Från elände till lycka

Titel: Från elände till lycka
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 20 av 30
Färdigskriven: Ja (men alla kapitel är inte upplagda här ännu)
Rating: PG skulle jag tro
Beskrivning: Professor Amanda Black, lärare i förvandlingskonst på Hogwarts, besöker den förtryckta flickan Miranda Mist och berättar för henne om Hogwarts, en skola som Miranda ska få börja på.
Ff:en är skriven ur två perspektiv, Professor Amanda Black och Miranda Mist.

Finns på fanfiction.net också
---> http://www.fanfiction.net/s/7716643/1/Fran_elande_till_lycka <---

1. Den bleka flickan

Amanda Black stod utanför en skamfilad ytterdörr. Den en gång svarta färgen hade flagnat och det lilla svarta som var kvar hade blekts av solljuset. Hon tog ett djupt andetag och knackade på. Reaktionen var omedelbar. På andra sidan dörren hördes genast flera hundar skälla argt och sedan en man som skrek åt dem.
”Håll klaffen era eländiga kräk!” Dörren öppnades och en sömndrucken man stod i öppningen. Trots att klockan var över tre på eftermiddagen så såg det ut som om mannen nyss hade vaknat. Han stank av cigarettrök blandat med sprit och han bar smutsiga, nerfläckade trasor till kläder. Amanda ryggade tillbaka och klev ett litet steg bakåt, men hon samlade sig på en gång.
”God dag herrn, jag heter Amanda Black och jag kommer ifrån en skola som heter Hogwarts. Om ni har läst brevet som jag skickade er så vet ni att jag är här för att prata med er dotter om skolan.” Allt sade hon snabbt och gällt. Han måste ha känt min nervositet, tänkte hon nervöst. Men mannen verkade inte lägga märke till särskilt mycket alls. I själva verket stod han bara stilla och hickade, och det tog ett tag innan han ens registrerade det Amanda hade sagt.
”Aha”, andades han och Amanda kände den alkoholtunga andedräkten i ansiktet, ”du är den där Professorn” Muttrade mannen. Han hade en ironisk ton när han uttalade det sista ordet.
”Ja, som sagt…”, Amanda kom av sig ”Um, juste. Skulle jag kunna få prata lite med er dotter? Mira, heter hon inte så?” En duns inifrån fick mannen att hastigt vända sig om.
”Mira, kom hit!” Skrek han, och en hund gnydde någonstans inifrån. Mannen gick iväg in igen och en kort stund senare visade sig en blek, blond flicka i dörren. Kläderna hon bar måste ha varit en skoluniform en gång i tiden men nu var den blek och urtvättad. Matchande till ytterdörren, tänkte Amanda.
”Hej Mira”, Sa hon och tog flickans hand, ”jag är professor Amanda Black och jag kommer från en skola som kallas Hogwarts. Har du läst brevet som jag skickade dig?” Flickan skakade på huvudet. Amanda kände sig en aning bekymrad men fortsatte.
”Kan vi gå in och prata en stund?” Flickan skakade ännu häftigare på huvudet.
”Men skulle vi kunna ha en promenad då?” Flickan såg sig om in i huset och nickade.
”Så bra.” De gick ned för yttertrappan och fortsatte längst vägen. Amanda lade märke till att flickan verkade spänd och hon ryckte till vid varje högt ljud. Vad har de gjort med henne? Undrade Amanda förtvivlat.
”Så du sa att du inte läst ditt brev, fast vi skickade så många?” Flickan skakade på huvudet.
”Nej, far sa att de inte var till mig.” För första gången pratade flickan. Rösten var hes, som om den inte använts på ett tag.
”Åh, jasså. Men jag kan lova dig att de var det. Här har jag ett till dig.” Amanda tog ett ur sin jackficka och gav det till Mira. Flickan öppnade det och läste igenom det först långsamt, och sedan en gång till lite fortare. Hon såg upp på Amanda med stora ögon.
”Är det sant?” Undrade flickan, ”är jag en häxa?” Amanda log och nickade.
”Men hur kan ni vara säker på det?” Flickan såg tvivlande på professorn.
”Jag kan tänka mig att du någon gång förut har fått något underligt att hända? Något som inte haft någon logisk förklaring.” Flickan tänkte efter en stund och nickade sedan.
”Ja, då bevisar det att du faktiskt är en häxa.” De satte sig på en bänk nära en gräsplätt med massa buskar och träd. Flickan såg lite gladare ut nu när de satte ute i solen. Hennes långa, toviga hår lekte i den friska brisen.
”Så får jag komma till er skola? Slipper jag bo hemma?” Frågade flickan förhoppningsfullt.
”Om du vill det så.” Svarade Amanda. Flickan nickade ivrigt och för första gången sedan de träffats log Mira.

__________________________________________

Första fanfictionen jag skriver. Berätta gärna vad ni tycker! Borde jag fortsätta?

jättebra!

2. Beslut

Professorn och Mira var på väg tillbaka till huset. Mira kunde knappt tro det! Skulle hon få börja en trollkarlsskola? Det måste vara en dröm, men hur många gånger Mira än nöp sig själv i armen vaknade hon inte. De stod nu utanför dörren igen.
”Jag måste först få prata med någon förmyndare. Du måste ha tillåtelse att få åka till skolan.” Sade Professorn. Mira kände plötsligt en klump i magen, hon hade varit orolig för det här. Hon ville inte visa upp sitt hem för kvinnan. Tänk om hon ändrar sig när hon ser röran inomhus? Tänk om hon säger att skolan bara är för fint folk? Mira tittade skräckslaget upp på Professor Black som gav henne en lugnande blick.
”Bara lugn, det ska nog gå fint. Jag är faktiskt ganska bra på att övertala oroliga föräldrar.” Sade professorn. Mira svalde och öppnade dörren. Kanske var professorn tankeläsare. För det var i alla fall precis det som Mira hade velat höra, hennes far kunde bli riktigt otrevlig när det gällde Mira. Han tillät aldrig henne göra något på egen hand, eller något som hon skulle vilja göra.

Orolig för vad som skulle sägas visade Mira in Professorn i huset. Skräp låg överallt och en unken lukt fyllde hela huset och gjorde det svårt att andas. De klev in i köket där fadern satt med en whiskyflaska, bredvid honom på golvet låg en tufsig rotweiler. Professorn hostade av all cigarettrök men satte sig ändå på en stol mitt emot honom.
”Ursäkta herrn, kan jag få tala med er lite om den här skolan som jag nyss berättade om. Ger ni tillåtelse till att er dotter börjar där till hösten?” Mira höll andan med spänning medans fadern långsamt lyfte blicken och såg rakt på professorn.
”Vem är ni att säga var min dotter ska gå i skola?” Vrålade han ursinnigt. Det var det här som Mira hade varit rädd för. Ännu ett utbrott från sin far. Med tårar i ögonen sprang hon in på toaletten och satte sig bakom det smutsiga duschdraperiet. Hon lade armarna om knäna och tårarna började rinna. Hon hörde sin far skrika åt den snälla läraren. Skulle hon någonsin få fara till den otroliga skolan som lät så spännande?

Åh!! Det var jättebra ju, lite som när Harry fick reda på att han var trollkarl! Jag vill läsa mer!

Åhh, det var så himla bra! Jag vill gärna höra mer! Helt underbart! ♥

Tack så mycket blir så glad Ännu ett kapitel här...


3. Avsked och Alohomora

Amanda rörde sig mellan skrot och bråte. Hallen var lång och smal och alla smutsiga, gamla mugglarföremål som låg in slängda längst väggarna gjorde det inte lättare att ta sig fram. En till hund låg och morrade i ett hörn när Amanda gick förbi. Hon kom fram till dörren längst bort och knackade på. Inget svar. Hon tryckte ner handtaget men det var låst.
”Mira? Skulle jag kunna få tala med dig?” Frågade Amanda försiktigt. Det hördes en svag snyftning inifrån badrummet. Amanda drog upp sitt trollspö från sin kappas ytterficka och svängde lätt med den. Dörren gled upp som av sig självt och Amanda klev in i det kloakstinkande badrummet. En ihopkrupen figur satt bakom det nedfläckade draperiet längst bak i rummet. Mira såg upp på Amanda när hon försiktigt drog det åt sidan.
”Det finns ingen anledning att vara ledsen.” Sade Amanda mjukt och satte sig ner bredvid Mira på det smutsiga golvet.
”H-hhogwarts är väl b-bbara för rika och fi-fina barn?” Snyftade flickan.
”Var inte orolig över det. Hogwarts är en omstart för alla. Där får man bli den man vill, man behöver inte komma ifrån en fin familj för att få gå på Hogwarts.” Sade Amanda tröstande. Miras tårögda ögon mötte hennes och hon kände en stickande känsla i hjärtat. Så liten och rädd, tänkte hon.
”Hur fick ni upp dörren? Jag låste den ju.” Sade Mira och torkade snoret från näsan, hon hade slutat snyfta nu.
”Magi. Jag är säker på att du kommer att få lära dig den formeln på Hogwarts. Det är ganska lätt faktiskt när man väl vet hur man ska göra.” Amanda svängde med sitt trollspö och mumlade ”Colloportus”. Dörren gick igen med ett klick och låste sig.
”Se, det är inte så svårt. Prova att få upp den nu. Trollformeln är ”Alohomora”.” Amanda räckte sitt trollspö till flickan som tog det och tvekade en stund.
”Alohomora” Sade hon och pekade med trollstaven på dörren. Den klickade ljudligt och öppnades på glänt.
”Se, det gick ju jätte bra.” Log Amanda. Mira log tillbaka och lämnade trollspöt till Professorn.
”Jag talade med din pappa, och tillslut gick han med på det. Om du vill så får du följa med mig nu till London och köpa dina skolsaker. Terminen börjar om två dagar och jag är säker på att du kan bo i London de två nätterna innan tåget går till skolan.” Sade Amanda. Mira sken upp. Hon reste sig hastigt upp.
”Det skulle vara toppen!” Utbrast hon.
”Så kul”, log Amanda och reste sig smidigt upp, ”ska vi ge oss av på en gång då. Packa dina kläder och saker så kan vi gå.” Mira sprang in i sitt lilla rum. Det var dammigt med gråa tapeter. Hon hittade sin stora skolväska och proppade den full med tillhörigheter. De finaste kläderna lade hon ner och i botten stoppade hon också ner sitt älsklingsgosedjur, som hade hållit henne lugn under många sömnlösa nätter.

När allt var färdigpackat och klart (vilket tog ungefär en minut med tanke på det lilla hon packade ner) stängde hon dörren till sitt rum (colloportus tänkte hon glatt, fast besluten att lägga de enda två trollformlerna hon visste på minnet) och gick och ställde sig vid ytterdörren.
Amanda kom ut från köket, tätt följd av fadern.
”Adjö då, det har varit ett nöje att få träffa dig Mr. Mist.” Sa Amanda Vilket inte var riktigt sant enligt henne.
”Jaja, adjöadjö. Professorn.” Tillade han, ”och hejdå på dig med. Ha det så bra på Helwarks-skolan Mira.” Sade han och hostade av cigaretten han höll i.
”Hejdå far.” Sade Mira kort till sin far. Ivrig att få ge sig iväg.
”Då så. Är du redo Mira?” Sade Amanda och såg på Mira. Hon nickade och så klev de ut i skenet från den allt mera sjunkande solen.

Åh vad braa, nu vill jag verkligen veta fortsättningen!

Tack så mycket! Okej alla som följer! (bara 2 personer ungefär??) I alla fall; Cred till er som gör det! Och ge gärna lite kritik... Vad kan göras bättre?

Aja, här är ett kapitel till...


4. London

De gick en bit bort från huset och in på en sidogata. Mira undrade hur de skulle ta sig till London. Kanske trollkarlar och häxor hade något superhäftigt sätt att resa på.
”Um, Professorn. Hur ska vi komma till London? Det ligger ju flera mil härifrån.” Frågade Mira.
”Genom transferens.” Svarade Professorn, vilket inte gjorde Mira ett dugg klokare.
”In här!” Uppmanade Professorn Mira. De gick in i en smal gränd där endast ett par omkullvälta soptunnor fanns.
”Ta min hand”, sa Professorn, ”det är inte farligt, jag lovar.” Log hon. Mira log lite spänt tillbaka, nervös över vad som skulle ske och så fattade hon Professor Blacks hand. Genast kände hon en tryckande känsla. Hennes lungor fick slut på luft och hon kippade panikslaget efter andan. Hela kroppen pressades ihop och gjorde henne illamående. Och så vad det över lika fort som det hade börjat. De stod nu på en annan sidogata. Mira hostade och kippade efter luft.
”Ledsen över det där”, sa Professorn lite beklagande, ”man vänjer sig.” Mira tog några andetag och såg sig omkring.
”Är vi i London nu?” Frågade hon förundrat.
”Ja, och vi har lite bråttom är jag rädd. Om vi ska hinna allt idag så får vi skynda oss.” Amanda började gå och Mira följde efter. De kom ut på huvudgatan där de sista shoppande människorna avslutade sina ärenden. Amanda riktade stegen mot en till synes övergiven byggnad, men bara några få meter framför ingången förvandlades skylten som hängde ovanför dörren till en kittel. Ljus och avlägsna röster kunde uppfattas från andra sidan dörren. De klev in och Mira häpnades över alla människors udda kläder och märkliga hattar, alla skrattade och sjöng. Mira såg en bar längst väggen med en träskylt där det stod ”Den Läckande Kitteln”.
”En till eldwhisky Tom!” Var det någon som ropade.
”Mira, den här vägen.” Uppmanade Professorn henne. Mira hade stannat och förundrat tagit in alla nya intryck. Nu skyndade hon sig fram till Professorn som ledde henne ut till en bakgård. Utan att säga någonting tog hon fram sitt trollspö och pekade på en rad tegelstenar på motsatta väggen. Tegelstenarna började röra på sig, de flyttades i sidled och bildade ett stort valv, och på andra sidan rök en ny gränd upp, kantad med affärer och butiker.
”Det här är Diagongränden.” Sade Professor Black.

Amanda såg det hänförda uttrycket i Miras ansikte och hon mindes sen första gången hon hade sett alla trollkarlsaffärer. Lik som Mira var även Amanda mugglarfödd och hade blivit totalt överraskad när hon vid elva års ålder fick brevet. En viss Professor Mcgonagall, Hogwarts nuvarande rektor, hade kort där efter kommit hem till henne och förklarat alltihop för henne själv och hennes föräldrar. Amanda mindes hur fantastiskt allt hade varit, och hon hade gått och kollat i timmar i alla butiker. Därför var Amanda en aning road när hon såg hur överraskad Mira blev varje gång hon fick syn på något som avvek från mugglarnas normer. Som till exempel då de hämtade ut pengar från Hogwarts-special-valv-för-elevers-behov, till Mira på Gringottsbanken. Mira hade skräckslaget sett på alla Svartalfer som kilade hit och dit med lömska uttryck. Eller då de var inne hos Madam Malkins för att köpa klädnader och Mira förundrat hade sett på när ett måttband mätte henne av sig självt. Ja, Amanda kom då ihåg hur förvånad hon hade blivit när det hade hänt henne för ungefär 25 år sedan.

JÄTTEBRA ASFMAEOMKIOEM!!!! ♥

Hahah, taaaaack! Saknar lite läsare bara! ))