The Night He Lost Everything [SV]

Titel: The Night He Lost Everything
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1 [oneshot]
Färdigskriven: Ja
Rating: G
Beskrivning: "Jag visste att jag skulle dö, ensam och övergiven." Sirius Black förlorade allt den dagen. Han förlorade sina vänner, han förlorade alla lyckliga minnen, han förlorade sin gudson, och han förlorade sin frihet. Han förlorade allt han någonsin älskat.

Jag såg frånvarande upp mot månen, med en kopp kaffe i handen. Jag tyckte synd om Remus -Moony- Lupin, eftersom det var fullmåne, och han hade tydligt sagt åt mig att inte följa med. Det var halloween, och en av mina andra bästa vänner James -Prongs- Potter och hans fru Lily var tvungna att vara gömda under fidelius-förtrollningen med deras son Harry, min gudson.

Dörren slogs upp, och in kom Dedalus Diggle. Han såg glad ut, men ändå sorgsen.

"Han har försvunnit!" utropade han. "Han är äntligen borta!" Jag stirrade på den kortväxta mannen.

"Vad är det du..?" började jag.

"Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn!" Trollkarlen hoppade av förtjusning. "Han är borta." Jag, som nyss hade tagit en klunk kaffe, började hosta när jag höll på att svälja och blev tvungen att bli dunkad i ryggen av Dedalus.

"Borta!" utropade jag, högröd i ansiktet av hostattacken. "Vad stoppade honom!" Dedalus mossgröna ögon blev med ens fyllda av tårar. "Dedalus..?" frågade jag tveksamt.

"Unge Harry Potter, han överlevde den dödande förbannelsen..." kom det grötiga svaret när han torkade tårarna med sin näsduk. Jag blev tvungen att luta mig mot bordet för att inte svimma, min gudson? Överlevde? Men det måste betyda...

"Det är inte möjligt! Och de blev hittade?" Dedalus nickade.

"Lily och James... Stackarna... Så unga..." Kaffekoppen for i golvet med en smäll, och innehållt skvätte på mina byxor och strumpor.

"Nej! NEJ!" skrek jag och började vanka av och an. Det kunde inte vara sant. Jag kunde inte tro det. Jag drog på mig mina slitna svarta converse, jackan och tog trollstaven från bänken. Direkt jag kommit ur huset stormade jag till min flygande motorcykel och styrde mot Potters herrgård, och lämnade den ledsna och förvirrade Dedalus Diggle efter mig.



Halva huset var söndersprängt. Fidelius-förtrollningen hade brutits. Jag sprang upp för gången till den sönderslagna dörren. Jag önskade med ens att jag inte hade gått in. James låg på golvet, täckt av sot och damm.

"Nej..." Jag sprang fram till min bäste vän. "Nej..." Hans hasselnötsbruna ögon var livlösa och stirrande, de fyrkantiga glasögonen var på sned på näsan.

"James! Prongs! Du får inte!" Jag skakade om den livlösa kroppen. "Du kan inte lämna mig!" Tårar rann ner för mina kinder. "Säg att det inte är sant! Du är odödligt, Prongs! Du kan inte svika marodörerna!" Alla osagda ord ville spillas ut ur min mun, hur jag aldrig sagt hur mycket han betydde. Det kändes som om jag hade ett stort smärtsamt hål i bröstet. Jag tog varsamt av hans glasögon och lade dem i fickan. Jag ställde mig ovilligt upp från marodörens livlösa kropp. Jag stormade upp för trappan, vilken var full av skrot av taket och väggar. Den knarrade ljudligt och jag darrade allt mer.

Lily låg framför spjälsängen, hennes gröna ögon såg något jag inte skulle kunna se. Hennes blodröda hår var utspritt runt hennes ansikte. Jag tog i av hela min styrka för att inte se på henne. Min blick lämnade på en baby, en baby med en tufs av svart rufsigt hår, och smaragdgröna ögon. Han såg på mig med stora oskyldiga ögon och lade huvudet på sned.

"Pa'foo'?" frågade han lyckligt. I hans panna fanns ett sår, det var djupt, men blödde inte. Ett blixtformat sår, som skulle lämna ett tydligt ärr. Nya tårar steg i mina ögon när jag plockade upp min lille gudson. Mina ögon lämnade inte Harrys medan jag gick ut igen. Jag ville inte se mer av mina bästa vänners kroppar.

När jag kom ut hittade jag Rubeus Hagrid stående bredvid min motorcykel. Jag var antagligen helt vit i ansiktet när jag darrande kom fram till honom med Harry i famnen.

"V-vad gör du här?" frågade jag, och försökte förgäves att torka bort mina tårar. Jag gav Harry till Hagrid medan jag leade efter mina nycklar.

"Dumbledores order." svarade han, och torkade bort sina egna tårar. "De levde ett lyckligt liv... Stackars Lily å James..." Han klappade mig på axlen, vilket inte gjorde ondare än smärtan jag redan hade i kroppen. Hagrid tröstade mig, men jag hörde inte. Hela mitt liv med Lily och James flödade fram för mina ögon. Hagrid vände sig till sist om för att gå, han hade ännu Harry i famnen.

"Ge honom till mig, Hagrid, jag är hans gudfar, jag kan se efter honom..." sade jag.

"Nej, 'Arry ska till sin morbror å moster. Dumbledores order." Jag gapade mot honom. Han kunde inte ta ifrån mig Harry också!

"Jag tar med mig honom!" sade jag bestämt.

"Nej." sade Hagrid lika bestämt.

"Okej, då. Men ta min motorcykel. Jag behöver den inte mer." sade jag irriterat. Jag kastade nycklarna till honom och transfererade mig hem. Då bröt jag ihop. Jag hade förlorat två av mina vänner, jag hade förlorat min gudson, jag försökte bli till Padfoot.

"Jag kan inte transformeras!" stönade jag "Varför kan jag inte transformeras? Det är inte lika mycket smärta som hund... Jag ville inte känna en sån här smärta igen..." jag grät medan hela min kropp skakade. "Döda, döda båda två, jag får inte se Harry igen..." efter flera timmar somnade jag slutkörd på soffan. När jag vaknade var min första tanke: Remus vet inget, Peter... Peter! Jag morrade, han förådde oss alla.

Jag blev så arg att jag transfererade mig medan jag tänkte på Peter. Jag hamnade mitt i en mugglarstad och Peter själv var där.

"PETTIGREW!" vrålade jag. Han kastade en skrämd blick på mig, när jag närmade honom och ställde honom mot väggen.

"Du förrådde oss Black!" skrek han med sin pipiga röst, vad höll han på med? "Du förrådde Lily och James!"

"Vad håller du på med?" väste jag.

"Du sålde oss till Mörkrets Herre!" Han hade ett fult flin i ansiktet. Plötsligt hade han dragit fram sin trollstav, sprängt gatan och skärt av sig fingret. Jag hostade av dammet som yrde, mugglare skrek, och jag visste att flera hade dött. Pettigrew hade försvunnit.

Jag kände så mycket ilska av att jag låtit honom smita att jag vrålade. Smärtan blev för mycket, jag kände mig galen och jag gjorde det som jag lärt mig av min "kära" mor. Jag skrattade för att dölja vad jag kände. Jag skrattade ända tills ministeriet kom och tog mig i armarna och drog bort mig. Jag försökte förklara när jag till slut fått tillbaka förståndet, men ingen lyssnade. Dumbledore blängde på mig så kraftfullt att jag ville dö. Jag fick ingen rättegång och hamnade i Azkaban.

Jag grät inte. Jag visade överhuvudtaget inga känslor. Jag bara satt i min cell, kall och oberörd. Alla mina värsta minnen var kvar, hemsökte mina drömmar. Jag visste att jag skulle dö, ensam, övergiven och i händerna av dementorerna. Jag testamenterade allt jag ägde till Harry, en sista gentjänst till min bäste vän.

Jag, Sirius -Padfoot- Orion Black, förlorade allt den dagen. Jag förlorade mina vänner, jag förlorade alla glada och lyckliga minnen, jag förlorade min gudson, och jag förlorade min frihet. Jag förlorade allt.

----------------------
Hmm... Jag kanske skulle sluta skriva så sorgliga fanfics, haha Jag skrev denna till en tävling i Gryffindors sällskapsrum.
What do ya' think?

Guuud så bra!!!! Meer! (Om detta inte bara var en kort berättelse förstås!)

Jättebra!

Jag vet faktiskt inte om jag ska fortsätta, men tills vidare är den en oneshot (mest pga andra fanfics jag skriver)

Kul att ni gillar den

^^ Jag bevakar! (ofc, så himla grym) i hopp om att det kommer en forsättning! Haha!

Jättebra!

^Tackar

Otroligt välskriven. Sorglig och bra på samma gång! ♥

^Thank you ♥

Supersuperbra!!!! Åå, snälla skriv vidare för den var verkligen jättebra!