Behövs det skäl för att vilja dö?

Behövs det skäl för att vilja dö? Behöver man en viss livserfarenhet för att vilja dö? Behöver man ha levt ett helt liv för att vilja dö? Frågorna är många och svaren är desto fler. I samhället vi lever i är självmord och självmordstankar något som diskuteras flitigt och öppet. Det är inte lika tabu som förr. Fler författare väljer att ta upp självmordstankar som ett huvudsyfte i sin litteratur och det finns till och med ungdomslitteratur som har detta tema.

Nyligen har jag läst en ungdomsbok som fick mig att fundera kring detta. Boken heter I taket lyser stjärnorna och handlar om en trettonårig tjej som har en cancersjuk mamma. Boken startar med en dikt som denna tjej har skrivit och den lyder såhär:

Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
– Jenna Wilsson, 7C

Det var då mina tankar började snurra likt en tornado. Denna tjej som bär namnet Jenna vill ta livet av sig om hennes mamma dör och jag tror att många tycker att hon har en anledning till att vilja dö. Hennes mamma är den enda hon har då hennes pappa inte finns med i bilden och några syskon har hon inte. Gör detta att hon har mer rätt att önska sig döden som utväg? Enligt många tror jag att det spelar roll vilken livssituation en människa innehar för att det ska ”vara okej” att ha självmordstankar. Jag tror inte att en jämngammal tjej till Jenna som har ett lyckligt familjeliv och en bra tillvaro skulle ses som självmordsbenägen och jag tror absolut inte att andra människor skulle förstå om hon hade en dödslängtan.

Enligt mig så har det blivit lite utav en trend att må dåligt, att ha självmordstankar osv. Många internetforum och diskussionssidor är fyllda av tonåringar som skriver om sina problem och många uttalar sig faktiskt genom att säga att dom vill ta livet av sig. Hur mycket sanning ligger det bakom detta egentligen? Skriver man det för att få uppmärksamhet och bekräftelse eller vill man verkligen dö? Jag vet att det finns tonåringar och unga vuxna som vill dö, men väljer man då att skriva det öppet i ett forum? Om man på fullaste allvar har en enorm dödslängtan så tror jag att man håller det inom sig, jag tror att man skäms över dessa tankar.

Då till den huvudsakliga frågan. Finns det några oskrivna regler för vem som får ha självmordstankar, när det är okej/inte okej? Vissa personer anser att mångas problem är obetydliga och att andras problem inte är ”kvalificerad” för självmordstankar. Detta är absurt tycker jag. För mig kanske någon annans problem inte känns så allvarligt men jag kan aldrig sätta mig in i hur denna person känner sig angående den saken och därför har jag ingen anledning till att döma denna person och säga åt den vad han/hon ska tänka. Jag tycker dock att alldeles för många verkar vilja ta livet av sig och jag tror att siffrorna skulle bli skyhöga om man frågade, fast man kan undra hur många som verkligen vill dö och hur många som bara känner att livet är lite kämpigt!? Jag tycker att alltför många påstår att dom vill dö och använder det som ett mått på hur dåligt man mår eller hur kämpigt man har det, istället för att förstå innebörden av det. Jag tycker inte att det är okej att säga att man vill ta livet av sig när man inte riktigt vet vad det innebär och vad det skapar för reaktioner. Det är inte okej att använda självmord som ett mått på dåligt mående och jag tycker inte att det är okej att skämta om en sådan allvarlig sak eller använda uttrycket ”jag vill ta livet av mig” på fel sätt.

Självklart är det okej att känna så, jag klandrar inte den personen som mår dåligt och vill dö, det gör jag inte. Jag tycker inte att det krävs något speciellt skäl eller trauma för att vilja ta livet av sig, det är 100 % känslor som styr sådana tankar. Ingen kan bestämma känslor åt någon annan, det är bara personen i fråga som har möjligheten att styra sina känslor och detta gör att ingen har rätten att döma en annans persons känslor. Enligt mig finns det ingen ”dåligt mående-skala” där man kan placera in människor och det finns inget som säger att någon är mer benägen än en annan att faktiskt begå ett självmord eller bära på dessa tankar.

Det är otroligt sorgligt att det finns så många ungdomar som faktiskt funderar i dessa banor och vart kommer dessa tankar från egentligen? Varför har det blivit trendigt att må dåligt och att hota med döden? Varför vill man sticka ut genom att säga att man vill dö? Det är svårt att svara på. Jag tror att vi alla är otroligt pressade och har skyhöga krav på oss själva i dagens samhälle och alla vill vi passa in någonstans, vilket är naturligt. Många söker tröst i att finna människor med liknande problem som en själv. Jag tror även att internet och media har en stor betydelse när det gäller dessa trender. Det finns forum och informationssidor skapade av vem som helst och där spenderar ungdomar tid med att läsa, triggas och påverkas av varandra. Som tonåring är man otroligt sårbar och påverkas lätt av texter med olämpligt innehåll. När någon mår dåligt och vill ta livet av sig så ska nästa person vara värre och hänga på tåget för att få lika mycket uppmärksamhet. Den onda cirkeln är skapad och otroligt svår att bryta.

Jag har även upptäckt att ungdomslitteraturen tar upp mer och mer av dessa saker. Är det bra eller dåligt kan man fråga sig? Jag tror att vissa ungdomar kan finna tröst i att böckerna inte består av hjältar och jag tror att vissa blir positivt påverkade genom t.ex. skrämselteknik. Andra ungdomar kan dock bli triggade och nedstämda av att läsa om självmordstankar/självmord osv och det är då det blir farligt, när man påverkar en ung människa negativt med denna typ av text. Litteratur om dessa saker är enligt mig inte alltid bra. Det finns nackdelar, precis som med allt. Samtidigt är det bra att vara öppen, även inför ungdomar, att visa hur det faktiskt kan vara. Det är viktigt att visa upp att livet inte alltid är underbart. Det är viktigt att visa att det är okej att må dåligt.

Boken jag läste slutade både olyckligt och lyckligt och därför tycker jag att den påverkar läsaren mestadels positivt. Jennas cancersjuka mamma dog och enligt dikten hon skrev så skulle hon då ta livet av sig om detta inträffade. Tog hon livet av sig, utförde hon det hon hade planerat och hotat med? Nej, det gjorde hon inte. Hon insåg att det finns mer att leva för, att livet är jobbigt i perioder men att man tar sig ur det. Bara för att man mår dåligt och inte ser en utväg för tillfället så betyder det inte att det alltid kommer att vara mörker inom kroppens väggar. Ljuset kommer att tränga igenom en vacker dag.

I boken avslutar Jenna med att skriva en ny dikt som lyder såhär:
Om du dör mamma, då tänker jag fortsätta leva.
För dig.

Det är ett vackert avslut. Jag blev otroligt lycklig när fick läsa detta. Jag hoppas att ungdomar som läser denna otroligt viktiga bok förstår budskapet och innehållet. Jag hoppas att dom förstår att livet är värt att leva om man anstränger sig lite! Det gäller att orka kämpa sig igenom svåra stunder och se en utväg. Man måste ner på botten någon gång för att uppskatta lycka och kärlek.
_______________________________________________

Puss på er fina Mugglisar. Ni är värda allt gott och jag hoppas att ni inte bär på sådana här tankar och om ni gör det; fortsätt att kämpa, det blir ljusare, ta hjälp av människor i din omgivning! Livet är värt att leva och det är värt att kämpa för att överleva. ♥

Åsikter om detta ämne!?

Intressant. Jag har massa åsikter som bara bubblar runt i mig, men jag vet att jag ändå inte kommer få ur mig något vettigt just nu så jag sparar det tills imorgon!

Jag har, liksom du, märkt av den här trenden där folk vill döda dig själva. Som skriver ut det på forum, som skriver på det Facebook, som pratar om det med första människan de får tag på.

Den första tanken som far inom mig är att dessa personer söker efter bekräftelse, samt uppmärksamhet. Det är någonting som bosätter sig naturligt mina tankar, då jag som individ aldrig skulle kunna skriva öppet att jag var självmordsbenägen - om jag nu skulle vara det - och därför leds jag till en fråga; varför skulle man någonsin skriva något sådant oerhört allvarligt så att främlingar och folk man knappt känner kan läsa det?

Men samtidigt finns det en baktanke; tänk om dessa personer inte har några andra. Tänk om dessa personer söker tröst hos människor på Internet för att de helt enkelt inte har andra att vända sig till. Jag kan inte döma någon person för att denne väljer att skriva öppet om sina problem, däremot kommer jag alltid ha tankar angående just den handlingen de utför, för jag är en människa och det kommer alltid komma naturligt.

Jag instämmer, det är som en trend att må dåligt i tonåren. Ibland tror jag att vissa, absolut inte alla, men en del har en tendens att överdriva saker för att överglänsa andra med sina problem. Man ser och hör personer ljuga om deras problem för att få mer uppmärksamhet; om ätstörningar, om att de skär sig, om hur länge de har varit deprimerade, om att de har blivit våldtagna. Såhär gör man inte, för det första är det nedvärderande mot människor som faktiskt har blivit utsatta för sådant här och gått igenom liknande saker, men det är även otroligt kränkande mot andra. Att göra hur dåligt man mår till en tävling.

Samtidigt tror jag också att media och dagens samhälle har stämplat tonåringar att må dåliga. Det ropas från ett håll att man inte kan må bra, att man måste vara olycklig och nedvärdera sig själv samt finna negativitet i allt, samtidigt som det ropas från ett annat håll att man ska älska sig själv och må bra och leva under färgglada regnbågar.

Sedan tror jag inte att det finns "riktiga" eller "oäkta" anledningar till att vara självmordbenägen eller ej. Att må dåligt kan aldrig mätas i måtta eller jämföras, för saker kan väga olika mycket för olika människor.

Jag fattar inte.
Jag fattar bara inte.
Det är så synd.

childhoodlight
Jag håller helt med dig. När jag läser om folk som mår dåligt på internet så tror jag ofta, rent automatiskt att denna person vill ha uppmärksamhet och överdriver sina problem. Fast samtidigt - jag själv gör ju samma sak ibland. Jag använder internet för att skriva av mig om jag mår dåligt över något. Gör jag det för att få uppmärksamhet? Antagligen till viss del. Uppmärksamhet behöver inte alltid vara något dåligt. Något jag dock aldrig skulle göra är att överdriva mina problem för att försöka må dåligare än någon annan eller för att få människor att tycka synd om mig. Jag gör tvärtom istället. När jag skriver ut problem, saker jag mår dåligt över osv på internet så skriver jag ut långt ifrån allt! Jag skrapar lite på ytan. Jag skulle aldrig skriva ut mina innersta tankar och egentliga orsaker, det finns inte på kartan.

Och den här trenden är otroligt hemsk. Varför är det skamligt att vara glad? Varför är det skamligt att vara lycklig och varför ska man inte få vara nöjd med sig själv och sitt liv? Fast samtidigt tror jag att många gör sig själva till offer, man förstorar saker i onödan. Bara för att passa in och för att ha något att prata om med andra människor.

Jag vet till exempel att mina mamma har sagt något sånt här till mig;
"Jag växte upp och gick i skolan i slutet av 80-talet/början av 90-talet och jag kan aldrig komma ihåg att mina vänner mådde särskilt dåligt, det gjorde heller inte jag. Visst var man väl sur och arg, ledsen osv ibland, men det gick ju över efter en stund. Ingen mådde dåligt på heltid, ingen hade självmordstankar (inte som man pratade om iallafall) och ingen sökte negativ uppmärksamhet. Jag förstår verkligen inte vad problemet ligger i hos dagens ungdomar. Varför mår ni så dåligt? Varför tävlar ni om vem som mår sämst? Det är absurt. Livet är inte så jävla kasst som ni påstår. Jag blir skrämd över att ingen kan må bra, att ni hela tiden ska må dåligt över allting. Varför är det såhär?"

Ja... Varför?

Jag vet inte så mycket om detta ämne men visst finns det många ungdomar som har självmordstankar och vissa kanske är äkta eller så är det showoff. Jag vet inte.

Har någon läst boken:
Veronika bestämmer sig för att dö.
En rätt så annorlunda bok. Veronika är en ung tjej som har allt de flesta tjejer önskar sig. Hon beskrivs som vacker, jobb, en familj som älskar henne, vänner och beundrar. Hon bjuds på fester och lever de härliga livet. Alla som ser Veronika beskriver henne som en otroligt glad tjej. Men Veronika är inte nöjd. Hon gillar inte sitt liv. Hon är olycklig. Hon vill dö. Hon överdoserar sömntabletter och inväntar döden. Men hon dör inte utan hon vaknar upp på ett sjukhus och läkarna säger att hennes hjärta är svårt skadad och hon har några dagar kvar att leva. Hon är för första gången i sitt liv nöjd. Hon ska äntligen dö.

Väldigt vacker bok. Grät vid vissa delar. Men väldigt svårt att förstå sig på.

^har inte läst den men Billy Talent har gjort en låt som "handlar" om den boken.
http://www.youtube.com/watch?v=Oh4ZGYNxdXk



Back to topic.
Jag tror inte att det är någon som skriver exakt allt på internet.
Det här med att vi inte är glada tror jag har med att det målas på ett sådant vis. Vi borde inte vara glada...
Och vi ifrågasetter mer än vad folk gjorde förut, VARFÖR? varför kan man inte göra så, inte säga så.

It's ok to not be ok, men om alla är not ok??? finns det något ok då eller är det bara ens egen känsla att alla andra är glada och lyckliga om man själv inne i sin bubbla bara mår dåligt?

^Drogade den låten förut. Bra bok.

Jag har mött på en massa människor på facebook till exempel som skriver sina problem och säger att dom inte orkar mer med livet. Jag tror inte exakt att människor med självmordstankar exakt skriver sånt på facebook. Det handlar säkert om uppmärksamhet men sen när man träffar dom och deras armar fyllda med sår... Jag förstår inte hur det kommer till sig.

Intressant och viktig tråd!
Jag har absolut märkt av denna "trend" vad gäller att må dåligt. Något av det värsta jag vet är folk som lägger ut liknande det här på facebook:
Hej xxxxxx kompisar! Det är xxxxxx mamma som skriver, tyvärr tog xxxxxx livet av sig igår. Sedan står det "Jag bara skojade, men vilka skulle egentligen bry sig? Skriv ett hjärta om du skulle bry dig om jag dog"

Folk gör självklart som de uppmanas till och alla skriver en massa hjärtan.
Men så finns det de som inte har så många vänner, där den enda som kommenterar det där hjärtat är någon ur familjen.
Det gör mig så otroligt ledsen, jag vill bara hoppa genom skärmen och ge de en stor kram. För vem ska kunna säga till dem människorna hur fina de är, eller att man visst bryr sig. I taket lyser stjärnorna är verkligen en fin bok!
Åh, det här väcker så många tankar, men inga jag kan formulera fram nu. Får återkomma...

Det är knappast någon ny och modern grej att tonåringar mår dåligt och vill dö. Faktiskt. Det som är nytt är internet. Tonåringar har mått skit i alla tider och väldigt många av dem har någon gång velat vara döda (mer eller mindre och längre eller kortare perioder, förstås, beroende på person). Det är, hur jävligt det än kan låta, en fas att gå igenom. Någonting man inte är ensam om.

Däremot att det förs fram i ljuset, mycket på grund av att stora grupper numera kommunicerar på ett annat sätt än förr... (Det var länge sedan jag ansågs som "internetberoende" och ett freak för att jag var inloggad någon timme om dagen) det vet jag inte hur man skall tolka eller om det är bra eller dåligt.

Tror också att det childhoodlight skrev är viktigt: Tänk om folk skriver så öppet på nätet för att de inte har några andra att vända sig till? Det är en skrämmande tanke, men allt fler umgås över nätet i stället för att umgås i verkligheten så folk har blivit ensammare även om de har kontakt med fler människor. Sorgligt.

Skriver man på allvar att man mår skit och att man vill ta livet av sig är det antagligen för att man inte har någon annan. Och sånt Facebook skit med hjärtan är värdelöst. Det är liksom som om ett litet hjärta skriver på datorn ska rädda mig från att dö. Om det är så känner man inte att man vill dö. Och det är inte bra att hålla på och skära sig och beklaga sig på nätet. Även om det känns bra en stund kommer det alltid tillbaka och det slutar med att man sitter där med en kniv eller en sax igen. Och när man läser sånt på internet känner man bara att antingen vill dom bara ha uppmärksammhet och det är hemskt när folk som verkligen mår dåligt och skriver sånt hamnar under samma kategori som alla som skriver det på skoj. Sen kan man känna att man bara vill vara där och hjälpa dom om man tar det på riktigt.

Och boken i taket lyser stjärnorna, själva boken har en jättebra tanke bakom sig men jag kan inte tycka om boken alls.