutsatsen att folk omkring en vill att man ska vara som sig själv. Annorlunda är läskigt och skrämmande.

Just det är min poäng, samhällets icke-existerande acceptans till någonting de vill ha annorlunda - men fortfarande inom ramen. Dem vill ha annorlunda som inte är annorlunda, med andra ord.

fattar inte det heller. och håller totalt med.

Jag kan inte säga annat än jag vet vad du menar, och då bokstavligt. Sedan jag var sju år har folk alltid försökt att få mig att ändra på mitt sätt att vara bara för att jag aldrig har varit som andra och aldrig har tänkt så som andra gör. På den tiden var det väl visserligen mest i skolan jag var med om det, nu för tiden är det snarare här hemma som jag får höra hur jag måste ändras, vad jag måste sluta göra, vad jag måste börja göra och hur jag måste börja tänka.
Antagligen får jag väl höra allt här hemma på grund av den anledningen att de anser att det är dags att jag växer upp, med tanke på att det bara är några få veckor kvar tills jag är nitton... Och jag antar att de anser att jag därav borde växa upp för att de tror att alla som är nitton har växt upp.

Såhär skrev jag på min blogg förra veckan ang. delar av ämnet.

Att inte falla för grupptryck. Pusha sig själv till 110%. Går inte det - ledsen men då kommer du stanna kvar på samma ställe tills du kliver ur vanan.
Grupptryck - vad är det? För mig är det när man inte vågar säga ifrån. Säger någon till dig att köpa den tröjan, ja då gör du det. För du vågar inte säga nej.
Det behöver inte alltid vara att man är feg. Man vill kanske låtsas vara någon man inte är, i ett försök att behålla personen som bitchar runt med en. Och jag tycker det sorgligt. Att man måste låtsas vara en brud som röker, ska ha samma kläder som sin "ledare", osv. Det finns någon därute som gillar dig för den du är även om du inte hittat h*n ännu. Jag har inte.
Att bero på feghet. Jag säger inte att det är fel att vara rädd. Alla har olika rädslor, vissa svårare att förstå än andra. Kanske denna person som fallit för problemet har det svårt hemma? Inte har någon annan att vända sig till? Det finns många anledningar, och det roliga är att folk ska hela tiden inbilla sig att det kan dem när de inte har en liten aning.
Grupptryck behöver inte vara i skolan. Det förekommer överallt; jobb, familj (?), bland vänner och i stallet. Och då tänker du - på vilket sätt? Jo, skitsnack.
För att ungdomar i ett stall ska kunna ha roligt, kunna be om hjälp - kommunicera över huvudtaget - krävs ett förtroende. Det behöver inte vara stort, men något iallafall.
Hör du att någon baktalar om en annan i er närhet - säg ifrån eller bara gå din väg. Att prata illa om någon ger dig aldrig något tillbaka, därför att;
1. Personen kommer förmodligen få höra det på något vis, i de flesta fallen på fel vis - via bakvägen.
2. Personen kommer förmodligen inte att uppskatta dina ord.
3. Ofta kan personen som skvallrat till den personen som du snackat om, mixtrat lite med historien för att få allt fel på dina axlar.
4. Du skapar en ojämn relation med personen du snackar skit med, eftersom att den personen vet att h*n inte kan lita på dig.
Du som känner aningar om att folk ser illa på dig eller du misstänker har pratat om dig bakom din rygg;
1. KONFRONTERA! Behöver inte vara bitchigt eller på ett otrevligt vis, utan bara fråga. Även om du får ett nej kommer den personen du snackat med, få känslan av att inte vara lika dominant längre eftersom du har lite koll på situationen. Det leder antagligen att skitsnacket minskar/avslutas.
Varför uppstår sånt här? Well, den uppenbara anledningen är avundsjuka som även är vanligast. Du kanske inte behöver betala lika mycket saker som de andra i stallet? Du kanske fått den senaste hjälmen som de länge sparat till så länge? De kanske är avundsjuka för att du tävlar högre klasser och kommit längre med din häst? Prata med dem och hör!
En annan anledningen är helt enkelt för att du kanske uppfattas som en "underdog" - en som folk gärna ger sig på när de är osäkra. Bli stark och säg ifrån!
Skitsnack enligt mig är ett tecken på hur osäker man är i sig själv. Jag ogillar det, men inte förrän på senare tid har jag börjat våga stå emot - jaa, det kan ta sin tid! Inte nog med att det är bra för din egen skull att säga NEJ, utan du får respekt från de andra. Du placerar dig på den nivå du accepterar att bli behandlad och markerar den tydligt, vilket är skitbra!