Att ta vara på barndomen

Den sista terminen av barndom börjar. Sista terminen då man fortfarande får lov att säga "pappa betalar" - sedan är det vuxenlivet, räkningar och jobb som skall ordnas. Att livet går fort det säger alla men att det går såhär fort? Det varnade ingen mig för.

Det finns saker jag vill göra. Klättra i träd, bygga kojor och upptäcka skog och mark i jakt på piratskatten. Jag vill springa i leksaktbutiker, tänka på när det är lördag bara för godisets skull och se på världen utan att egentligen bry mig om det som sker.

För 10 år sedan var det första riktiga skoldagen. Skolväska i rosa, hästmatlåda och fruktstund stod på schemat. Hur kan detta ha förvandlats till en stressig mardröm där jag snart skall få kliva ut för att se hur det riktiga livet är? Kliva ut ur drömmen för att ta plats i verkligheten.

Jag har alltid önskat att få bli stor men nu tror jag att jag ångrade mig. Plötsligt vill jag kunna krypa ner framför en film klockan fem på eftermiddagen och bara oroa mig för hur jag skall hinna se klart alla Disneyfilmer innan det är läggdags klockan åtta.

Jag ville leva i framtiden och nu önskar jag att dåtiden tog plats igen. Det måste ha varit en hemskt intelligent människa som sade att "Man skall leva i nuet" för det stämmer. Annars går man miste om så mycket.

Projektarbete, bal och studentmössa kommer vara de ord jag vill förknippa med den kommande året terminen men jag är rädd för att det snarare blir stress, arbetslöshet och pengabrist.

Gör inte om mitt misstag. Ta vara på barndomen.

Jag känner precis som dig! Det finns så mycket jag vill göra, jag är liksom inte redo över att bli vuxen. Jag har nu bara ett och ett halvt år kvar på gymnasiet. Jag blir 18 om nästan bara FYRA månader! Det är helst sjukt! Jag vill inte!
Jag vill pynta mitt rum i rosa och gosedjur, jag vill springa runt i skogen och leta efter pinnar. Jag vill fylla min DVD-hylla med barnfilmer och sedan ta fram dessa varje fredagskväll. Men vad är det som säger att jag inte kan fortsätta vara barn? Jag kan växa upp, men fortfarande vara jag. Jag tänker bli vuxen, men jag tänker fortsätta vara mig själv, ett barn.

Fyller 18 om 5 månader ungefär. Sen är det student två veckor senare. Sen ska jag föreställa vuxen. Jag får panik när jag tänker på det, jag är inte vuxen. Jag kan aldrig ta hand om mig själv utan att ha någon vid min sida. Det är något jag längtat efter i hela mitt liv men när det väl håller på att ske så vill jag inte.

Fyller 20 om ett halvår och har samma åldersnoja som er. Tänk vad lätt allt var när man inte visste om eller förstod allt det här som kommer i "vuxen" livet. Man bara lekte och hade kul.

Men nu kan vi inte åka tillbaka i tiden, och det finns ingenting man kan göra åt mer än att glädjas åt den barndomen vi hade, den var ändå rätt bra, eller hur? Det gör mig lite ledsen när man ser tjejer t.ex här på mugglis som fortfarande är barn som klagar på att dom inte har killar, inte vågar vara ute och leka osv. Man ska vara barn så länge som möjligt! Det går ner i åldrarna så himla fort nu och det gör mig rädd.

Det enda vi kan fokusera på nu är nuet. Göra det bästa av den tid som är nu, allt som händer nu.

Till er två vill jag säga; ta vara på balen, studenten, och allt det där roliga, det sista sommarlovet. För sedan, om ni inte har riktigt tur, så kommer stressen, arbetslösheten och pengabristen att komma. Det är också en del av livet, dock är det lättare om man känner sig nöjd med det förgångna

Glöm inte att man inte får ha barnasinnet kvar trots att man officiellt är vuxen!

Jag är trettio år gammal i år. Jag hoppar fortfarande i vattenpölar, bygger kojor i skogen, springer i leksaksbutiker, spelar rollspel, lajvar, fantiserar, läser både barn-, ungdoms- och vuxenböcker och kan ibland springa ut i ett riktigt regnoväder bara för att det är roligt!

jag tog vara på barndomen. men det gick ändå för fort, och nu är jag 18 och räknas i princip som vuxen även fast jag inte känner mig som det.

Jag håller ju med er alla. Jag har turen att jag vet vad jag vill göra efter gymnasiet, först jobba ett år och sedan plugga i Australien men just det att flytta hemifrån gör ont i hjärtat. Lämna mitt rum som jag bott i hela mitt liv. Inte kunna krypa upp i mammas famn när man inte orkar. Inte kunna få en kram mitt i allt.

Jag vet inte, men det gör bara så jävla ont på insidan.

Att kunna ringa sin mamma är en lyx man får uppskatta i alla fall. Det är ju alltid något, eller hur? ♥

Jag är 15 och börjar gymnasiet nästa höst. Jag längtar ärligt talat inte till att bli vuxen. Jag vill stanna här. Vem hänger med mig till landet Ingenstans?

Jag har hittat på ett ord: Verklighetsignoransbalans.

Det betyder att vuxenlivet handlar om att klara den vuxna vardagen (jobb, räkningar, allt sådant) så att man kan ägna resten av sin tid åt fantasi, böcker, film, lekar och allt annat som gör det hela värt det!