Asgeir - Voldemorts Högra hand

Titel: Asgeir - Voldemorts h

Liksom.. jah... fint skrivet

Pandan! Grymt skrivet, detta ska verkligen bli spännande! Skriv mer nu

Väldigt bra skrivet. :3

haha^^ orkade inte läsa allt men grymt skrivet ändå

Trevligt att ni gillade den i alla fall, trodde den skulle bli ogillad - på grund av att den känns wierd. Tur att jag hade fel då.
________________________

Kapitel 1

Den långa, svarta manteln släpade i gräset när mannen gick med raska steg över den mörka gräsmatta. Det var molnfritt och en klar natt, vilket gjorde att ett spöklikt sken kretsade runt den enorma herrgården. Vid en damm i närheten kunde han se siluetten av ett par påfåglar, synen av dem fick det att slita i hans trollstavshand. Han hade aldrig gillat det här stället, aldrig gillat något från den stora byggnaden till de pråliga djuren som sprang runt här - Lucius smak hade alltid varit fånig och skör enligt honom. Mannen ökade farten på sina steg, tog längre och raskare kliv, för att inte göra något dumt. Göra något dumt som att döda en väns husdjur. Snart hade han tagit sig över gräsmattan och stod vid porten, han tog tag i portklappen och knackade två gånger. Det skarpa ljudet av två tunga slag, metall mot metall, ekade över den annars stilla gårdsplanen. Påfåglarna längre bort sträckte på sina halsar, innan dem fortsatte med sitt.

Snart öppnades den stora porten och ett spetsigt, magert ansikte syntes där, med insjunkna ögon och sitt blonda hår hängandes i ansiktet på honom. Draco hade sedan länge förlorat den glansen han hade haft i skolan, hans självsäkerhet var numera förstörd och hånfullheten var ersatt med ömklighet.
"Godkväll Draco, jag är här för att vår herre sökte mig. Jag trodde han skulle hitta något eget efter alla dessa år, men jag kan tänka mig att det är bekvämare här, med betjänter som kan passa upp på honom." Sade Asgeir med en retsam ton och ett roat leende på läpparna. Man kunde se att hans ord hade tagit verkar, för Draco sjuka ansikte hade livats upp med ilska, med ett hat riktad mot sin förra Hogwartskamrat.
"Men snälla du, ska du inte släppa in mig? Vår herre kommer bli mycket irriterad över denna ogästvänlighet." Sade han, mycket för att reta Draco, bara för att få en ursäkt att läxa upp honom. Men till hans besvikelse så verkade Draco komma på andra tankar, bugade sig snabbt innan han höll upp dörren för sin gäst.

När Asgeir hade klivit in genom porten, svept den svarta luvan bakåt och drog fingrarna genom sitt blonda hår kunde han se Herrgårdens insida i all sin prakt. En enorm kristallkrona hängde i hallen, som även den var i onormala proportioner. Med ett roat leende så korsade han hallen, ensam. Vid det här laget hade han befunnit sig i detta huset så många gånger att han kunde Herrgården lika bra som sin egen handflata. När han hade korsat hallen så gick han in i vardagsrummet där en enorm, svart, tron stod och ett flertal mindre, hårdare sitsar. I den svarta tronen satt hans herre, en lång, reslig ormlik människa. Blek som ett lik och med helvetets alla eldar som brann i hans ögon, Voldemort trollkarlsvärldens härskare och ormarnas herre, Asgeirs mästare, satt där. Ett leende syntes i det vidriga ansiktet när han såg sin elev dyka upp i dörren, Asgeir log tillbaka, rädslan för sin Herres utseende och utstrålning hade sedan länge sköljts bort.

Asgeir tog några steg emot honom och satte sig i en stol framför tronen. Nu på nära håll kunde man se att den svarta tronen som var ett utmärkt arbete i trä, bestod av bilderna av flertalet nakna män och kvinnor som höll upp sin herre i sitt smuts. Men det var så det var, tänkte Asgeir när han betraktade tronen. Mugglarna var numera förslavade, dem levde på nåden hos trollkarlarna, dem höll uppe trollkarlarna i all sin prakt och krälade i sitt eget smuts. Han ruskade lite på huvudet, som för att skaka bort en irriterande fluga, innan han vände sig mot sin Herre.
"Du sökte mig? Var det något särskilt?" frågade Asgeir med ett snett leende på läpparna.
"Ja Asgeir, Bellatrix informerade mig om att du hade haft en mardröm. Mardrömmar passar sig inte i din position, jag skulle bara påminna dig om att mardrömmar är för människor som fruktar saker, vi härskare, fruktar inte..." Sade Voldemort med sin vanligt, lugna och släpiga röst.
"Handlade den om något speciellt?" avslutade han en kort stund efteråt.
"Nej herre, den handlade om kriget, innan jag gick över. Jag ska inte ljuga, det var ett hårt slag att lämna mitt gamla liv bakom mig, men jag ångrar dig inte. Detta är bättre än det jag hade innan, det kan jag lova dig." Svarade Asgeir, snabbt och lugnt.

Voldemort granskade sin elev en kort stund innan han log ett grymt leende och svarade, roat:
"Bra för jag har en uppgift du borde klara av snarast, vi har äntligen lyckats spåra smutsskallarnas skola, den som drivs av din gamla skolkamrat och hennes man? Dem slutade inte kämpa, vilket är mycket synd, då båda är tämligen begåvade. Mitt jobb till dig är att försöka döda dem, kan du inte det, så vill jag att du ska döda så många av deras elever du kan. Så sätt fart och döda, Hermione Granger." Sade Voldemort och ett grymt leende spelade på hans läppar. Asgeir nickade kort, reste sig och tog några steg ut ur rummet innan han svarade.
"Ja mästare, jag ska inte tveka eller visa någon nåd. Förhoppningsvis rensar vi bort hotet denna gången." Sade Asgeir, fortfarande lugn, men med en röd glimt som spelade i hans ögon, en röd glöd av hat.
"Jaaa, jag ville bara påminna dig om dina tidigare handlingar, så att du kommer ihåg vem din lojalitet ligger hos." Svarade Voldemort, än mer roat än tidigare. Asgeir nickade och gick ut ur rummet, men bilder brände hans ögonlock. Bilderna från hans inträdesprov, bilder från provet av att visa vart hans lojalitet låg. Blod, barn, död och mord. Alla bilder blixtrade inför hans inre och medan han stormade ut ur herrgården för att avsluta sitt uppdrag, så rann en enkel tår från hans högra öga. Medan det vänstra ögat, skiftade från sin klarblåa färg och en rödare, en röd glimt av ett fruktansvärt hat.

Den svarta manteln släpade i gräset, luvan dolde mannens ansikte, påfåglarna gick runt den lilla dammen och herrgården badade i ett spöklikt sken. Men denna gången lämnade mannen byggnaden, lämnade den med ett uppdrag om att döda, om att döda en av de människor han hade hållit allra kärast under sin skoltid. Mord, död och vidrigheter var hans framtid, ingen återvändo, ingen chans att titta tillbaka nu. För nu var han Voldemorts högra hand och denna chansen skulle han aldrig få igen.
___________________________________

Hoppas det blev någorlunda, lite för mycket dialog för min smak dock.

Haha, najsad fanfic! Jättebra
Måste bevaka!

Alltså Pandan! Det här har du verkligen gjort bra! Du skriver så målande och jag blir helt fast i din berättelse när jag läser. Jag tror att jag kan säga att det är den bästa fanfictionen jag läst. Fortsätt skriv är du snäll : )

Tack igen, skönt att få lite konstruktiv beröm också och inte bara ett "bra"! Så att jag vet vad som är bra och vet då lättare vad jag behöver koncentrera min träning på!
__________________________________

Fortsättning Kapitel 1

Efter att han hade fått orden från sin herre och mästare, han han snabbt tagit sig till Diagongränden - till slumkvarteren. Förut så hade trollkarlsvärldens avskräde sina hem där, numera så var det oskyldiga människor - oskyldiga människor med smuts i sina ådror. Asgeirs svarta stövlar, gjorda i drakskinn, orienterade sig genom gatorna medan han försökte att undvika att trampa i skiten som låg utströdd över den kalla kullerstensgatan. Stanken av orenhet fyllde hans näsborrar, smuts, äckel var det som levde här. Lutad mot en husvägg satt en smutsklädd man, med en lapp för ena ögat, förmodligen hade han förlorat ögat i ett bråk om mat eller något liknande. Asgeir gick fram till honom och sparkade till honom, han sov. Med ett ryck vaknade mannen, han tittade upp och såg ansiktet under huvan. Först så stelnade ansiktet i skräck, sedan så såg det trotsigt ut.
"Lyssna här ditt svin, om du ger mig upplysningar om vart jag kan finna skolan för mugglarfödda, eller snarare motståndsrörelsen. Så kommer jag kunna betala dig så att du än en gång kanske kan leva lite anständigare än du gör nu. Vad som helst är väll bättre än att leva i sin egen skit." Sade Asgeir med ett elakt leende som spelade på hans läppar. Den smutsiga mannen tittade in i sin övermans ögon, innan han öppnade munnen för att yttra sig.
"Neeej!" hörde Asgeir, annalkande fotsteg och när han snurrade runt så såg han en man springa emot honom. Med en blodig kniv i ena handen, mager, kläderna i trasor och skägget så vildvuxet att man inte kunde urskilja ett ansikte. Asgeir skrattade rått, innan han ledigt drog upp trollstaven och med en snärt på trollstaven, fick han ett enormt eldklot att bryta fram ur spetsen på sin trollstav. Mannens ansikte lös upp i chock innan klotet träffade hans bröst och med ett skrik av smärta flög han in i motsatta tegelvägg, för att sedan falla ned med ansiktet i marken.

"Nå?" Frågade Asgeir den andre mannen irriterat, som om avbrottet inte hade kostat honom mer energi än att slå ihjäl en mygga. Skrämd av föregående uppvisning började mannen sluddra, något om ett smutsigt värdshus i närheten av diagongränden, ägaren och hans fru hade tydligen barn vid den skolan - så att även dem kunde lära sig att bruka magi, nu när den nya regeringen hade tagit ifrån dem den rätten. Med ett leende drog Asgeir fram en stor påse, det klirrade friskt om den och mannen såg storögt på den. Den unge mannen under den svarta kåpan tappade påsen på marken, bredvid gubben, innan han återigen försvann ut i natten efter det han sökte. Innan natten han uppsluka honom helt sade Asgeir:
" Det där borde räcka för en trollstav, men jag skulle gömma guldet om jag var du. I de här trakterna överlever du inte länge med guld och utan trollstav."
Innan han lämnade gränden tittade han på sin anfallare med avsmak, han verkade vara död då en stor del av bröstkorgen fattades och kläderna hade till viss del bränts in i huden på honom. Med en irriterade fnysning lämnade gränden där han hade dödat en man och gjort en annan ofantligt mycket rikare.

Inte långt därefter stod mördaren utanför ett smutsigt värdshus i mugglardelen av London. "De tre tunnorna" hade dem döpt det till, med en föraktfull fnysning lät han den svarta luvan falla tillbaka så att hans ansikte blev fullt synligt. Med en enkel rörelse drog han fingrarna genom det blonda håret, för att sedan stiga låsa upp dörren innan han steg in. När han väl kom in kände han lukten av en brasa, road gick han runt i huset, hällde upp ett glas med bärnstensfärgad whisky, därefter letade han upp en gammal pipa och stoppade den. Tanken på att vara tyst korsade inte hans tankar, själva tanken var att föräldrarna skulle vakna och när han hade plockat på sig allt så sjönk han ned i en av de stora skinnfåtöljerna i vardagsrummet, där han ledigt smuttade på whiskyn och rökte den gamla pipan. Det tog inte lång tid innan en man och en kvinna steg ned till honom, chockade över att deras oinbjudne gäst verkade så obekymrad fick dem inte ur sig ett ord.
"Vart är era barn?" Frågade den Objudne gästen med en obekymrad min.

"Det har väll inte ni med att utgöra?!" Svarade han tvärt. Vad denna objudne, unga, blonda mannen ville hans barn kunde han inte förstå. Han, världshusvärden, hade alltid känt sig ganska klipsk. Men nu kunde han för allt i världen inte förstå vad den här blonda och mycket hotfulla mannen ville hans barn? Kunde han veta vad dem var för något? Han hade aldrig bekymrat sig för sina barns hälsa när han hade lämnat dem hos det där fruntimret Granger - men nu kändes det annorlunda, då den mannen som nu smuttade på hans Whisky utstrålade så mycket död och sorg att det skrämde honom. Pojkvaskerns blå ögonpar skiftade alltid i en slags rödaktig glimt, en glimt som han hade sätt vid ett studiebesök på ett fängelse i sin ungdom. En glimt som endast fanns i dem grymmaste människorna, glimten som fanns hos dem som hade mördat eller ville mörda igen.
"Jo du förstår min bästa herre, jag har visst något att göra med dina barn. I vår värld, den magiska menar jag, så är jag så nära man kan komma härskarplats utan att faktiskt vara härskaren. Men jag säger såhär, hittar jag dina barn i händerna på en viss Granger, löper dem en stor risk att råka ut för en olycka. Men om ni säger mig vart den här skolan finns, så kommer jag att låta era barn vara OCH låta er vara" Svarade den unga mannen och nu syntes tydligt ondskan i det unga ansiktet, när ett grymt leende spelade på hans läppar. Värdshusvärlden hade aldrig i sitt liv blivit klandrad för feghet, men åsynen av den unga mannen och hans hot, fick hans knän att skaka likt asplöv.

Asgeir såg hur hans ord hade tagit effekt, mannen skakade i hela kroppen, samtidigt som han och hans fru hade blivit helt vita i ansiktet.
"Ge mig en enkel adress, så behöver ingen ni älskar komma till skada" Sade Asgeir lugnt innan han tömde sitt glas med Whisky. Kort efter detta tog det inte långt tid innan föräldrarna började snacka, han fick adress och kontaktuppgifter. Innan han lämnade huset log han mot föräldrarna och klappade värdshusvärden på axeln innan han ännu en gång blev uppslukad av natten och lämnade fler förvirrade personer bakom sig. Dem visste det inte, men dessa två hederliga människor skulle snart kunna bli dömda för medhjälp till mord och snart hade han tagit sig till byggnaden där Granger höll på att undervisa, olagligt.

Leendet som klöv hans ansikte när han såg byggnaden var enormt, grymheten spelade i hans ögon och nu fanns det ingen återvändo. Snart skulle hans uppdrag vara avklarat och hans framtida planer mer säkrade. Med ett leende synade han huset, det var ett äldre hus, fint men ganska slitet. Mossan fanns delvis på de slitna tegelpannorna, träet såg slitet ut och en trasig lampa fanns att finna vid dörren. Med bestämda steg gick han över gräsmattan, men när han gjorde detta så fick han syn på henne i fönstret, Hermione Granger - hans första förälskelse. Tyvärr hade det aldrig blivit något mellan dem och i denna stund gladde han sig åt det. Trotts att hon såg sliten ut så var hon lika vacker som innan, hans leende bleknade och kvar fanns bara vemod. Minnena av henne skratt, doft, beröring blev plötsligt mycket tydlig och han mindes de trevliga sommardagar dom hade tillbringat vid den stora sjön. För att inte glömma bort sig själv, i de gamla, bättre dagarna fortsatte han raskt och knackade på dörren. Först hörde han en massa skrap innan någon öppnade, det var hon, hans mål.
"Nejmen hej Hermione. Det var ett par år sedan, ska du inte bjuda in mig?" Frågade han. Skräcken av hans ansikte där, just då, fick skräcken att avspegla sig i hennes ansikte. Det var synd, tänkte han, hon var så mycket vackrare när hon log vid åsynen av honom.
__________________________________

Mwhahhaha! Hoppas ni uppskattade det, jag kommer att skriva en fortsättning till på kapitel 1. Så även om det är 3 texter så kommer alla vara kapitel ett - bara för att det känns som att det blir mer bokliknande om jag gör på detta viset, med längre och färre kapitel.

Hoppas ni tyckte om det i alla fall! ^^

Wow! Vilket språk och som jag skrev förut, vilka målande beskrivningar. Gillar att kapitlen är längre och färre! Mycket bra.